Under rymdfärden i mitt knä hittar jag mig själv

IMG_4178

Det ska till avgörande ögonblick i livet för att människan ska förändras. Ett plötsligt besked om sjukdom, ett krig, en olycka, en skada, en ålder, en kärlek etc. Utan allvar och tvång gör vi inte mycket. Vi lullar på och tänker att allt ska förbli som det alltid varit. Men så blir det förstås inte. Vi är alla mer eller mindre döende.

För egen del fyller jag 40 inom kort och allt har förändrats. Min nacke smärtar, min vad brister, mitt hår faller av (i än högre utsträckning). Och mitt knä. Mitt knä sjöng till som en kastrerad tenor i vintras när en frivändning spårade ur. Enligt Leif GW Persson var det vid detta tillfälle som menisken skadades. Nämnda menisk låg sen och lurade i ett antal månader innan den försiktigt började spöka i början av ett snabbdistans-pass i våras. Er hjälte hade precis fått luft under vingarna, börjat nosa på ungdomens tider och ignorerade därför såklart den annalkande katastrofen med ett totalhaveri som följd. Jag kunde knappt röra benet.

Vad samhället gjorde åt detta är förstås den första frågan som måste ställas. Jo, samhället, eller i detta fall Artro-kliniken på Sophiahemmet, ställde sig i givakt och drog igång ett till en början gnisslande men senare närmast självspelande maskineri. Ortopeden Vasileios Sarakatsianos eller ”Vasse” som kollegorna kallar honom var min första kontakt med vården och är möjligen mer av en ingenjör än kommunikatör. Det första han gjorde var att smäda mig (nåja) för en svag lårmuskel och konstaterade lite svävande att det troligen var en menisk som var orsaken, hänvisade mig till slätröntgen och senare till sjukgymnast då nämnda röntgen, som ej noterar skador på mjukdelar, föga förvånande visade nada.

Sjukgymnasten som håller till i mörka katakombliknande lokaler på Söder började med att visa upp en märklig reklamvideo på sig själv, drog lite i mitt ben och konstaterade sedan relativt tvärsäkert att det inte rörde sig om någon meniskskada. Efter det satte han mig på en testcykel eftersom han ansåg att jag var en personlighetstyp som hade ett behov av att ”köra skiten ur mig”. Förvisso rätt men i sammanhanget ändå fel. Låt oss säga att det blev naturligt att vi gick skilda vägar.

Snart hade jag Vasse på tråden igen och vi kom överens om att en magnetröntgen nog var på sin plats. Denna utfördes och då konstaterades mycket riktigt en skada på bakre delen av ena menisken samt en benmärgsinflammation. Meniskskador kan läka av sig själva och om man inte har besvär så blir det inte alltid operation. I mitt fall gav smärtan dock inte med sig trots två månaders relativ avhållsamhet. Därför. Operation. Och i går var det dags.

(En del läsare tänker nu: ”Hur i helvete kan du tro att någon är intresserad av din jävla knäoperation när folk flyr och dör som flugor i EU:s utkanter”? Det är en tanke jag respekterar, ett ämne som berör mig starkt och som jag säkerligen kommer att skildra framöver. Nu tillbaka till min knäoperation.)

Jag känner mig svag och hjälplös i min gröna mössa, min blåa overall och vita sockor. Vasse verkar dock vara i form. Flankerad av två fantastiska kvinnor (en undersköterska och en operationssköterska) som jag tyvärr inte fick presenterade för mig håller han hov och går glatt igenom mina MR (Magnetröntgen)-bilder. – Hur känner du dig, Erik? – Det gör ont när jag hukar. – Ok, vi kör.

Vasse tar fram ett par bedövningssprutor modell grövre och kör in dem i mitt knä. – Aouuu! Typ. Sen får jag ligga och mysa med TV:n på medan Vasse går och river av en annan operation bara lite sådär. Han är en lysande kung av sitt rike. På TV:n står en annan (före detta) kung, herr Reinfeldt, och talar om sin nyutkomna bok. Jag halvlyssnar. Något om frihet, Tensta och öppna dörrarna på vid gavel lyckas jag uppmärksamma innan jag baxas in i det sterila ljuset.

Där väntar sköterskorna som förklarar hur allt kommer att gå till. – Vasse kommer att skära upp två hål i ditt knä, fylla upp rejält med koksaltslösning och sen dra rejält i ditt ben för att bända upp ditt knä och blotta menisken. Du ska inte göra motstånd då utan vara helt avslappnad och låta honom bända och dra. Okej. Lovar.

Jag tvättas och ett litet skynke förs upp för att allt ska vara sterilt på deras sida. Vasse kommer in med sina desinficerade händer i skyn och en blick från helvetet. Nu jävlar ska det karvas i knän! Här startar en resa in i mitt inre som jag kan följa från första parkett via en monitor.

Rymdskeppet svävar smidigt genom koksaltslösningsrymden förbi ledband, knäskål och yttre menisk. Operationssköterskan är min ciceron och förklarar varje steg. Plötsligt mumlar Vasse något. Där är den! Den stora greken drar till rejält i mitt ben för att blotta problemområdet. Fransiga och danna hänger delar av min inre menisk där. Nu börjar Vasse jobba på allvar. Ett annat rymdskepp i form av en sax kommer plötsligt flygande. Vasses überkänsliga händer har sänt in ett minimalt verktyg i mitt knä och börjar nu klippa till menisken som en tygbit för att allt ska bli jämnt och fint. En liten dammsugare kommer plötsligt också in i matchen och börjar suga upp meniskbitarna. På 15 minuter är allt klart.

Mitt inre universum är stängt för den här gången och jag sitter med en macka i handen i ett anslutande gemak. En gigantisk ortoped kommer in och levererar domen till en annan opererad patient. Det gick bra. Efter en stund kommer Vasse in med min dom. Allt har tydligen gått bra även för mig. En mindre bit av menisken klipptes bort och det hela jämnades till. Lite rehab sen finns det goda förutsättningar för återgång till tidigare aktivitetsnivå.

I receptionen ringer jag efter en sjukresa och samlar mig något. Då jag har haft en del kontakt med sjukvården senaste året har mitt högkostnadskort blivit fyllt. Således kostade denna rymdrese-operation mig ingenting.

Som pressekreterare på Stockholms läns landsting så jobbar jag dagligen med vårdfrågor, främst på en övergripande nivå snarare än en operativ och taktisk. Trots utmaningar och att mycket kan förbättras kan jag, när jag själv behöver vård, inte annat än att blir ruskigt imponerad av de yrkeskvinnor och yrkesmän som dagligen hjälper oss tillbaka från sjukdomar och skador.

Och de som bedömde mig, behandlade mig och såg till att jag kom hem var, förutom från Sverige, från Spanien, Grekland, Syrien och Eritrea.

Förmågan att samarbeta är den viktigaste faktorn till vår evolutionära framgång.

Låt oss fortsätta på den linjen.

En reaktion på ”Under rymdfärden i mitt knä hittar jag mig själv

  1. Per-Mats Janarv skriver:

    Underbart skrivet! Detta behöver vi få läsa på Artro Clinic för att pigga upp oss. Svåra villkor och hopplösa ersättningssystem i landstinget för vår typ av verksamhet håller på att knäcka oss. Hoppet är dock det sista som överger människan. Trevlig helg, önskar Per-Mats Janarv

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s