Här på scenen kulminerar min fantastiska livsresa

 

13000559_10154190095753115_1750021614_o

I ett litet trångt rum några meter under Skånegatan har tretton suspekta existenser trängt ihop sig. Uppspelet på improvisationsstudions fortsättningskurs i improvisationsteater stundar och det råder febrig stämning. Existenserna leker en lek som går ut på att man slår på sina knän samtidigt som man frågar kamraten till vänster om tre saker. Det kan vara vad som helst, t.ex. tre saker som denne gjorde igår, tre saker som denne aldrig skulle berätta etc. Kamraten ska då svara de första tre sakerna som poppar upp i kamratens huvud. Det finns inget rätt eller fel. Syftet med övningen är att få igång det improvisatoriska flödet. Släppa spärrar och låta handlingarna styras av impulser och lyhördhet.

Utanför det lilla trånga rummet börjar det fyllas på med folk. Det passerar inte de tretton i det lilla trånga rummet obemärkt förbi. Nervositeten väller ner som tjock sirap längs väggarna, kropparna blir tunga och sinnena tröga. Munnarna är torrlagda och apatiska blickar utbyts som skvallrar om faktumet att det snart är dags att gå in och riva av en föreställning inför gamarna utan något som helst manus.

En av de suspekta existenserna är jag och vi är sannerligen inga proffs. Snarare en samling kantstötta, utsvultna vargar med kvävda teaterdrömmar som nu på ålderns höst gör en sista kraftansträngning för att få sluka åtminstone en mikroskopisk del av det så kallade rampljuset.

Detta mindre hedervärda motiv till trots, är tilldragelsen, för mig personligen, en ofantligt stor stund. I tjugo års tid har jag förberett mig genom att gnagande knyta nävarna i byxfickan. Stått ut med att jag är lite smartare än alla vindflöjlar till rädda arbetskamrater, stått ut med amorösa tillkortakommanden och stått ut med att mina största konstnärliga ögonblick skett i relativ avskildhet. Nu ska allt förändras.

Jag kan jämföra med den isländske journalisten som i Uppdrag granskning stryker omkring längs Reykjaviks gator som ett kedjerökande missfoster. Hans TV-karriär är historia och vännerna ringer hans fru och undrar om han är självmordsbenägen. Inget kunde vara mer fel, för i det dolda går han och ruvar på en djävulsk skatt. Panama-läckan. Han vet att statsministern, en man som svingat ohämmat mot storfinansen, själv finns med bland de som undanhållit skatt. Han har en smoking gun av mer eller mindre aldrig skådat slag och när den avfyras väntar honom en stor och lång journalistisk orgasm. Hämndens och rättvisans orgasm. Den skönaste av dem alla.

Det bultar på dörren. Showtime. Likt kämpar på väg ut till gladiatorarenan leds vi genom en mörk trång korridor mot det annalkande dånet. En abrovink via köket, sen står vi där framför publiken, i rampljuset. Själva scenen är mycket anspråkslös på golvet framför publiken och lokalen är alltigenom svart. Den närmaste timmen ska vi spela en rad improviserade scener enligt olika givna ramar. Efter ett par inledande uppvärmningsnummer med alla improvisatörer på scen ser jag min chans. Jag tar ett bestämt kliv ut på golvet och möter där min motspelerska Johanna. Det är vår tur. Tiden står still. Sanningens ögonblick är här. Alla mina livsval har lett mig fram till just det här ögonblicket. Ett ögonblick som ska komma att handla om kängrukött.

13010122_10154190095258115_1613780129_o

Förutsättningarna för scenen är att vi befinner oss vid charken på en ICA-butik. Jag expedierar kött över disk och Johanna är kund. Haken är att vi måste utelämna vissa ord i dialogen och vända oss till publiken som sen får fylla i luckan med valfritt ord. Handlingen tar på så sätt oväntade vägar.

Jag: – Vad får det lov att vara?

Johanna: – Jag skulle vilja ha lite kött.

Jag: -Ah, då har du kommit helt rätt eftersom vi står vid charken. Hur skulle det vara med lite_______?

Publiken: Kängrukött!!!

Jag: Kängrukött.

Johanna: Kängrukött?! Åh det låter spännande. Men det ska var dyrt har jag hört. Det kostar väl________?

Publiken: 4 miljoner!!!

Johanna: 4 miljoner kr/kg.

Jag: Yes, det är extra dyrt.

Vi har publiken i vår hand. De subtila gesterna hur man skär upp kängruköttet och den spännande dialogen över disken ömsom trollbinder ömsom lockar till rejäla skrattsalvor. Jag ger allt jag har och är så här i efterhand fortfarande förvånad att man bara på fem minuter kan beröra människor så till den milda grad. Men så gav jag också allt. 20 år av tillbakatryckta begär skulle ut. Klart som fan det blir starkt.

12970724_10154190095083115_459121084_o

Efter min och Johannas scen tar mina tappra kurskollegor över och bjuder på lika häpnadsväckande scener. När allt är över går vi och bärsar, övergödda på skrattsalvor som likt vändstekta ägg smort våra bekräftelsesuktande krås. Vi är redo, låt anbuden komma!

I morgon startar ny kurs. Impro med musikalinslag.

Bara så man inte missar några Broadway-gig…

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s