Fler och fler börjar höra av sig till mig efter att ha sett realityprogrammet The Bridge Sverige som just nu går på Amazon Prime Video (antar att det tar tid innan folk tar till sig nya koncept i detta utbudshelvete som kännetecknar det vi kallar samtiden). Om du inte har sett programmet kan du sluta läsa nu osv. Till er andra: visst var det väl ett både småputtrigt och dramatiskt femte avsnitt?

Några reflektioner är väl att jag ändå är lite bitter över att mitt och Robbans uppoffrande och heroiska (nåja) beslut att avstå festen bara renderade en vilodag, om än ganska välbehövlig. Vill återigen påpeka hur lite vi åt tills vi fick fiskespöna. Man riktigt kunde känna hur kraften kom tillbaka i kroppen när fiskproteinet fick göra sitt. Här vill jag också framhålla Per-Eric som var en sån otrolig tillgång på alla sätt. Utan honom hade vi haft en betydligt värre matresa. Han gjorde granskottssylt, granskottste och något knäckliknande granskottsgodis. Vi ser ju i avsnittet hur Shadie och Camilla går och samlar granskott för fullt.

Per-Erics filékonst var också otrolig. Med några enkla snitt fick han bort alla ben och kunde leverera de mest delikata filéer som han sedan tillagade på alla möjliga vis. Han gravade, halstrade, stekte och rökte. Även om flera andra gjorde stordåd i köket sticker Per-Erics fiskkonster ut lite extra för mig. Han visade också ur man kan ta vara på fiskrenset som han fräste i en wok-panna och det var nästan höjdpunkten på äventyret att få sitta och smaska fiskhjärna och fiskögon. Mäktig samekonst!

Efter fiskmyset anslog avsnittet en mörkare ton. Det var generellt mer håglöst i gruppen den här perioden. Betänk att vi förutom de 220 meter vi ursprungligen skulle bygga hade fått 60 meter påslag, som vi rätt snabbt byggde ikapp dessutom. Vi började bli rejält trötta och då är det klart att Lazzes attityd blev än mer irriterande, mer eller mindre ohållbar faktiskt. Vi hade nog slängt ut honom från lägret till slut av ren självbevarelsedrift.

Omröstningen blev en formalitet. Intressant att även vindflöjeln Alexander övergav sin ”vän”, men en blinkning dem emellan tydde nog på att det var planerat för att inte rasera Alexanders ställning i gruppen fullständigt.

Beslutet att fimpa Lazze var enhälligt och han verkade faktiskt först ta det på rätt sätt. Han hade inte varit sig själv och det ena med det tredje. Det gjorde att han ändå kunde lämna med någon sorts ära i behåll. Trodde vi. Glömmer aldrig när jag kom upp på morgonen och såg att en stor del av bron var förstörd. Ilskan och hatet jag kände. Program eller inte. Pengar eller inte. Känslorna var äkta.

Jag hatar inte Lazze idag. Han gjorde ett val. Men det var intressant att se chocken som drabbade honom när han öppnade lådan, hur hans fina avslutning med gruppen krockade med hans penningbegär. Han verkade genuint brydd i några sekunder innan han förstod vem han är och vad han står för. Han var inte där för att skaffa vänner, han var där för pengarna. Såklart är det ett TV-program och han var fullt tillåten att välja som han gjorde. Men han visste hur tufft det var för oss som hade jobbat hårt hela tiden och det sket han i, med konsekvensen att han inte varit med i några grupper eller haft regelbundna kontakter med speciellt många av deltagarna under hösten. Men det kanske det var värt för 75 000.

De flesta som hört av sig till mig efter programmet har inte mycket positivt att säga om Lazze, det står helt klart. Men det är ju också folk som är något äldre. Jag har hört brandtal om hur den nya generationen bara tänker på sig själv osv. Men jag vet inte. Det är som Kim säger vid matbordet: vem var man egentligen när man var 20? Jag minns vem jag var. I grunden är jag väldigt mycket samma person idag som då, men ändå med en del avgörande skillnader. Jag hade respekt för äldre men tyckte ändå synd om dem. När man var på gymmet och såg en person i 45-års-åldern som gick och kollade sig själv i spegeln kunde jag känna en sån otrolig lättnad över att jag inte var den personen. En tragisk gubbe, helt förtappad, en person utanför sin samtid.

Nu vet jag ju förstås att det jag tänkte då och värdesatte till stor del hade marginell betydelse. Rykte, pengar, tjejer, status, möjligheterna var oändliga och aldrig skulle jag bli en tragisk gubbe som gick och kollade mig i spegeln på gymmet. Och så tänker kanske många yngre som ser programmet. Har hört kids som tycker att Lazze är cool och att han stod upp för sig själv mot oss gamlingar. Och det kanske är så han ser det. Vi var bara ett gäng gubbar och tanter som famlade efter någon sorts gemenskap och mening efter år av misslyckanden. Några som han kunde utnyttja, lite som vi i samhället i stort ser på riktigt gamla personer. De kan sitta där på sina hem och stirra ner i tallriken med pulvernyponsoppa och vänta på döden bäst de vill.

Och kanske ligger det något i det. Bygget var viktigt för mig och det gick helt klart prestige i det hela.

Men nu lägger vi Lazze till handlingarna och koncentrerar oss på det sista avsnittet. Det är mycket som ska avhandlas innan det hela slutligen ska avgöras.

I morgon torsdag (17/11) släpper jag min nya låt The Bridge (på min Youtube-kanal Erik Berglund_Artist hittar du många fler låtar). Den handlar förstås uteslutande om det realityprogram med samma namn som jag just nu är med i och som går på Amazon Prime Video. Fler och fler börjar se programmet märker jag och till min stora glädje verkar det som att ett par deltagare börjar kunna skörda frukter av sin medverkan. Dvs, ett par erbjudanden har kommit deras väg. Sjukt kul!

Har du inte sett serien så tycker jag du ska sluta läsa nu och börja kolla, annars fortsätt. Vi har klarat av fyra av sex avsnitt och i senaste avsnittet börjar det verkligen hända grejer. Jag träder in i handlingen på allvar och det börjar med att jag och Robban struntar i festen. Det var delvis ett strategiskt beslut. Jag hade på känn att Robban skulle strunta i den men vi hade inte snackat ihop oss innan vilket Shadie spekulerar kring. Såklart misstänkte jag att det skulle få någon sorts konsekvens av att inte välja lättja. Det skulle i alla fall inte innebära något negativt. Om det blir några konsekvenser eller inte antar jag att ni får se i kommande avsnitt.

Sedan får ju jag och Oskar plötsligt stor makt när vi har möjlighet att skicka hem halva gruppen. Ett gigantiskt beslut som såklart hade förändrat handlingen radikalt. Vid den tiden i programmet hade jag absolut kunnat skicka hem fyra personer men inte sex, det fanns inte på kartan. Sedan är det ju inte säkert att det hade inneburit fördelar för mig och Oskar. Vem vet vad beslutet hade fått för konsekvenser?

Det är som sagt kul att fler och fler börjar se programmet, tänker att vissa också väntar tills alla avsnitt är ute så att de kan trycka hela serien på en gång. Dock är jag lite förbannad att så lite skrivs, inte en recension inte en artikel förutom de artiklar som publicerades inför programstart. Jag ringde faktiskt upp Expressen och Aftonbladet och de motiverade uteblivna artiklar med att det alltid är allmänintresset som avgör. Det snackas mer om t.ex. Robinson och Paradise och de är väl inarbetade koncept. Det har de såklart en poäng med men det krävs ju att folk känner till något för att det ska börja snackas. Moment 22 således. Samtidigt pumpas ju rejält med reklam i alla kanaler så förhoppningsvis får folk upp ögonen för serien. Jag säger inte att serien som sådan är guds gåva till mänskligheten. Helt klart har den en del barnsjukdomar eftersom det är första gången konceptet körs i Sverige, men det är ändå ett riktigt projekt. Vi bygger och sliter och äter minimalt med mat. Sitter inte på en strand eller inne i ett hus och krökar.

Syftet med min video och låt The Bridge (den är högst inofficiell och är inte på något sätt knuten till serien) är förstås att fler ska se serien men också att försöka skildra känslorna som kommer efter att ha varit med om något sånt här. Det som delvis bygger vänskap är att tillsammans dela svåra upplevelser och sträva mot ett gemensamt mål och helt klart har jag fått en speciell relation till flera av deltagarna.

Om den kommer hålla i sig efter seriens mycket känslosamma upplösning i avsnitt sex får framtiden utvisa men nu laddar vi för avsnitt fem på fredag(18/11). Där utlovas också en hel del dramatik och tuffa beslut.

SPOILER ALERT!!!! Så har den då haft premiär. Amazon Prime Videos stora svenska realitysatsning The Bridge Sverige. Har du inte sett den tycker jag du ska sluta läsa nu och titta, i annat fall: läs vidare.

12 personer med någon form av bagage och i behov av pengar bygger tillsammans en 220 meter lång bro över till en ö där 600 lax ligger och väntar. Vägen dit är förstås kantad av problem, drama och osäkerhet. Ingen vet vad som kommer krävas för att vinna pengarna eller hur det hela ska avgöras.

Att påstå att jag är nedringd och nedmessad efter min reality-debut vore att fara med osanning, men det är helt ok. Marknaden är måhända överhettad gällande vinddrivna existenser som ska böla offentligt för att det droppat in vatten genom taket under natten.

Med detta sagt tycker jag, efter att ha sett de första tre avsnitten, att det är en ganska remarkabel produktion. Alla vet att reality bygger på deltagarna. Har du engagerande deltagare kan du sätta dem i vilken miljö som helst och ändå skapa intresse. Förmodligen även i en skog i Östergötland.

I stora drag skildras händelseförloppet så som jag minns det. Jag kommer först till lägret, blir hänförd av de vackra omgivningarna och gillar de andra deltagarna. Känns som vi blir en grym grupp! Alla tar sina platser och kollar in närmiljön. Sedan får vi ganska snart uppdraget. Att bygga en 220 meter lång träbro på 17 dagar.

Direkt sätts tonen. De som går igång på bygget och de som inte gör det. Detta kommer att prägla hela äventyret. Bron måste byggas för att någon ska kunna vinna pengarna, samtidigt vet vi inte hur det i slutändan kommer att avgöras och det borgar för pakter och alternativa strategier, som att t.ex. inte hjälpa till i någon större utsträckning. Allt är förstås ”tillåtet” i spelet men mindre tillåtet i en random grupp människor som arbetar tungt. Dvs, hjälper du inte till kommer det inte att tas emot med silkesvantar.

Ur mitt deltagarperspektiv ligger fokus till allra största del på att slita långa arbetsdagar samt att äta lite mat. Även om det visas i programmet att vi arbetar så tycker jag inte riktigt det framgår hur tufft det var. Inger och Jenny säger förvisso det i ett par synkar (intervjuerna vi regelbundet genomför i skogen där vi får frågor om allt och alla) men ibland känns det som att det inte riktigt framgår. Vädret var piss och vi jobbade i princip 10 timmar om dagen med att såga halva eller hela stockar, släpa dem till monteringsstationen, knyta ihop stockarna, sjösätta flotten, ro ut den och sedan sätta fast den ute på bron. Och att det inte visades en enda bild på Inger, 71, när hon knöt är inget annat än en mindre skandal. Det fanns en förklaring till hennes ryggsmärtor och hon var en otrolig tillgång för gruppen.

Vi åt kanske 1200-1500 kalorier om dagen större delen av uppdraget och de som jobbade mest i köket gjorde ett hästjobb för att skapa variation bland de matvaror som stod till buds. Sedan gjorde ju intåget av en viss same och vissa nya förutsättningar att det hela kom att ändras en smula.

The Bridge har i alla länder där det tidigare sänts skildrats över sex avsnitt. Fördelen är då att det händer rätt mycket, samtidigt som det kanske blir svårare att bottna i karaktärerna. Med tanke på hur mycket det kommer hända framöver känns det lite lite med bara ytterligare tre avsnitt, fem till hade varit bättre men nu är konceptet som det är.

Vi deltagare genomförde också porträtt i hemmiljö innan programmet, dvs produktionen skickade team som kom hem till oss alla och filmade oss. Dessa har vi inte fått se ännu utan endast intervjuerna vi genomförde i ”civila” kläder innan vi skickades in i lägret. Jag tycker att det greppet funkar, men det hade såklart gett ytterligare en dimension att få se deltagarna i hemmiljö.

Klart är att det finns en strategi från produktionen hur deltagare framställs. Det finns en grundstory som alla deltagare bidrar till att ta framåt och så finns förstås deltagarnas egen story. Sammantaget innebär det att en deltagare inte kan ha hur många sidor som helst. Framför allt jag själv har ju hittills varit förvånansvärt samlad och myndig, ska bli kul att se om detta kommer att förändras.