När 70-årige Hans Majonäs Honungens odödliga uttalanden idag besudlar etern så kan ni väl skänka en tanke åt en viss 40-åring som firar en 1-åring. Har bloggat ett år nu och det har mestadels varit ett pressande litet helvete. Föga förvånande. Min egen vedermöda har jag genom åren varit skrämmande skicklig på att skapa åt mig själv.

Men när ändå jubileum är dagens tema vill jag sammanfatta detta bloggår och rent allmänt filosofera lite kring den persona som kommer ut ur detta konstverk. För det är så jag ser på min blogg, som ett pågående konstverk och ”för ärligheten i tiden” skulle man kanske, dagen till ära, kunna benämna mitt med bloggen sammansvetsade valspråk. Jag tänkte skriva ”för bitterheten i tiden”, har anklagats för bitterhet både en och två gånger, men är nog snarare realist och mina emotionella upp- och nedgångar har nog förärats mig av naturen. Jag skyller heller inte eventuellt upplevda livstillkortakommanden på andra. Till dessa är jag allena skyldig.

Med denna något modstulna inledning avklarad kravlar jag upp ur det mörka hålet och beskådar solen. Det har ändå på många sätt varit ett rikt år. Anledningen till bloggen var att skapa en egen arena för kreativitet där jag fritt kunde uttrycka tankar och betraktelser och ta mig ut på lite nya arenor. Så har det också mångt och mycket blivit. Jag har varit på religiösa sammankomster, konserter och i operationssalar och faktiskt enligt egen mening levererat ett rätt skapligt knippe välskrivna texter. Det överlägset mest lästa inlägget till dags dato är ”Ibland saknar jag kriget” som 21 500 läsare haft vänligheten att klicka på.

I övrigt i livet har jag börjat med improvisationsteater och blivit befordrad på jobbet. Åtminstone det senare borde väl ändå flagga för vissa galenskapsbegränsningar.

Det kommande året hoppas jag få göra lite mer för andra.

Och jag fortsätter skriva, ett tag till, när jag vill.

Eder

Ers Ärlighet Burken den förste