Ikväll är det dags igen. Då intar ännu ett mastodontband svensk mark för att reproducera den lilla spillra av begriplig verklighet som svennebanan-mannen har att hålla i sig i. För det finns sannerligen inte många bastioner kvar. Om så krävs kommer mumifierade versioner av Mick Jagger, Bruce Dickinson, James Hetfield m.fl. för all evighet att rullas ut på hiskeliga tillställningar som Sweden Rock. Allt för att svenska män ska kunna stå med skygglappar och projicera sina egna rädslor på en Ramses II-lik Mick Jagger som står förtorkad på scen med en förvriden min, medan liket mimar till Paint It Black.

Det ska ändå sägas att liken som ikväll baxas upp på Ullevis scen ännu är vid relativt god vigör. Iron Maiden levererar fortfarande. Trots tidigare strupcancer vågar Bruce Dickinson fortfarande sig på att sjunga åtminstone ett par refrängstrofer i Run To The Hills i originalmelodi, dvs jävligt högt. Det gjorde han inte ens under Live After Death-turnén 1984/85, ska sägas.

Jag ska väl inte sticka under stol med att jag kan min Iron Maiden. Har lyssnat ofantligt mycket på detta band och liksom för många andra män så infinner sig ett rus när jag hör det galloperande introt till The Trooper, ett välmående bildas när Bruce Dickinson tar den sista höga tonen i Aces High. En ton han avslutar i ett skälvande vibrato innan huvudriffets stämmor återigen tar över. Jag kan uppleva totalt lugn i livspusslet när Adrian Smith sjunger stämmor i sin egenkomponerade Somewhere In Time-hit Wasted Years.

Kort sagt. Jag gillar Maiden. Deras lagom komplicerade och lagom trallvänliga mainstream-metal är synnerligen effektiv live och även om de är mainstream idag så har de hela tiden jobbat utanför gängse kanaler som radio och TV, även om de haft ett par hittar genom åren.

Det är nog därför metal och mången annan gubbrock går så bra i Sverige. Den svenska mannen får dela sitt utanförskap med någon och tillsammans med Steve Harris göra ett fuck you-tecken till hela jävla wokeriet. Där, under solot till 2 Minutes To Midnight kan han skrika ut sina frustrationer och äntligen vara sig själv. Det vill säga halvpackad i en okomplicerad värld där han tillsammans med andra män får stå och bröla, enade mot något egentligen ganska oklart.

Jag är även ett gammalt Kiss-fan. Som barn fick jag inte nog av låtarna, sminket och hela middevitten. Men redan vid återföreningen 1996 såg jag igenom hypen. Peter Criss kunde inte hålla tempot i mer än två takter och låtvalet var äckligt och inställsamt. Så som Kiss för det mesta agerat. Som bäst var de ett gungit 70-tals-band väl i klass med Stones om du frågar mig, men de har alltid trott att publiken velat ha samma hitkavalkad år ut och år in och således levererat samma nåt så jävulskt uttjatade riff.

Iron Maiden är ändå klasser bättre. Även om Nicko McBrain börjar tappa lite sting i trummorna låter det mer eller mindre som det alltid har gjort. Den senaste skivan Senjutsu är dessutom klart habil även om det övergår mitt förstånd hur Steve Harris orkar gå in och skriva ännu en variation på ackordintervallet E, D, C. Ett intervall Maiden säkerligen har använt i 100 låtar.

Ändå äcklas jag av hur vi svenskar lägger oss platt för de stora, mäktiga amerikanska/engelska banden som likt gudar svävar in och påminner oss om vår rödflammiga förlägenhet. It is beautiful here in Sweden, ja ja. Sen den obligatoriska barrundan med Steve Harris som förstås har spelat fotboll med nåt skitlag också eftersom han är så genuin. Sen en avspänd golfrunda med Nicko McBrain och en svensk kändis, typ Joe Labero, Tomas Brolin eller någon dylik.

Men jag fattar. När de stora arena rock-dinosaurierna från förr slutligen avrättas av tidens meteorit så behöver den svenske mannen se sig omkring efter något annat och då blir det obehagligt. Håkan Hellström kan inte sjunga, Tiktok är inte att tänka på och frugans yoga kan hon, vid Janick Gers fulaste höftrörelser, ha för sig själv. Lundell och Winnerbäck får väl funka. Så länge Uffe nu pallar.

Klockan kanske inte är 12 men väl fem i. Hur länge ska Lars Ulrich få hamra otajt på sina trummor? När ska vi låta Bruce Dickinson få sin höftoperation? När ska vi bara sätta ner foten och säga att, nej, det är inte okej att Paul Stanley numera sjunger playback stora delar av konserten. DET ÄR ÖVER.

Men jag fattar ju att det aldrig kommer ta slut. Så länge den siste mannen står som minns känslan av sin första heavy metal-konsert så får de gamla ikonerna vackert kuska runt. Stå intorkade i sina sarkofager med ett förvridet hångrin på läpparna, medan 50 000 män skrålar i trans till en Spotify-spellista.

Fear Of The Dark!!!! Fear Of The Dark!!!

I have a constant fear that something´s always near…