Att förändra ett beteende är bland det svåraste som finns. Jag misslyckas så gott som alltid. Fast ta mig fan om jag inte slutat (fest) röka nu. Det var något som hände när producenten jag spelar in hos tände en röd Commerce utan filter. När han njutningsfullt sög in giftet och avslutade med en explosiv hostattack förstod jag att det var dags att välja sida, att mitt hyckleri måste sluta. Hur det går återstår att se men jag har i alla fall inte tagit ett bloss sen den dagen i början av augusti. Det går alltså att förändras.

Jag funderar lite över mina beteenden nu i samband med att jag snart fyller 40. Detta gudsförgätna jubileum manar ju till lite reflektion och dessutom förväntas man ha någon form av tillställning för att ytterligare cementera paradigmskiftet, övergången till over the hill-världen. En tillställning betyder inbjudan av vänner och då blir det genast knepigt. Jag får en isande nordanvind i ansiktet när jag funderar över detta. Jag har ju knappt några vänner.

Denna insikt är inte lätt för någon att bära, så ej heller för mig, men den är inte mindre av ett faktum för det. Jag har nästan inga vänner. En tung mening, ett stenhårt slag i vår varelses vekaste liv, då den medför en plats utanför flocken och en väg mot en säker död.

Men så illa kan det väl inte vara? Jo, det kan det. Sen beror det såklart på hur man definierar en vän. En definition kan vara: Om du skulle dö i din lägenhet. Hur lång tid skulle det ta innan någon saknade dig? Om jag tar bort släkten och jobbet så skulle jag nog få ligga bra länge. Förvisso skulle nog en och annan notera en ovanligt lång frånvaro från sociala medier men det skulle knappast leda till att någon agerade. Jag tror att jag skulle få ligga i ungefär en månad innan någon såg till att dörren slogs in. En skrämmande tanke.

Jag blir heller aldrig bjuden på något längre. Det har fejdat ut. I förortens familjeprojekt finns sällan plats för någon som står för ensamhet, olycka och dekadens. Någon som kan så in en kil eller börja dra i det understa kortet på korthuset. Nej den där konstige hålls på avstånd. Det är dock evolutionistiskt helt i sin ordning. Flocken behöver hållas stark, avvikare ska hållas utanför.

Ja du, herr Berglund. Dig är det synd om. Men är inte sanningen den att det lika mycket är ditt fel? Hur många gånger har du hört av dig och hur många av vännernas barn kan du namnet på? Det är sant, vän av ordning. Jag tror att det är en hemsk symbiotisk förstörelse av vänskap som växer sig allt starkare ju längre livet fortskrider. Familjen tar över och det där man en gång garvade åt blir allt mer avlägset för att slutligen dö. I de desperata återknytande telefonsamtalen blir det som mest påtagligt och som mest krystat. Båda vet om det. Man är två främlingar som leker charader. Som bläddrar panikartat i hjärnans kartotek efter gemensamma beröringspunkter bara för att notera att dessa nog hittas i våra mest avlägsna celler. Det är helt enkelt över.

Så ska du hoppa framför ett tåg då på 40-årsdagen eller? Nej, såklart inte. Jag bara konstaterar fakta. Ingen är speciellt intresserad av att ha mig i sitt liv och det är nog mycket mitt eget fel. Jag är ju en självcentrerad estradör, en KONSTNÄR (om än självutnämnd) och säkerligen inte så lätt alla gånger. Ändå trodde jag nog inte att det skulle bli så. Det är något i min personlighet. En svårighet att upprätthålla vissa sociala kontakter.

Och här kommer vi tillbaka till beteenden. Att göra annorlunda. Kanske ringa lite oftare? Kanske bjuda in sig själv, kanske släppa gåtan om herr Berglund för 5 minuter? Frågan är om det är möjligt. När jag nu snart nått toppen på livets kulle och påbörjar min färd utför, så är det tankar jag behöver definiera för mitt inre. Åren går fort och fel beteenden under lång tid förgör och förtvinar, gör oss till något vi inte är och inte avsåg att bli.

Med det sagt är det en dag i morgon också. Det skulle bli sol sa någon. Fint. Men kom ihåg; om herr Berglund försvinner väl länge från de digitala motorvägarna ring gärna en låssmed. Men en duktig fan, för jag har en rejäl säkerhetsdörr.