Fler och fler börjar höra av sig till mig efter att ha sett realityprogrammet The Bridge Sverige som just nu går på Amazon Prime Video (antar att det tar tid innan folk tar till sig nya koncept i detta utbudshelvete som kännetecknar det vi kallar samtiden). Om du inte har sett programmet kan du sluta läsa nu osv. Till er andra: visst var det väl ett både småputtrigt och dramatiskt femte avsnitt?

Några reflektioner är väl att jag ändå är lite bitter över att mitt och Robbans uppoffrande och heroiska (nåja) beslut att avstå festen bara renderade en vilodag, om än ganska välbehövlig. Vill återigen påpeka hur lite vi åt tills vi fick fiskespöna. Man riktigt kunde känna hur kraften kom tillbaka i kroppen när fiskproteinet fick göra sitt. Här vill jag också framhålla Per-Eric som var en sån otrolig tillgång på alla sätt. Utan honom hade vi haft en betydligt värre matresa. Han gjorde granskottssylt, granskottste och något knäckliknande granskottsgodis. Vi ser ju i avsnittet hur Shadie och Camilla går och samlar granskott för fullt.

Per-Erics filékonst var också otrolig. Med några enkla snitt fick han bort alla ben och kunde leverera de mest delikata filéer som han sedan tillagade på alla möjliga vis. Han gravade, halstrade, stekte och rökte. Även om flera andra gjorde stordåd i köket sticker Per-Erics fiskkonster ut lite extra för mig. Han visade också ur man kan ta vara på fiskrenset som han fräste i en wok-panna och det var nästan höjdpunkten på äventyret att få sitta och smaska fiskhjärna och fiskögon. Mäktig samekonst!

Efter fiskmyset anslog avsnittet en mörkare ton. Det var generellt mer håglöst i gruppen den här perioden. Betänk att vi förutom de 220 meter vi ursprungligen skulle bygga hade fått 60 meter påslag, som vi rätt snabbt byggde ikapp dessutom. Vi började bli rejält trötta och då är det klart att Lazzes attityd blev än mer irriterande, mer eller mindre ohållbar faktiskt. Vi hade nog slängt ut honom från lägret till slut av ren självbevarelsedrift.

Omröstningen blev en formalitet. Intressant att även vindflöjeln Alexander övergav sin ”vän”, men en blinkning dem emellan tydde nog på att det var planerat för att inte rasera Alexanders ställning i gruppen fullständigt.

Beslutet att fimpa Lazze var enhälligt och han verkade faktiskt först ta det på rätt sätt. Han hade inte varit sig själv och det ena med det tredje. Det gjorde att han ändå kunde lämna med någon sorts ära i behåll. Trodde vi. Glömmer aldrig när jag kom upp på morgonen och såg att en stor del av bron var förstörd. Ilskan och hatet jag kände. Program eller inte. Pengar eller inte. Känslorna var äkta.

Jag hatar inte Lazze idag. Han gjorde ett val. Men det var intressant att se chocken som drabbade honom när han öppnade lådan, hur hans fina avslutning med gruppen krockade med hans penningbegär. Han verkade genuint brydd i några sekunder innan han förstod vem han är och vad han står för. Han var inte där för att skaffa vänner, han var där för pengarna. Såklart är det ett TV-program och han var fullt tillåten att välja som han gjorde. Men han visste hur tufft det var för oss som hade jobbat hårt hela tiden och det sket han i, med konsekvensen att han inte varit med i några grupper eller haft regelbundna kontakter med speciellt många av deltagarna under hösten. Men det kanske det var värt för 75 000.

De flesta som hört av sig till mig efter programmet har inte mycket positivt att säga om Lazze, det står helt klart. Men det är ju också folk som är något äldre. Jag har hört brandtal om hur den nya generationen bara tänker på sig själv osv. Men jag vet inte. Det är som Kim säger vid matbordet: vem var man egentligen när man var 20? Jag minns vem jag var. I grunden är jag väldigt mycket samma person idag som då, men ändå med en del avgörande skillnader. Jag hade respekt för äldre men tyckte ändå synd om dem. När man var på gymmet och såg en person i 45-års-åldern som gick och kollade sig själv i spegeln kunde jag känna en sån otrolig lättnad över att jag inte var den personen. En tragisk gubbe, helt förtappad, en person utanför sin samtid.

Nu vet jag ju förstås att det jag tänkte då och värdesatte till stor del hade marginell betydelse. Rykte, pengar, tjejer, status, möjligheterna var oändliga och aldrig skulle jag bli en tragisk gubbe som gick och kollade mig i spegeln på gymmet. Och så tänker kanske många yngre som ser programmet. Har hört kids som tycker att Lazze är cool och att han stod upp för sig själv mot oss gamlingar. Och det kanske är så han ser det. Vi var bara ett gäng gubbar och tanter som famlade efter någon sorts gemenskap och mening efter år av misslyckanden. Några som han kunde utnyttja, lite som vi i samhället i stort ser på riktigt gamla personer. De kan sitta där på sina hem och stirra ner i tallriken med pulvernyponsoppa och vänta på döden bäst de vill.

Och kanske ligger det något i det. Bygget var viktigt för mig och det gick helt klart prestige i det hela.

Men nu lägger vi Lazze till handlingarna och koncentrerar oss på det sista avsnittet. Det är mycket som ska avhandlas innan det hela slutligen ska avgöras.