(Jag vill till att börja med varna känsliga läsare för överdrifter, medvetna faktafel och effektsökeri i det här inlägget)

Vissa handlingar är i det närmaste oförlåtliga i strikt manliga sällskap. Som att sluta dricka. Inget kan väcka sånt förakt hos sina dryckesbröder som när någon försiktigt försöker antyda att det är en dag i morgon också. Den av rus skapade förtrollningen får inte brytas. Inte under några som helst omständigheter.

Det är därför med viss panik i sinnet jag inser att det snart är dags. Pint efter pint med blaskig lager har spridits i kroppen och min lever känns i det närmaste totalt omsluten. Jag är vid det berömda vägskälet och hur jag handlar härnäst kommer att definiera min fortsatta kväll och morgondag.

Som i slow motion ser jag deras maniska anleten. Stämningen är på topp och Manchester Citys säsong dissekeras in i minsta detalj. Hur ska man egentligen definiera tränaren Pellegrinis (tränaren) tid i klubben? Vad händer om vi inte vinner i morgon? Fan va Yaya Touré (en spelare) är slö! Osv.

– Vi drar vidare. En öl på varje jävla pub tills vi kommer hem! säger någon.

Skräcken är total. Det är som att jag står på K2:s topp bara för att få beskedet att Mount Everest är kvar innan jag får ta paus. Det här kommer inte att gå.

– Eh, visst, fett vi kör.

Orden är mina men känns som djävulens. Hur fan kom fan in i min kropp? Ut fanstyg! Vi släpar oss gatan fram. Jag är inte speciellt berusad men jag känner mig som flickan i Kalle och Chokladfabriken. Hon som blir som ett stort uppsvält blåbär som Ompalompierna får rulla iväg med för tömning.

Du kanske undrar vilka det är som rumlar omkring på Manchesters gator? Det är ett gäng Manchester City-fans, närmare bestämt medlemmar ur den svenska supporterklubben Citizens of Sweden (COS) och jag. Själv är jag inget fan i den meningen. Som ändå relativt fotbollsintresserad blev jag förra helgen medbjuden till denna industrialismens charmiga vagga av min vän Anders Rosén (en fotbollsintresserad TV-legendar från Rättvik som var med och grundade COS).

Manchester var i slutet av 1800-talet textilstaden som tog emot skeppslaster med bomull och tillverkade bl.a. det vi på svenska kallar manchester-tyget. Idag är det en ganska konstigt planerad, bitvis ful men ändå rätt charmig stad med två Premiere League-lag i världsklass. United och City. Fingossarna från de bemedlade förorterna mot knegarna. Manchester var förstås också en brinnande musikstad framför allt på 80- och 90-talen då band som Stone Roses, Oasis, Joy Division och New Order än en gång satte brittisk pop och rock på kartan.

Tillbaka till gatan. Jag känner att jag behöver förtydliga vad det är för individer som skrider fram med nästa pub som mål då fotbollsupportrar och England kanske inte ger de mest intellektuella av associationer. Det är en lugn hop män och en kvinna i varierande åldrar som alla har ett brinnande city-intresse. För en medlemsavgift på 150 kronor om året erbjuds möjlighet att få biljetter till klubbens matcher och det arrangeras också några gemensamma resor. Det här är den sista resan för säsongen och målet är Citys sista hemmamatch mot Arsenal som spelas på söndagen (8 maj). Men nu är det lördag och det är dags för nästa birastopp.

Vi landar in på ett ordinärt Manchesterskt uteställe. I den stora undervåningen vrålas Don´t look back in anger med Oasis ur varenda strupe. Det är en vansinnig stämning. Det som slår mig är en av de sakerna som jag tar med mig från den här trippen. Generationerna festar ihop. Scenen som utspelar sig skulle ALDRIG kunna inträffa i Stockholm. Kanske på någon finlandsfärja eller på en krog i Rättvik men då finns det ju liksom ingen annanstans att ta vägen. Här är en vanlig kväll på ett vanligt ställe i en engelsk storstad och alla liksom kör oavsett ålder. Ingen jävel bryr sig heller om någon kollar eller om det är rätt folk, eller rätt låt eller whatever. Galet att man tycker att det är udda, men det är det verkligen. Efter lite klassiskt svenskt ”sitta och stirra tysta i ett hörn med biran i näven-beteende” får jag slutligen nog och tar mig ut. Det är ju imorgon det händer men även den här dagen har också varit rätt grym. Vi fick nämligen en stadium-tour.

Etihad stadium är ett gigantiskt arenabygge med namn efter citys huvudsponsor, ett Abu Dhabi-baserat flygbolag. Arenan tar 55 000 åskådare och det brukar vara fullt så gott som varenda hemmamatch. Citizens of Sweden har via goda kontakter med klubben blivit den första gruppen som ska få testa på den nya stadium-touren. Vår ciceron som vi kan kalla Keith eftersom jag glömt vad han hette är en rundlätt man av klassiskt engelskt snitt med enastående triviakunskaper. Färden går via VIP-restaurang, läktare, plan, spelargång och omklädningsrum. Keith glänser. Vi får föreläsningar om den speciella holländska gräsmattan som har plastgräs var tionde strå för att planen ska vara tålig och hålla gott skick i tufft engelskt väder. Vi får höra om spelarnas speciella önskemål, David Silva har sex par skor som han väljer emellan och någon spelare har tio olika undertröjor som skrockfullt noga måste testas innan varje match.

Matchdag. Det är ju ändå det här som är grejen med resan, trots att jag själv på fredagen hade en liten avstickare till platsen där det gamla legendariska spelstället The Hacienda låg. Idag ligger där endast lyxlägenheter men när det begav sig från 1982 – 1997 spelade där storheter som Joy Divison, New Order och Happy Mondays. Klassisk musikmark helt enkelt.

Vi tar oss ut till arenan omkring kl 14, matchstart klockan 16. Där samlas vi med mängder av andra city-fans på supporterbaren Mary D`s. Klassiskt ställe med bra stämning. Utanför ligger supportrarna likt dästa valrossar på gräsmattan och moffar fish and chips. Nog för att det inte är någon större överraskning att engelsk mat håller semi-hög nivå, jag blir ändå förvånad över moraset. Förutom Subway hittar jag bara ett ställe med någorlunda hälsoprofil och då menar jag någorlunda. Inte ok, Manchester.

Sen en annan sak jag tar med mig med färska minnen från den svenska supporterkulturen. Det är totalt lugnt här. Folk skrålar och festar och dricker, visst, men det är helt oaggressivt. I England tog man krafttag mot våldet och har nu i princip fått bort det från läktarna. Priset att betala är övervakning. Myndigheterna har totalkoll på åskådarna och den som bråkar kan bli avstängd från arenan i flera år. Lägg därtill attityden mot att misshandla folk på fotbollsmatcher. I Sverige är det i princip en förmildrande omständighet, i England har hårda straff utdelats och slagskämpar har kommit ut från kåken som trötta medelåldersmän. Dessa åtgärder har tagit udden ur kamplusten och matcherna är i princip rena familjetillställningar om än rätt dyra sådana. Våra biljetter ligger på 800 kronor. Men det kanske det är värt för att slippa få en bengalisk eld kastad i bakhuvudet.

Matchen då? Våra platser är väl inte lysande med lokalisering rätt långt ned på ena kortsidan, men å andra sidan är det roligt att få uppleva känslan på nära håll. Faktiskt min första Premier League-match live. Seger är i princip ett måste enligt bedömningar på förhand. Ligan är ju körd sen länge men båda Manchester-lagen kämpar nu om samma Champions League-plats. Vid poängtapp skulle inte City ha saken i egna händer vid två matcher kvar. Och tyvärr för mina City-kamrater så blir det bara 2-2. Nu en vecka senare vet vi ju att det inte spelade någon roll eftersom United torskade mot West Ham i veckan och City klarade oavgjort borta mot Swansea idag. City till Champions League! Eller möjligen till Champions League-kval.

Efter matchen får Citizens of Sweden dela ut sin dalahäst i Citys färger till den spelare som av medlemmarna röstats fram till årets spelare. Också ett tecken på de goda relationerna med moderskeppet. I år är det belgaren Kevin de Bruyne som får ta emot den snidade hästen ur ordförande Andreas hand. Lite småstort ändå.

En mycket trevlig weekend med många öl druckna i Manchesters ökända gay-kvarter. Tar främst med mig det förtjusande manliga paret i dockkläder.

Om någon är sugen på detta, eller på fotboll:

Flyg mellan Manchester och Arlanda tar knappt två timmar. Mycket smidigt. För den som är intresserad rekommenderas denna länk: https://www.facebook.com/Citizens-of-Sweden-130787370313644/?fref=ts