Så föll då bilan till sist. Den 30 september i nådens år 2015. Dagen då jag blev 40 år.

Det är verkligen som att ha överlevt sin egen avrättning. Bilan trängde igenom min hals men såret läkte som genom ett mirakel och ett stort magnifikt jasså färgade himlen röd. I spegeln syns en grånande man med förstärkta rynkor, men död är han sannerligen inte.

Jag går denna morgon ensam längs en stig på den bedårande skärgårdsön Utö. Ett mycket talande och lämpligt scenario för vår hjälte att fira 40 i. Tyst, ödsligt och stilla. Det gnistrar som i min barndoms somrar då mörkret ännu inte träffat min sorglösa omloppsbana. Jag var en sprudlande pojke full av upptåg. Lantstället Söderöra var min egen sörgård och minnena därifrån är starka och eviga som granit. Där byggde jag kojor, fiskade min första gädda, spelade rollspel och lekte att jag var Maradona under fotbolls-VM 1986. Livet var evigt, enkelt och allting smakade rikt och äkta.

Här på Utö utspelas striden mellan sommar och höst och det ena rungande slaget efter det andra sker dagligen. Hösten växer sig allt starkare men just denna morgon har sommaren övertaget. Där bakom trädtopparna anar jag den uppgående solen. Jag ska bara runt en dunge till. Skenet tilltar och plötsligt öppnar sig växtligheten och det tysta havet ut mot horisonten välkomnar mig lugnt men kraftfullt. Jag skönjar knappt en krusning. Det är som att naturen inbjuder mig och har förbarmande över min själ.

Jag tycker mig se de som lämnat oss. Min mormor står och vinkar i solljuset som för att lugna mig, min morfars skratt ekar mellan de gulnande björkarna, min farfar plockar svamp och min farmor som jag aldrig träffat hälsar mig för första gången. Ensamheten känns som en välsignelse och just här och just nu känns det som att jag vill följa de mina genom den utstakade vägen av ljus som öppnat sig i skogen och aldrig återvända.

Jag brister ut i gråt. Det är overkligt vackert och förnimmelsen att vi alla, hur vi än gör, trots allt är ensamma i vårt dödsögonblick stärker mig. Det är inte min tid ännu, men jag är redo, när det är dags kommer jag att vara redo.

Missta inte min bräcklighet för dödslängtan, en sådan har jag aldrig haft. Men jag betvivlar att vårt trygga frågetecken till liv gör mig lyckligare än en syrier som just nått vår gräns. Den styrka och lättnad han måste känna. Jag tittar på honom genom min iphone-lins med munnen full av bulle. Hans ögon glittrar fast hans kamp bara börjat. Snart väntar misstro och asylboende-ångest, men idag är hans stark.

Jag är tjock. Ingen tvekan. Det är ok, eller i alla fall inte viktigt huruvida jag är tjock eller inte. Kanske kommer jag att förstå det nu när jag är gammal och klok.

Förbannade demoner! Jag ska krossa er alla. Har jag överlevt er så här länge så kan ni inte vinna. Jag är stark i svärtan och skrattar i smärtan.

Som lysande bojar på ett dånande hav prisar jag och tar en dag som denna med mig mitt goda hjärta, min kvickhet, min träningsvillighet och mitt temperament. Med dessa bojar intakta så flyter min själ fint trots mördande vågor och olycksbådande årstider.

Jag behöver dig inte men underlätta gärna min färd. Kanske kan du bli ännu en lysande boj som kan få resten av mitt liv skrida framåt i ett starkare ljus. Kanske kan jag bli en boj på ditt oroliga hav.

Vi säger så, vänner nära och i fjärran. Låt oss mötas på det öppna havet.

Någon gång under resten av våra liv.

Låt mig börja med att klarlägga att jag inte är något gigantiskt U2-fan. Ibland vill jag bara rusa upp på scenen och stampa sönder The Edge´s förbannade effektbord och tvinga honom lira någon enda jävla ton någon gång som inte är färgad av delay och reverb. Men det är bara ibland. För det mesta är jag sjukt imponerad av den ljudbild bandet får till på den sparsmakade sättning de ändå har och Bono sjunger fantastiskt konserten igenom.

Begivenheten tar avstamp i bandets uppväxt på gatorna i Dublin. Vi får följa historien via en gigantisk storbildsskärm som delar av ståplatssektionen och som bidrar med bilder konserten igenom. Från bilbomber i Dublin, via bilder på Bonos mor till dagens flyktingsituation. Det är storslaget, bombastiskt och ibland på gränsen till pekoral som så ofta med gruppen. Men Bonos engagemang för HIV-bekämpning och mot fattigdom är ju vida känt så man sväljer ändå en del.

Trots att jag sitter högst upp i Globen på halvdanna platser är ljudet förvånansvärt bra. Lite diskantigt men ändå bra tryck och man känner att man är med. Bandet startar från scenen med minimal scenshow, river av bland annat Gloria och hyllar lite förvånande den svenska polisen för insatsen i söndags då Globen fick utrymmas efter hot om vapen inne på arenan. Sen växer allt eftersom och bandet kan ta sig ut via en lång smal remsa till en plattform i mitten av arenan. Där marscherar de fram och tillbaka. Trummisen Larry Mullen jr har ibland bara med sig en virveltrumma som under Sunday Bloody Sunday. Plattformen och den smala remsan gör att det blir varierat. Akustiskt minimalt som under ”The Sweetest Thing” och tokbombastiskt som under ”Where The Streets Have No Name”.

U2:s hitkavalkad är svår att värja sig emot. Bäst är ”Elevation” som för övrigt var den låt de öppnade med när jag såg dem sist nån gång i början av 2000-talet eller om det var slutet av 90-talet. ”Mysterious ways” är också riktigt cool när svenska Patricia får komma upp scenen, dansa lite (ska vi säga sensuellt?) och filma de övriga bandmedlemmarna med en smartphone.

Övriga megamonster-hits är ändå lite för uttjatade för att jag ska bli riktigt berörd. Avslutningen av första delen med ”Pride” och ”With Or Without You” är förstås mäktig men det blir lite avslaget när bandet säger adjö och sen kommer tillbaka och kör småsega ”City Of Blinding Lights”. Avslutningen med ”One” blir också lite seg när Bono envisas med att låta publiken stå för större delen av sången.

Det är en habil spelning men inte fantastisk. Mycket går på rutin även om det i U2:s fall förstås räcker långt.

Ska vi säga en stark trea av fem möjliga?

Det slår mig när jag ser mig omkring på Stampen i Gamla stan att det här kanske är sista gången jag ser alla herrarna på en och samma gång. Bobby, Totte, Curre, Kjelle och Peter. Alla fem medlemmarna i New Strangers samlade under samma tak.

Ju äldre vi blir krymper världen och vi med den. Det är oundvikligt. Arenorna där vi känner oss bekväma blir färre och nya företeelser och trender tar över. Det är naturligt. Desto viktigare blir då banden till det som varit, banden till de kamrater man en gång regerade världen tillsammans med. Men banden i ett band är komplicerade. Att spela i ett band är ingen normal vänskap, det är snarare en relation där en massa egenskaper och viljor ska anpassas till det gemensamma målet. Att nå ut med den av bandet skapade musiken.

Vilka är då New Strangers? Jo, New Strangers är min fars gamla band. Musiken är en blandning av country, bluegrass och rock och de hade en ansenlig karriär under 70-talet då de släppte plattor och turnerade flitigt. Sedan dess har de under åren spelat ganska sporadiskt men ändå hållit på.

Den här kvällen är det dock inte New Strangers som står på scenen, eller åtminstone inte fyra av dem. Det är Totte Bergström, den musikaliska motorn i New Strangers, som spelar med ett av sina projekt The Bluegrass Vikings och släpper sin nya skiva Modersmål, country/folk/rock på svenska. Totte är den i New Strangers som spelat mest kontinuerligt. Han har regelbundet både gett ut egna skivor och spelat på andras.

Man kan väl säga att New Strangers-medlemmarna varit trygga men ändå avlägsna skuggor i mitt liv. Jag förknippar dem främst med milstolpar i min fars liv men även med trevliga stunder i mitt eget. Farsans 40-års-skiva 1985 då de spelade i vardagsrummet på Tonfiskvägen på Lidingö. Farsans 50 års-skiva 1995 då de spelade på Bo gård på Lidingö och jag avslutade kvällen på alla fyra i min vän Erik Runes dusch (tror jag hann med lite Nirvana-låtar innan förfallet). Lägg därtill ett gäng klubbspelningar genom åren.

Tottes nya band är gediget. 30 september drar de till staterna där de bland annat ska spela på en bluegrass-festival i Oklahoma. Basisten Patricio Cabezas och trummisen Niklas Lindström bilder en stabil grund ovanpå vilken Per Mattis med sin mandolin, Janne Ekman med sin dobro, pianisten Daniel Kurba och förstås Totte själv med sitt flyhänta gitarrspel och sin varma stämma, kan röra sig fritt. Det hela är oklanderligt.

Trots att dessa musiker är överlägsna så saknar jag farsans överstämmor, Bobbys mandolin, Peters banjo och Kjelles bas. Visst, det är sju resor skakigare, men det är ändå New Strangers och de ska ju alltid finnas. Men nu har artros och annat kommit emellan så det ser kanske inte jätteljust ut. Nothing lasts forever, osv.

Om du är intresserad av Tottes musik, kolla in honom på Facebook. New Strangers hittar du på Spotify där två av plattorna ligger ute. Come Closer från 1976 och Country Grass från 1972. Rekommenderar bl.a. låten Bluegrass Rock n Roll.

Själv hoppas jag att jag får se farsan och grabbarna live igen.

Men det får kanske bli i Nangijala.

Humor och ironi är svårbemästrade företeelser som bör användas med försiktighet i retoriska sammanhang. Beroende på vem du är och var du kommer ifrån kommer du troligen uppfatta den så kallade humorn på radikalt olika sätt. Ett medvetet humoristiskt budskap riskerar därför att bli förvridet och missförstått.

Idag har detta aldrig varit mer aktuellt. ”Vi människor blir våra egna medier” skriver moderaternas förre partisekreterare Per Schlingmann i sin nya bok ”Så vinner du kommunikationskriget. Med berättelsen som vapen”. I alla fall enligt SvD:s recensent Sam Sundberg. Jag har själv inte läst boken. Schlingmann menar enligt Sundberg att i de sociala mediernas era behöver alla en kommunikationsstrategi för att hitta rätt mix av Twittersarkasmer, Facebookmys och lifestylebilder på Instagram, för att lyckas sända ut rätt bild av sitt personliga varumärke.

Som den samtids-iakttagare jag är så följer jag förstås hur mina medmänniskor använder humor och vårdar sina personliga varumärken i sociala medier. Vissa visar sina sanna jag, andra hur de skulle vilja vara. Somliga är ängsliga, andra djärva. Vissa lajkar strategiskt andra random osv.

Vi har mediearbetaren som är sitt jobb uti fingerspetsarna, har koll på varje formulering och hellre skulle dö än att lajka random. Hens lajkande sker uteslutande i syfte att förstärka bilden av hens fingertoppskänsla och aldrig skulle något lajkas som avviker från vad andra i hens ställning också skulle lajka. Hen får ibland till det med någon bild och underfundig formulering, väl inom brett allmänt accepterade ramar. Trots att hen EXTREMT sällan lajkar något jag gjort, brukar jag lajka när hen lyckas. Allt som är kul förtjänar enligt mig att uppmuntras.

Vi har den före detta toppolitikern som väl knappast ansågs folklig trots ett långvarigt brinnande engagemang i en mängd frågor. På sitt instagram-konto skojade hen ofta till det men på ett sätt som väldigt mycket låg i linje med den nidbild allmänheten hade av hen. Glappet mellan ansvar och humor blev lite problematiskt och jag tror inte att det gynnade hen opinionsmässigt.

Vi har mediemedarbetaren som kombinerar stabila TV-reportage med en djupt cynisk svansföring på Facebook. Ibland oväntat vågat och ofta rejält underhållande. (Den här typen är inte helt ovanlig).

Vi har kamraten som varje lördag lägger ut en obskyr rocklåt. ”Jag skiter i om ingen lajkar men den ska ut varje lördag, jag gillar rutiner”.

Och så vidare. Klart är att alla har (eller saknar) sin egen strategi. Jag observerade nyligen Facebookgruppen Makthavaröls debatt om debattklimatet i sociala medier. Där hävdades att klimatet hårdnat och att meningsmotståndare oftare än förr angriper varandra för småsaker. Minsta felsteg på en sociala medier-plattform ska straffas och utnyttjas i egna syften. Hela panelen och alla närvarande verkade se detta som något negativt.

Låt mig slå fast. Jag är långt ifrån en expert på sociala medier. Dessa är som en bilolycka. Jag vill inte men kan inte låta bli att titta. Men mellan allt skräp finns ju så mycket fantastiskt. Så mycket kommunikation och möjligheter. Ett personligt skyltfönster för (nästan) alla.

Och jag gillar det där skyltfönstret. Där får jag möjlighet att skylta med hela min personlighet. Alla rösterna i mitt huvud kan få en liten plats. Yrkesmannen, musikern, semi-ortorektikern, snedseglaren och lustigkurren. Frågan är om det går i det kontemporära sociala medier-klimatet. Kan en sådan renässansmänniska (nja) tillåtas?

För att spetsa till det. Kan en person som spelar in sketcher där han kommunicerar med en drake samtidigt vara en av spindlarna i nätet på Stockholms läns landstings pressavdelning? Jag är inte säker.

Men jag är säker på att det inte är förljuget. Det är sån jag är. Ibland vill jag blogga om bänkpress, ibland vill jag föra dialog med en tygdrake. Det är något som händer där, i samtalet mellan människa och mjukisdjur. Samtidigt kan jag ta gift på att jag alltid är 100 procent i mina yrken. Då menar jag att jag ger MITT allt. Det behöver inte vara mycket i någon annans ögon men det är allt jag har.

Ni ska veta att dessa personlighetsklyvningar tyngt mig hela mitt liv. Den seriösa yin-sidan har ständigt fört krig mot galne yang. Denna kamp pågår i mitt huvud 24/7.

Och kanske finns det inte plats för sådana som jag. Det är nog så. Men jag menar inget illa. På hedersord. Jag försöker göra rätt för mig. Jag försöker vara en god samhällsmedborgare och betala min kvarskatt i tid.

Jag tycker bara att det är så mycket i livet som är intressant, som behöver utforskas. Både så kallat seriöst och så kallat humoristiskt.

Kanske kommer jag ångra på min dödsbädd att jag inte var mer slätstruken på Facebook. Det är dock en risk jag är beredd att ta.

Är du?

Att förändra ett beteende är bland det svåraste som finns. Jag misslyckas så gott som alltid. Fast ta mig fan om jag inte slutat (fest) röka nu. Det var något som hände när producenten jag spelar in hos tände en röd Commerce utan filter. När han njutningsfullt sög in giftet och avslutade med en explosiv hostattack förstod jag att det var dags att välja sida, att mitt hyckleri måste sluta. Hur det går återstår att se men jag har i alla fall inte tagit ett bloss sen den dagen i början av augusti. Det går alltså att förändras.

Läs mer →

Det ska till avgörande ögonblick i livet för att människan ska förändras. Ett plötsligt besked om sjukdom, ett krig, en olycka, en skada, en ålder, en kärlek etc. Utan allvar och tvång gör vi inte mycket. Vi lullar på och tänker att allt ska förbli som det alltid varit. Men så blir det förstås inte. Vi är alla mer eller mindre döende.

Läs mer →

Det är spännande att bo på Söder. Från ingenstans, kommer ett sms. Indie-legendarerna Charlatans lirar på Debaser Medis. Då jag i närtid endast har en knäoperation att se fram emot går jag såklart dit.

Jag har aldrig varit ett Charlatans-fan. Har knappt hört dem egentligen och kan inte en enda låt men det är trivsamt. Sångaren Tim Burgess är 48 men ser ut som 25 i sin eviga svampfrisyr. Hans röstläge är relativt lågt och han blundar intensivt på scenen där han struttar omkring i små spasmiska danser.

Gitarrljudet är vasst men basen fet. Det blir ett hyfsat gung och helt klart bäst när Stones-influenserna gör sig påminda. Samtidigt förstår jag varför jag lyssnade på Soundgarden och inte Charlatans när det begav sig. Jag har alltid varit betydligt mer rock än indie.

Det jag främst tar med mig ut i Söder-natten är att jag träffade f d SVT-kollegan Therese Bergstedt och skate-legendaren Martin ”Skalman” Karlsson.

Charlatans kommer jag nog aldrig lyssna på igen.

Inte för att det är dåligt. Men jag kommer nog inte orka.