För att vara 46 år så har jag en ganska bra stjärt. Jag gör den analysen efter att ha jämfört ordentligt med jämnåriga vänner och okända avklädda män i diverse omklädningsrum. Den har egentligen alltid varit en av mina favoritkroppsdelar, men har, tycker jag, åldrats särskilt väl. Detta inte endast på grund av gener, utan även på grund av ett med åren ökat fokus på bål och ben-träning. Kanske har jag inte två stenhårda glasskulor där bak men väl två halvtinade. Det får man vara glad över i medelåldern.

Liksom för många homo sapiens med fördelaktiga kroppsdelar föreligger för mig ett visst exponeringsbehov. Jag har genomgående något tajtare byxor än det kontemporära modet rekommenderar och på bilder skäms jag inte för att stå något roterad så att min välsvarvade bakdel framträder. Allt för att greppa de ungdomsstrån som står allt glesare på livets åker.

I en manlig heterosexuell kontext är det här närmast ett icke-ämne, men alla kvinnor vet förstås precis vad jag pratar om. För kvinnan finns ett rejält regelverk att hålla sig till och också en möjlighet till försörjning och extremt stor uppmärksamhet, om förutsättningar och vilja finns. En kvinna vet till exempel att hennes bakdel ser bättre ut om hon står i en upp och nedvänd yoga-pose (på huvudet), eller om hon står på tå. Samma effekt som uppnås i högklackat. En kvinna kan också tjäna miljoner på att prata om vad som helst så länge hennes stjärt framträder tillräckligt ofta på bild. Röven går först så att säga.

Av de sociala konstruktioner som vi lever under är det här en av dem som irriterar mig mest. Hur kan två så lika företeelser ha så olika värde? Varför vill ingen betala för att se mig stå lite chosefritt i kalsonger och prata om väder eller elräkningar? Män borde ha samma möjlighet att bygga en framgångsrik karriär med bakdelen som fokus men det verkar inte finnas marknad för det. De gånger jag fått komplimanger som känns äkta är det från homosexuella män. När kvinnor berömmer är det ofta inom ramen för ett löjets skimmer. Min plattform som sexobjekt rycks ifrån mig och jag blir förpassad till den utseende-avgrund i helvetet vars dörr det står genomsnittlig svensk 50-årig man på.

Jag vet inte hur vi ska göra för att göra kvinnor mer intresserade av den manliga stjärten. Om jag skulle starta ett stjärtfokuserat Tiktok-konto skulle jag garanterat inte få sju miljoner följare, däremot kanske ett år villkorligt för förargelseväckande beteende. Det skulle hur som helst inte rendera någon större uppmärksamhet från kvinnor om jag stod där i string och pratade skatteplanering. Jag skulle nog snarare upplevas som lite konstig. Eller så kanske vi behöver lära män att avsexualisera den kvinnliga stjärten så att inget av könen ska kunna få sju miljoner följare bara genom att visa stjärten och mima till olika låtar. Det kanske vore det bästa.

Vän av ordning kan tycka att jag raljerar. Och det kanske jag gör. Men jag har svårt att acceptera att mina egenkomponerade, krispiga, välsjungna låtar renderar sådant totalt ointresse i jämförelse med två gigantiska kvinnoskinkhalvor som daskar i takt till ett IQ-befriat beat. Mozart hade aldrig kommit fram idag. Hans talang hade twerkats sönder.

Därför. Kära kvinna. Stärk den manliga stjärtens status och ge mig en chans till försörjning. Och kära du man, en av dessa sju miljoner som följer och interagerar med en lättklädd kvinna, och på nåt sätt verkar tro att hon bryr sig om dig, gynna en medbroder och lajka mina låtar istället för ännu en bild där hon står på balkongen halvnaken och pratar om sin kommande badrumsrenovering.

Om vi kan stärka dessa båda processer parallellt kanske vi hittar en lagom sexualiseringsnivå där talang och sexualisering värderas lika oavsett kön.

Vi är ju trots allt alla helt oskrivna blad som dansar in i detta liv fullständigt påverkbara.

Ikväll är det dags igen. Då intar ännu ett mastodontband svensk mark för att reproducera den lilla spillra av begriplig verklighet som svennebanan-mannen har att hålla i sig i. För det finns sannerligen inte många bastioner kvar. Om så krävs kommer mumifierade versioner av Mick Jagger, Bruce Dickinson, James Hetfield m.fl. för all evighet att rullas ut på hiskeliga tillställningar som Sweden Rock. Allt för att svenska män ska kunna stå med skygglappar och projicera sina egna rädslor på en Ramses II-lik Mick Jagger som står förtorkad på scen med en förvriden min, medan liket mimar till Paint It Black.

Det ska ändå sägas att liken som ikväll baxas upp på Ullevis scen ännu är vid relativt god vigör. Iron Maiden levererar fortfarande. Trots tidigare strupcancer vågar Bruce Dickinson fortfarande sig på att sjunga åtminstone ett par refrängstrofer i Run To The Hills i originalmelodi, dvs jävligt högt. Det gjorde han inte ens under Live After Death-turnén 1984/85, ska sägas.

Jag ska väl inte sticka under stol med att jag kan min Iron Maiden. Har lyssnat ofantligt mycket på detta band och liksom för många andra män så infinner sig ett rus när jag hör det galloperande introt till The Trooper, ett välmående bildas när Bruce Dickinson tar den sista höga tonen i Aces High. En ton han avslutar i ett skälvande vibrato innan huvudriffets stämmor återigen tar över. Jag kan uppleva totalt lugn i livspusslet när Adrian Smith sjunger stämmor i sin egenkomponerade Somewhere In Time-hit Wasted Years.

Kort sagt. Jag gillar Maiden. Deras lagom komplicerade och lagom trallvänliga mainstream-metal är synnerligen effektiv live och även om de är mainstream idag så har de hela tiden jobbat utanför gängse kanaler som radio och TV, även om de haft ett par hittar genom åren.

Det är nog därför metal och mången annan gubbrock går så bra i Sverige. Den svenska mannen får dela sitt utanförskap med någon och tillsammans med Steve Harris göra ett fuck you-tecken till hela jävla wokeriet. Där, under solot till 2 Minutes To Midnight kan han skrika ut sina frustrationer och äntligen vara sig själv. Det vill säga halvpackad i en okomplicerad värld där han tillsammans med andra män får stå och bröla, enade mot något egentligen ganska oklart.

Jag är även ett gammalt Kiss-fan. Som barn fick jag inte nog av låtarna, sminket och hela middevitten. Men redan vid återföreningen 1996 såg jag igenom hypen. Peter Criss kunde inte hålla tempot i mer än två takter och låtvalet var äckligt och inställsamt. Så som Kiss för det mesta agerat. Som bäst var de ett gungit 70-tals-band väl i klass med Stones om du frågar mig, men de har alltid trott att publiken velat ha samma hitkavalkad år ut och år in och således levererat samma nåt så jävulskt uttjatade riff.

Iron Maiden är ändå klasser bättre. Även om Nicko McBrain börjar tappa lite sting i trummorna låter det mer eller mindre som det alltid har gjort. Den senaste skivan Senjutsu är dessutom klart habil även om det övergår mitt förstånd hur Steve Harris orkar gå in och skriva ännu en variation på ackordintervallet E, D, C. Ett intervall Maiden säkerligen har använt i 100 låtar.

Ändå äcklas jag av hur vi svenskar lägger oss platt för de stora, mäktiga amerikanska/engelska banden som likt gudar svävar in och påminner oss om vår rödflammiga förlägenhet. It is beautiful here in Sweden, ja ja. Sen den obligatoriska barrundan med Steve Harris som förstås har spelat fotboll med nåt skitlag också eftersom han är så genuin. Sen en avspänd golfrunda med Nicko McBrain och en svensk kändis, typ Joe Labero, Tomas Brolin eller någon dylik.

Men jag fattar. När de stora arena rock-dinosaurierna från förr slutligen avrättas av tidens meteorit så behöver den svenske mannen se sig omkring efter något annat och då blir det obehagligt. Håkan Hellström kan inte sjunga, Tiktok är inte att tänka på och frugans yoga kan hon, vid Janick Gers fulaste höftrörelser, ha för sig själv. Lundell och Winnerbäck får väl funka. Så länge Uffe nu pallar.

Klockan kanske inte är 12 men väl fem i. Hur länge ska Lars Ulrich få hamra otajt på sina trummor? När ska vi låta Bruce Dickinson få sin höftoperation? När ska vi bara sätta ner foten och säga att, nej, det är inte okej att Paul Stanley numera sjunger playback stora delar av konserten. DET ÄR ÖVER.

Men jag fattar ju att det aldrig kommer ta slut. Så länge den siste mannen står som minns känslan av sin första heavy metal-konsert så får de gamla ikonerna vackert kuska runt. Stå intorkade i sina sarkofager med ett förvridet hångrin på läpparna, medan 50 000 män skrålar i trans till en Spotify-spellista.

Fear Of The Dark!!!! Fear Of The Dark!!!

I have a constant fear that something´s always near…