Min periodiska fasta hjälper mot rysskräcken

Hur vältränad jag än är för min ålder kan inget filter i världen dölja att jag börjar få gubb-torso. Lite hängigare, lite torrare, lite mer väderbiten (tänk David Hasselhoff i Baywatch för att dra en woke referens). Det fnasar och krasar och jag är fullkomligt skräckslagen inför vad jag har blivit. En 46-årig man utan religion, familj eller livsmening. En till del hålögd tingest som svävar runt med magsmärta, i ständig skräck för ett okänt hot. Jag fungerar synnerligen dåligt i vardagslunken, men bättre när pressen är relativt stor och hotet äkta. För personer som jag kan en äkta katastrof innebära en lättnad. Inte att jag önskar någon att få påhälsning av en rysk artilleripjäs i vardagsrummet, men mer att jag förstår att jag har rätt, så obarmhärtigt det än må vara. Att det inte finns någon klar mening och att allt fint är så tunt, skört och uppdiktat.

När allt kommer till kritan och sikten gjorts klar från verksamhetsplaner, värdegrunder, åsiktskorridorer, lösenordsuppdateringar, start ups och annat, är det ändå han som står där: den uppburne, den starke, den vansinnige, den av vårt samlade hat skapade. Det är så skrämmande binärt. Att trycka, eller inte trycka. Han har lagt beslag på Tjernobyl, han beskjuter andra kärnkraftverk och han hotar om en verdergällning som världen aldrig skådat. Jag säger han, men det är såklart inte bara Putin. Jag vänder mig mot beskrivningen han. Det är förstås lättast att se det så. Den ensamme satan som har förlett en hel nation och som nu på egen hand tänker förgöra vår Tellus.

Sanningen är förstås att han har verkat i en grogrund där förutsättningarna varit de rätta. Där kriget och förberedelsen inför kriget anses som ett naturligt tillstånd. Det är, utan att gå in på alla politiska turer och förklaringsmodeller, ändå svårt att förstå hur dessa män får med sig hela nationer. Hur villiga vi är, att som lealösa får, följa dessa män. Trots allt vi som människor är kapabla till är det alltid till slut den ensamme galningen som har allas våra öden i sina händer. Vi skapar dem, är de måhända vår sanna natur?

Det är det mest smärtsamma i dagar som dessa. Våra svenska medelklassliv skakar i sina grundvalar och det försöks febrilt hanteras att mänskligheten kan gå under samtidigt som yngsta dottern har problem att hantera knappliften under fjällresan till Tandådalen. Ju närmare det kommer, desto svårare att titta bort. Det är inte svårt att förstå andra folkgruppers upprördhet. Nu passar det att oroa sig, var var ni när Putin bombade Aleppo till aska? Vi var där, då också. Men vi människor är inte mer rättfärdiga än att vi är oss själva närmast. Bomber i en storstad i en europeisk demokrati, om än aldrig så primitiv och skör, kommer alltid fylla oss med mer fruktan än en etnisk rensning i Rwanda. Så skamligt verkar vårt DNA fungera och mot den impulsen måste vi alltid jobba. För att kunna hjälpa och förstå.

Hur vi än vrider och vänder på våra principer finns förstås en dimension till. Den direkta konfrontationen mellan två supermakter (åtminstone avseende kärnvapenförmåga) och en retorik som kastat oss tillbaka till en tid vi trodde var förseglad i kopparkapslar djupt ner i urberget.

Vi vet förstås för lite ännu. Vi är nog fortfarande i chockfasen. Febrilt försöker vi genom ukrainska flaggor, olika engagemang och välanpassade statusuppdateringar ”Nu after ski och pannkakor med nutella men snart tillbaka till att följa ukrainska reportrars twitterfeeder” att balansera ett ännu ohotat medelklassliv med den nya domedagsåldern. På gården leker barnen och i den särskilda gruppen för min bostadsrättsförening påpekar någon att den planerade bommen som ska hindra olämpliga fordon att ta sig in på gården möjligen är olaglig. Lite som invasionen av Ukraina (skriver absolut ingen i kommentarsfältet).

Det är ensamt att vara människa utan tydlig tro. Därför känner jag en trygghet i min app Fastic där jag hanterar tidsintervallen för min periodiska fasta. Det är kanske inte något att hålla sig i när ryssen kränker svenskt luftrum men det ger mig någon form av kontroll. När jag tjänstgjorde i Afghanistan och oroade mig för någon operation kunde jag älska mina tio minuters-sessioner av Tetris där i mörkret. I takt med att bitarna föll på plats (bokstavligen) så lugnade sig mitt inre och jag skulle snart, återigen, vara redo att utsätta mig för äkta fara.

Kanske är de små ”här och nu”-pauserna snarare än vad som ska givas oss i paradiset, det som håller oss alla flytande nu när ovissheten och stormen återigen rasar i vårt närområde.

För medelklassvensken innebär det en fjällresa, om än med lite dåligt samvete. För ukrainaren i skyddsrummet, kanske en muffins och ett leende från dottern som verkar må bra fysiskt och ännu inte fullt ut förstår.

Själv fortsätter jag, i pauser från det slaviska (no pun intended) nyhetsknarkandet, köra stand up. Det är ibland svårt att motivera det. Men vem vinner på att jag är tröstlöst apatisk? Putin möjligen. Kanske är det bra att vi som ännu inte hör flyglarmen ljuda fortsätter att njuta demokratins och yttrandefrihetens frukter så länge vi kan. Att likt björnar bygga upp ett sorts fettlager av välbefinnande som kan stärka oss om mörkret på allvar når våra breddgrader.

Det kommer om inte annat få den där muffinsen i skyddsrummet att smaka bättre.

Om det blir vår tur.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s