Hur rolig får man vara i sociala medier?

IMG_1157

Humor och ironi är svårbemästrade företeelser som bör användas med försiktighet i retoriska sammanhang. Beroende på vem du är och var du kommer ifrån kommer du troligen uppfatta den så kallade humorn på radikalt olika sätt. Ett medvetet humoristiskt budskap riskerar därför att bli förvridet och missförstått.

Idag har detta aldrig varit mer aktuellt. ”Vi människor blir våra egna medier” skriver moderaternas förre partisekreterare Per Schlingmann i sin nya bok ”Så vinner du kommunikationskriget. Med berättelsen som vapen”. I alla fall enligt SvD:s recensent Sam Sundberg. Jag har själv inte läst boken. Schlingmann menar enligt Sundberg att i de sociala mediernas era behöver alla en kommunikationsstrategi för att hitta rätt mix av Twittersarkasmer, Facebookmys och lifestylebilder på Instagram, för att lyckas sända ut rätt bild av sitt personliga varumärke.

Som den samtids-iakttagare jag är så följer jag förstås hur mina medmänniskor använder humor och vårdar sina personliga varumärken i sociala medier. Vissa visar sina sanna jag, andra hur de skulle vilja vara. Somliga är ängsliga, andra djärva. Vissa lajkar strategiskt andra random osv.

Vi har mediearbetaren som är sitt jobb uti fingerspetsarna, har koll på varje formulering och hellre skulle dö än att lajka random. Hens lajkande sker uteslutande i syfte att förstärka bilden av hens fingertoppskänsla och aldrig skulle något lajkas som avviker från vad andra i hens ställning också skulle lajka. Hen får ibland till det med någon bild och underfundig formulering, väl inom brett allmänt accepterade ramar. Trots att hen EXTREMT sällan lajkar något jag gjort, brukar jag lajka när hen lyckas. Allt som är kul förtjänar enligt mig att uppmuntras.

Vi har den före detta toppolitikern som väl knappast ansågs folklig trots ett långvarigt brinnande engagemang i en mängd frågor. På sitt instagram-konto skojade hen ofta till det men på ett sätt som väldigt mycket låg i linje med den nidbild allmänheten hade av hen. Glappet mellan ansvar och humor blev lite problematiskt och jag tror inte att det gynnade hen opinionsmässigt.

Vi har mediemedarbetaren som kombinerar stabila TV-reportage med en djupt cynisk svansföring på Facebook. Ibland oväntat vågat och ofta rejält underhållande. (Den här typen är inte helt ovanlig).

Vi har kamraten som varje lördag lägger ut en obskyr rocklåt. ”Jag skiter i om ingen lajkar men den ska ut varje lördag, jag gillar rutiner”.

Och så vidare. Klart är att alla har (eller saknar) sin egen strategi. Jag observerade nyligen Facebookgruppen Makthavaröls debatt om debattklimatet i sociala medier. Där hävdades att klimatet hårdnat och att meningsmotståndare oftare än förr angriper varandra för småsaker. Minsta felsteg på en sociala medier-plattform ska straffas och utnyttjas i egna syften. Hela panelen och alla närvarande verkade se detta som något negativt.

Låt mig slå fast. Jag är långt ifrån en expert på sociala medier. Dessa är som en bilolycka. Jag vill inte men kan inte låta bli att titta. Men mellan allt skräp finns ju så mycket fantastiskt. Så mycket kommunikation och möjligheter. Ett personligt skyltfönster för (nästan) alla.

Och jag gillar det där skyltfönstret. Där får jag möjlighet att skylta med hela min personlighet. Alla rösterna i mitt huvud kan få en liten plats. Yrkesmannen, musikern, semi-ortorektikern, snedseglaren och lustigkurren. Frågan är om det går i det kontemporära sociala medier-klimatet. Kan en sådan renässansmänniska (nja) tillåtas?

För att spetsa till det. Kan en person som spelar in sketcher där han kommunicerar med en drake samtidigt vara en av spindlarna i nätet på Stockholms läns landstings pressavdelning? Jag är inte säker.

Men jag är säker på att det inte är förljuget. Det är sån jag är. Ibland vill jag blogga om bänkpress, ibland vill jag föra dialog med en tygdrake. Det är något som händer där, i samtalet mellan människa och mjukisdjur. Samtidigt kan jag ta gift på att jag alltid är 100 procent i mina yrken. Då menar jag att jag ger MITT allt. Det behöver inte vara mycket i någon annans ögon men det är allt jag har.

Ni ska veta att dessa personlighetsklyvningar tyngt mig hela mitt liv. Den seriösa yin-sidan har ständigt fört krig mot galne yang. Denna kamp pågår i mitt huvud 24/7.

Och kanske finns det inte plats för sådana som jag. Det är nog så. Men jag menar inget illa. På hedersord. Jag försöker göra rätt för mig. Jag försöker vara en god samhällsmedborgare och betala min kvarskatt i tid.

Jag tycker bara att det är så mycket i livet som är intressant, som behöver utforskas. Både så kallat seriöst och så kallat humoristiskt.

Kanske kommer jag ångra på min dödsbädd att jag inte var mer slätstruken på Facebook. Det är dock en risk jag är beredd att ta.

Är du?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s