För att vara 46 år så har jag en ganska bra stjärt. Jag gör den analysen efter att ha jämfört ordentligt med jämnåriga vänner och okända avklädda män i diverse omklädningsrum. Den har egentligen alltid varit en av mina favoritkroppsdelar, men har, tycker jag, åldrats särskilt väl. Detta inte endast på grund av gener, utan även på grund av ett med åren ökat fokus på bål och ben-träning. Kanske har jag inte två stenhårda glasskulor där bak men väl två halvtinade. Det får man vara glad över i medelåldern.

Liksom för många homo sapiens med fördelaktiga kroppsdelar föreligger för mig ett visst exponeringsbehov. Jag har genomgående något tajtare byxor än det kontemporära modet rekommenderar och på bilder skäms jag inte för att stå något roterad så att min välsvarvade bakdel framträder. Allt för att greppa de ungdomsstrån som står allt glesare på livets åker.

I en manlig heterosexuell kontext är det här närmast ett icke-ämne, men alla kvinnor vet förstås precis vad jag pratar om. För kvinnan finns ett rejält regelverk att hålla sig till och också en möjlighet till försörjning och extremt stor uppmärksamhet, om förutsättningar och vilja finns. En kvinna vet till exempel att hennes bakdel ser bättre ut om hon står i en upp och nedvänd yoga-pose (på huvudet), eller om hon står på tå. Samma effekt som uppnås i högklackat. En kvinna kan också tjäna miljoner på att prata om vad som helst så länge hennes stjärt framträder tillräckligt ofta på bild. Röven går först så att säga.

Av de sociala konstruktioner som vi lever under är det här en av dem som irriterar mig mest. Hur kan två så lika företeelser ha så olika värde? Varför vill ingen betala för att se mig stå lite chosefritt i kalsonger och prata om väder eller elräkningar? Män borde ha samma möjlighet att bygga en framgångsrik karriär med bakdelen som fokus men det verkar inte finnas marknad för det. De gånger jag fått komplimanger som känns äkta är det från homosexuella män. När kvinnor berömmer är det ofta inom ramen för ett löjets skimmer. Min plattform som sexobjekt rycks ifrån mig och jag blir förpassad till den utseende-avgrund i helvetet vars dörr det står genomsnittlig svensk 50-årig man på.

Jag vet inte hur vi ska göra för att göra kvinnor mer intresserade av den manliga stjärten. Om jag skulle starta ett stjärtfokuserat Tiktok-konto skulle jag garanterat inte få sju miljoner följare, däremot kanske ett år villkorligt för förargelseväckande beteende. Det skulle hur som helst inte rendera någon större uppmärksamhet från kvinnor om jag stod där i string och pratade skatteplanering. Jag skulle nog snarare upplevas som lite konstig. Eller så kanske vi behöver lära män att avsexualisera den kvinnliga stjärten så att inget av könen ska kunna få sju miljoner följare bara genom att visa stjärten och mima till olika låtar. Det kanske vore det bästa.

Vän av ordning kan tycka att jag raljerar. Och det kanske jag gör. Men jag har svårt att acceptera att mina egenkomponerade, krispiga, välsjungna låtar renderar sådant totalt ointresse i jämförelse med två gigantiska kvinnoskinkhalvor som daskar i takt till ett IQ-befriat beat. Mozart hade aldrig kommit fram idag. Hans talang hade twerkats sönder.

Därför. Kära kvinna. Stärk den manliga stjärtens status och ge mig en chans till försörjning. Och kära du man, en av dessa sju miljoner som följer och interagerar med en lättklädd kvinna, och på nåt sätt verkar tro att hon bryr sig om dig, gynna en medbroder och lajka mina låtar istället för ännu en bild där hon står på balkongen halvnaken och pratar om sin kommande badrumsrenovering.

Om vi kan stärka dessa båda processer parallellt kanske vi hittar en lagom sexualiseringsnivå där talang och sexualisering värderas lika oavsett kön.

Vi är ju trots allt alla helt oskrivna blad som dansar in i detta liv fullständigt påverkbara.