Vi behöver skratträknare, inte riktlinjer

Men vad i det självaste är det som pågår? Det har jag frågat mig själv många gånger sen jag började med stand up 2016. Jag känner ingen som helst delaktighet i den bransch som just nu får utrymme i media och nu talar fyra personer jag i princip aldrig ser på Big Ben om för mig om hur jag ska bete mig? Tjena.

Låt mig börja med att jag själv inte har varit på Big Ben på ett tag (ährum) och även håller med om flera punkter som tagits upp i det så kallade Code Of Conduct som tydligen har tagit ett år att ta fram (?). Men om man inte kan tåla att en komiker snackar med en från scenen så ska man nog inte hålla på med stand up. Däremot tycker JAG att det är självklart att inte vara svinfull, störa andra innan och under gig och att inte säga ”bra kört” ironiskt när någon har svinbombat med samma material som inte fungerat de senaste tio gångerna. Men den dagen jag ser Zeki stå med alkoholmätare i trappan är nog dagen Mario gnäller över att ha för lite att göra på jobbet.

Hade man inte kunnat skriva ner de här reglerna på en halvtimme? Eller tog det ett år av tjat att få människorättsaktivisten Mårten Andersson, filantropen Peppe Tikka Masala, rent spel-vurmaren Tomas Bonderud och samtidsuttolkaren Janne Westerlund att skriva under?

Och don´t get me fuckin started on Schyffert och nån Kvarteret Skatan-gök. Det kommer göra sån skillnad att deras mäktiga namn kämpar för oss korpenkomikers rättigheter. Upp till kamp därifrån poddelipoddandet i vaselivasastans-läggan.

Vet ni vad det handlar om? De flesta komiker är inte beredda att göra jobbet. Dvs skriva svinmycket material och gå ut och köra det på vilken klubb det än må vara. Sen analysera hur bra det gick. Vara ärlig mot sig själv. Hur mycket skratt fick jag egentligen? Var det verkligen lika mycket skratt som när Al Pitcher säger fiii faaaan och snuuuuus med anglosaxisk brytning? Det är asjobbigt. Jag vet. För alla. Och det är skitkänsligt. För de flesta. Och om ens egen uppfattning kring hur rolig man är råkar gå stick i stäv med övriga komikers/samtidens/klubbägarnas bild av hur rolig man är kan uppvaknandet bli jävligt bryskt.

Men det är det som är stand up. Det är vidrigt tills man accepterat att det ändå finns en skillnad mellan den man är på scenen och den man är av scenen. Att det finns tekniker för att bli roligare om man vågar analysera och att man har fundamentala delar i ens material som går rakt emot ett antal grundregler.

Annars måste man acceptera sin nivå. Det är hobby, det är lek, det är kul att stå och dra samma skämt år ut och år in på Big Ben. Men det ger mig inte per definition rättighet att få köra på betalklubbar. Bara för att jag stått på Big Ben tio gånger betyder inte det att jag är redo att köra på betalklubb för 100 pers. Det är ingen rättighet överhuvudtaget. – Men jag äääär ju rolig, jag har alltid svinbra gig på Big Ben. Nej det har du inte. Du lever i en illusion, i en drömvärld.

Jag håller som sagt med om flera av reglerna i Code Of Conduct. Mitt problem är när jag tycker att folk som väljer att stå bakom de där reglerna inte följt desamma när de interagerat med mig. Och vet ni vad, jag skulle också få en svinmycket bättre arbetsmiljö om vissa av reglerna tillämpades. Jag har förvånats över tystnaden, utfrysningen, lismandet, oberäkneligheten och skitsnacket som kan råda i ”branschen”. Jag har helt enkelt förvånats över hur lite stand up handlar om humor och hur mycket om att ha ont i magen, knyta handen i fickan och fundera över att gå och köpa ett hagelgevär.

Men så är jag en känslig jävel också. Jag VET att min aversion mot andra alltid är som starkast när jag gör jobbet som minst. När jag inte orkar skriva nytt och när jag inte orkar giga. Det är alltså jag själv som till största del är orsaken. Det är mitt eget ansvar att ta mig i kragen och försöka skapa mycket content som håller en så pass hög nivå att folk ska orka bry sig.

Vet ni varför Carl Stanley och Johanna Nordström inte skriver manifest? För de vet att branschintriger inte gör något för deras karriärer, så de fokuserar på att bygga sina världar, göra sina grejer och skratta hela vägen till Adeel Faqhi-Arena (bra namn ändå).

Och vem ska kontrollera att detta manifest efterlevs? Klubbägarna? Moaahahhaa. Eller hur. Vi kan göra ett par saker. Vi måste hitta en objektiv metod som kan avgöra exakt hur rolig en komiker är. Och då föreslår jag: skratträknare. Ett antal skratträknare (finansieras såklart av klubbägarna) åker runt i landet och kan när som helst slumpmässigt dyka upp på en komikers gig. Skratten registreras enligt en femgradig poängskala:

5 poäng – Alla skrattar, alla applåderar

4 poäng – Alla skrattar, spridda applåder

3 poäng – Alla skrattar

2 poäng – Spridda skratt

1 poäng – Enskilda skratt

Dessa poäng räknas ihop och delas med antal minuter komikern har kört, multipliceras sedan med antal gig och vips! Mina damer och herrar, vi har ett resultat. Vad vore rättvisare? Dessutom sjukt kul. Vi kan ha olika divisioner osv. Och ingen skulle behöva ha någon uppfattning om hur bra eller dålig man är. Resultatet finns där svart på vitt! Magi!

Resultaten registreras hos skrattmyndigheten (eller något fyndigare) och ligger sen till grund för en rankning som sedan avgör hur långa, många och prestigefyllda gig respektive komiker ska få. Då slipper vi elaka klubbägare som har mage att själva avgöra vilka komiker de vill jobba med och som de tror passar på deras klubb, och kan få ett rättvist system. Hallå, det är 2022, tekniken finns!

Eller så kan vi använda det där branschrådet till att verkligen sätta press på de snåla klubbägarna som inte låter vem som helst köra. Tvinga dem vara öppna med exakt hur mycket de betalar till varje komiker, kanske sänka gagen för ”Norra Brunn”-generationen så att alla får betalt. Allvarligt, jag är för det. Har vi tur kanske de stänger så vi andra som pallar driva stand up-klubb men nu väljer att inte göra det eftersom det är för lättförtjänta pengar, måste ta vårt ansvar.

Eller så beter man sig som en fucking människa när ingen ser eller hör dig, för min uppfattning är att få i den här branschen gör något om det inte på något sätt gynnar det egna varumärket, men det är också förbannat få som i längden orkar vara framgångsrika, som orkar med de uppoffringarna som krävs och som verkligen är beredda att göra jobbet för att få 5-poängs-skratt ofta. För det är ju det som krävs för att publiken ska komma fram efteråt och säga att du gjort deras kväll, att de haft en förjävlig tid men att du lättar upp deras tillvaro. Och är det inte det de flesta av oss vill, få underhålla och få mycket skratt?

Vet ni hur många som kör på RAW och Norra Brunn som brukar få färre skratt än mig på andra klubbar? Helt ärligt rätt många, men jag får inga samtal från Tikka Masala för det. Och herr Andersson talade om för mig på en av de mysiga branschjulmiddagarna att jag hade för få följare på insta. Sen sa han visserligen att jag hade talang och en annan gång kanske, jaja, vad är väl ett gig på RAW, tråkigt, meningslöst, eller alldeles….alldeles underbart.

Men vet ni, det verkar som de där klubbarna går runt utan att jag är där och slaktar med skämt om mitt hår. Och det är såklart Tikka Masalas och herr Anderssons val att inte låta mig uppträda. Tycker jag det är rättvist? Nej. Men det är bara försöka bli ännu roligare. Förresten är det TikTok som gäller, fråga Ato Karlsson som storkukslugns-chillar sig igenom sin stand up-tillvaro med random publiksnack-klipp. Är det genialt? Vet inte. Får han 500 000 visningar på sina klipp? Aaaa. Får jag det? Näää. Vill jag mörda, Ato? Aaa…eller jag menar NEJ såklart. Man får bli roligare i stället.

Så snälla alla.

Det största problemet med svensk stand up är inte att manliga komiker generellt förgriper sig på kvinnliga komiker, det största problemet är att för få komiker har självinsikt.

Detta sagt med ALL respekt till individer som blivit utnyttjade och kränkta eller känt sig utnyttjade och kränkta i samband med stand up. Ingen kan ta ifrån er era upplevelser och personer som begår brott ska polisanmälas och lagföras. Det är för jävligt. Men jag tror inte en pamflett med självklarheter och ärligt talat en del märkligheter löser detta.

Däremot tror jag på mer organisation utanför klubbarna och då menar jag inte kurser som veterankomiker FRÄMST håller för att promota sina egna grejer. – Jaaaaaa, jag vet att du har en föreställning, får jag lära mig vad en punch line är nu?

Jag menar workshops, skrivande, hängande, podd-startande osv. Som människor gör helt enkelt. Och såklart att alla på riktigt är så lyhörda det går. MEN, de flesta kommer vilja vara där framgången är och där uppmärksamheten och ”det coola” finns. Fråga mina ex. Och vill man ha ett annat tempo och tro att det finns en ekonomi i få skratt per minut är det ju bara att starta en egen klubb och kämpa på.

Om vi ses på klubbarna kommer i alla fall jag hälsa. Och när du vit i ansiktet kommer av scenen kommer jag viska i ditt öra de magiska orden:

– Bra kört…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s