När 70-årige Hans Majonäs Honungens odödliga uttalanden idag besudlar etern så kan ni väl skänka en tanke åt en viss 40-åring som firar en 1-åring. Har bloggat ett år nu och det har mestadels varit ett pressande litet helvete. Föga förvånande. Min egen vedermöda har jag genom åren varit skrämmande skicklig på att skapa åt mig själv.

Men när ändå jubileum är dagens tema vill jag sammanfatta detta bloggår och rent allmänt filosofera lite kring den persona som kommer ut ur detta konstverk. För det är så jag ser på min blogg, som ett pågående konstverk och ”för ärligheten i tiden” skulle man kanske, dagen till ära, kunna benämna mitt med bloggen sammansvetsade valspråk. Jag tänkte skriva ”för bitterheten i tiden”, har anklagats för bitterhet både en och två gånger, men är nog snarare realist och mina emotionella upp- och nedgångar har nog förärats mig av naturen. Jag skyller heller inte eventuellt upplevda livstillkortakommanden på andra. Till dessa är jag allena skyldig.

Med denna något modstulna inledning avklarad kravlar jag upp ur det mörka hålet och beskådar solen. Det har ändå på många sätt varit ett rikt år. Anledningen till bloggen var att skapa en egen arena för kreativitet där jag fritt kunde uttrycka tankar och betraktelser och ta mig ut på lite nya arenor. Så har det också mångt och mycket blivit. Jag har varit på religiösa sammankomster, konserter och i operationssalar och faktiskt enligt egen mening levererat ett rätt skapligt knippe välskrivna texter. Det överlägset mest lästa inlägget till dags dato är ”Ibland saknar jag kriget” som 21 500 läsare haft vänligheten att klicka på.

I övrigt i livet har jag börjat med improvisationsteater och blivit befordrad på jobbet. Åtminstone det senare borde väl ändå flagga för vissa galenskapsbegränsningar.

Det kommande året hoppas jag få göra lite mer för andra.

Och jag fortsätter skriva, ett tag till, när jag vill.

Eder

Ers Ärlighet Burken den förste

I ett litet trångt rum några meter under Skånegatan har tretton suspekta existenser trängt ihop sig. Uppspelet på improvisationsstudions fortsättningskurs i improvisationsteater stundar och det råder febrig stämning. Existenserna leker en lek som går ut på att man slår på sina knän samtidigt som man frågar kamraten till vänster om tre saker. Det kan vara vad som helst, t.ex. tre saker som denne gjorde igår, tre saker som denne aldrig skulle berätta etc. Kamraten ska då svara de första tre sakerna som poppar upp i kamratens huvud. Det finns inget rätt eller fel. Syftet med övningen är att få igång det improvisatoriska flödet. Släppa spärrar och låta handlingarna styras av impulser och lyhördhet. Läs mer →

Ok, jag är lika opartisk som Bagdad Bob (jag lirar själv med Since Evers trummis) och förmodligen lika lämpad att recensera metal som Tony Irving. Men ändå. Kanske kan jag betraktas som en frisk fläkt i en sluten värld av attribut och definitioner och jag är förstås inte helt tappad bakom en vagn, rocker som jag är. Men efter metal-musikens publika genombrott i början av 90-talet och sönderlyssning av band som Pantera och Metallica, tappade jag det absoluta intresset för rockmusikens tungviktsklass. Jag går generellt igång på det mer bluesiga, organiska och jordnära och hårdrock i gränslandet mellan rock och country. Fast det är galet komplicerat; älskar ju New Wave Of British Metal-band som Priest och Maiden. Det finns helt enkelt ett antal dinosaurier som är gränsöverskridande medan de smalare banden sorterar in under en mängd beteckningar.

Läs mer →

Hej, min vän. Eller vän och vän. Du är nog i alla fall den som känner mig bäst. Du är den som under alla år kommit mig närmast. Jag brukar likna dig vid liemannen. Ibland är allt lugnt. Du befinner dig förmodligen på andra sidan jorden i en solstol, lien lite nonchalant slängd åt sidan och din skabbiga kåpa uppknäppt så att de vita knotorna glänser i strålarnas zenit-vinkel.

Men oftast finns du betydligt närmare. Du brölar omkring utanför på Folkungagatan och liens skrapande överröstar alla sirener och hålögda bajenfans. Ibland rasslar det i trappan, ibland bultar du på dörren. Någon gång inbillar jag mig att du stått och tittat på mig men jag är inte säker. Jag fruktar ditt blanka vapen och den dag du perforerar mig. Min hela existens har gått åt till att stoppa dig och hålla dig på avstånd. Men du är lömsk och smart. Smartare än jag, för du känner mig bättre än jag själv gör.

Därför är du också väldigt mån om mig och du tilltalar mig ständigt. När jag gör bort mig, när jag inte presterar tillräckligt och när jag tar in en annan person som kan komma emellan oss. Då är du särskilt aktiv. Då står du där med din kåpa och ditt murbruk. Hade du haft skinn och ett anlete hade du nog sett lite förläget förmanande ut. Du ber mig stå i mitten medan du börjar stapla tegelsten efter tegelsten. Jag hjälper till genom att klafsa på murbruket. Det är ett effektivt teamwork som vi utvecklat till perfektion. Snart står jag där inuti det mörka smala tegeltornet. Och du gapskrattar utanför. Knackar lite med lien och låter mig förstå att där innanför, där är min plats.

Att bekämpa ett gammalt skelettskrälle som du är svårt. Jag vet egentligen inte var du kom ifrån eller vad du vill, bara att du alltid funnits. Kanske gjorde gener och kontext att jag var ett lättgripbart byte.

När jag var liten såg du till att jag tog åt mig särskilt hårt av tränarens ord, eller om någon kallade mig tjock i omklädningsrummet. Det som rann av andra såg du till fastnade hos mig. Jag vill inte påstå att du allena har styrt mitt liv. Men du har varit där och dragit i ratten. Du har lärt mig att jakten är målet och att det alltid finns nya byten att fälla, prestationer att utföra.

Och det är förbaskat svårt att gå emot dig eftersom du kopplat upp dig mot min reptilhjärna. Din lie är som en åskledare rakt in i amygdala och de minsta funderingar kan få de största konsekvenser. Det gör att jag ofta känner mig som en skräckslagen förfader flyende över savannen med en sabeltandad tiger hack i häl. Fast jag bara fått en tanke-ilning när jag kollat på sneakers på Götgatan.

Men vet du vad. Jag har en plan. För du är ju inte farlig på riktigt och jag behöver egentligen inte vara rädd för dig. Jag ska istället försöka acceptera dig. Även om det är det mest skrämmande av allt. Att erkänna att man är och har varit marionetten. Men det är lugnt, du finns hos oss alla även om vissa säkerligen är mer svårstyrda.

Genom att försöka acceptera dig väljer jag att acceptera meningslösheten. Det är ett tufft och dystopiskt val som få generationer lyckats göra. Vår flykt från den är ju själva vår drivkraft, vårt utvecklingsbränsle. Hur kan det vara nyckeln till något? Kan det vara sant att inget jag kommer att uppnå kommer att skapa mening?

Om det är så är det ju tillvarons största tröst eller förbannelse, beroende på hur man ser det.

Skapa mening i meningslösheten var det någon som sa. Eller ”tänk att du är en lycklig Sisyfos”. En lycklig Sisyfos! Det är alltså det som är meningen. Heureka! Där har vi det.

Fast det fanns väl ingen mening, eller hur var det?

Från gatan utanför hör jag ett skrapande ljud som ökar i styrka.