Gig 37.

35 åkersbergabor kan inte ha fel. Tydligen har vi levererat en av de bästa kvällarna hittills på Akterbaren, Fck´d Up Comedy.

Ja jävlar, inget gig är det andra likt. Ibland får man kämpa för varje skratt. En skeptisk publik väger varenda ord på guldvåg och bjuder inte på någonting, eller rättare sagt; komikern är oförmögen att hitta rätt nycklar för att dyrka upp publiken och det ack så nödvändiga samspelet uteblir.

Vi fyra komiker som ska leverera den här kvällen står i köksutrymmet bakom scenen och samspråkar med MC:n Magnus G Bergström som driver klubben. Enligt honom brukar publiken bestå av en trogen men ganska skeptisk skara med inställningen: här är vi, underhåll oss. Det är lite småspänt. Elin Almén är headliner och erfaren trots unga år medan vi andra, jag, John Olsson, Christoffer Nyqvist och Johan Norén, är rätt färska. Känns som det här kan gå hur som helst.

Magnus värmer upp publiken. Eftersom publiken mest består av stammisar vill han förnya sig och skriva nytt till varje vecka. En ganska utmanande uppgift men han kämpar på. Publiken känns dock fortfarande ganska reserverad när det är dags för mig att kliva på som första komiker.

Märkligt nog börjar det fästa ganska direkt. Små skämt som jag inte brukar få kanonrespons på sitter rejält. Det blir en växelverkan. Ju mer respons jag får desto bättre blir jag. Slappnar av, tar in publiken och får rejält med skratt under resans gång. På det hela taget ett av mina bättre gig även om jag efteråt i självkritikens kranka blekhet tycker mig få skratt jag inte förtjänar. Smaka på den positiva livsinställningen! Men efter en utskällning från min terapeut besinnar jag mig och tar åtminstone åt mig 50 procent av credden för de skratt jag frambringar.

Efter mig kommer John Olsson, min parhäst (vi skriver en del ihop) som alltmer börjar hitta rätt. Liksom mig är han i en sökandefas och testar det mesta. Det här är ett av de bästa gig jag sett honom göra. Både skämten och hans karaktär blir allt tydligare.

Christoffer Nyqvist går bara i gymnasiet men drar redan ner rejäla skrattsalvor. Lite oskyldig och försynt till stilen men självmedveten och en duktig skämtskrivare.

Johan Norén är en rolig bekantskap som bor i Nyköping men som vad jag förstår har sin sambo på Söder. Flera roliga skämt men faller lite väl ofta i ”berätta en historia-fällan”. Behöver hitta fler skämt along the way så att säga. Får dock också bra respons.

Avslutande Elin Almén är redan en mångfacetterad artist. Jag hade henne som lärare på en kurs i improvisationsteater för något år sen. Mycket dedikerad och entusiastisk. Som ståuppare väver hon in många karaktärer och är bra på att hitta ämnen som berör många. Hon får också kanonrespons. Personligen saknar jag lite skämt om hennes person. Jag vill veta mer om vem hon är och om hennes vedermödor! Hoppas det kommer:)

Summa summarum så fick alla komiker kanonrespons den här kvällen. Personligen var det kul med ett riktigt bra gig även om det finns mycket kvar att jobba på.

Nästa gig: Stockholm Comedy Club, Södra sällskapet, 31/3

 

Gig 36. King Comedy. Taskigt med folk, kass scen, många häcklare och alldeles, alldeles underbart.

Längst in på sunkhaket King´s Table håller den till, denna Stockholms ståuppscens allra fulaste ankunge. Förutsättningarna för stand up är egentligen de sämsta. Nästan ingen är där för att kolla på stand up (förutom alla komiker som ska köra och redan har hört alla andra komikers skämt sjuttioelva gånger), klientelet består nästan uteslutande av överförfriskade medelålders män, scenen ligger långt ifrån publiken och på scenen måste komikern samsas med trumset och annan bråte. Dessutom är scenen omgärdad av ett lägre skrank så att det känns som att stå inför rätta när man uppträder.

Ändå trivs jag här. Det är som ett dataspel. King Comedy är level 1. Överlever man King är Leroy´s på Nortons level 2. Genrellt tuffast möjligast förutsättningar på King och så också denna söndagskväll.

Oliver Dagnå kör sitt första gig som MC och sätter tonen direkt med sex- och bajsskämt. Sen stannar det i mångt och mycket kvar där. Det blir överlag en tämligen rå kväll där jag själv är lika god kålsupare.

Det är som att varje ståuppare måste göra upp med sin egen grovhet. Vad funkar det att just JAG säger? För egen del är jag som stor vit man något mer begränsad. Allt jag säger förstärks av min hotfulla uppenbarelse. Det kan man ju välja att skita i. Men då får man också vänja sig vid färre skratt.

Grovt och osmart material kan vem som helst stå och rabbla på en scen. Man får några enkla skratt men sen blir det mest jobbigt. Upplever att ganska många komiker inte känner in det där utan använder grovt material som en genväg till skratt. Istället för att skriva smart material.

Daniel Sanchez har en underbar rutin om ”utvecklingsvarierade” (eller nåt) personer som är riktigt grov, men som han smart nog har lättat upp med mindre grova ord. Publiken får på så sätt bilda sig sina egna bilder i huvudet utan att bli skrivna på näsan. Jag upplever att han klarar sig på rätt sida men har sett honom bomba med den också. Man vet aldrig när man ger sig ut på djupa vatten. Gäller att känna av.

Kirsty Armstrong kastar sig, på bästa Helena Sturesson-vis, ut i fisting-bråddjupen. Har liksom Helena ett tämligen oskyldigt yttre varpå effekten blir närmast gastkramande i kombination med den fåtaliga publiken. Jag skulle säga att ju mindre publik desto svårare att få skratt på grova skämt då det är alltför lätt att se vem som skrattar. Det är helt enkelt sannolikt att inför sina medmänniskor framstå som ett freak och det vill ju få. Kirsty klarar sig emellertid rätt bra.

Själv bidrar jag till stämningen och avslutar med ett nyskrivet bajssex-skämt. Förstås oerhört smart skrivet och otroligt uppskattat.

Nästa gig: 29/3, Fck´d Up Comedy i Åkersberga.

Foto: Ingrid Walter, inka_w

Backstage ”stage-divar” en 40-årig kvinna hämningslöst. Hon landar i mitt knä och jag spiller ut öl på komikerkollegan till vänster. Det är en vanlig onsdag i stand up-svängen.

Ett par timmar tidigare vaggar jag av och an i restaurang Engelens underjordiska katakomber. Memorerar kvällen set. Jag har blivit inringd. Camilla Fågelborg har ställt in och jag har blivit kontaktad av Josefin Sonck som tillsammans med Robin Berglund, driver stand up-klubben på Engelen.

I mitt rabblande av några putsade skämt (som jag testat dagen innan på Big Ben) hör jag hur göteborgaren Marcus Berggren river stället. Eller det låter så i alla fall. Han pratar så fort, högt och intensivt att det är svårt att höra om det är hans svada eller skratt som ekar mellan stenväggarna.

Det är bra med folk ikväll och härlig stämning. Känns också som det går bra för alla komiker. Själva scenen är upplyst men även publiken, till skillnad från Big Ben där i princip allt ljus ligger på komikern. Det kan vara bra då mörkret gör att publiken mer fokuserar på den som står på scenen. Samtidigt är det lättare att få kontakt med publiken när man faktiskt ser dem och inte är förblindad av spottar. En ljusare lokal KAN leda till mer kackel och häckel men ljuset är ändå att föredra tycker jag.

Jag går på som sista komiker innan paus. Precis innan Robin Berglund ropar upp mitt namn får jag en rejäl spark i röven av 40-åringen som någon timme senare hämningslöst ska kasta sig ner i mitt knä. Menat som lyckospark men the lady got som power. En chockvåg går genom min kropp och jag stapplar överrumplad upp på scenen. Tror att det var bra, jag känner mig helt klar i huvudet.

På Engelen får alla komiker köra 10 minuter. Kan låta kort men är ganska långt för en rookie. Generellt erbjuds man 5-6 minuter på gratisställena. Jag har en bra kväll. Som sagt slipat till några skämt från dagen innan och känner mig fri och ledig. Älskar att köra 10 minuter. Känns som man kan vara mer spontan då och lägga in mer publiksnack och spontanitet.

Kör ungefär tre minuter nytt och sju minuter gammalt. Känns som jag rätt snabbt får till skämt som funkar på scenen och jag blir alltmer närvarande. Skämten börjar bli en del av mig själv i stället för att vara något nedplitat som likt en TV-prompter rullar för mitt inre.

Bland övriga komiker väljer jag ikväll att nämna Jens Falk som avslutar. Denna till bilmekaniker studerande komvux-student har en härlig likeability. Fortfarande ung och lite roliga killen i klassen-vibbar men har härlig känsla och en förmåga att bli gillad från första skämtet. Otroligt viktigt. Vare sig man är späd grov kvinna eller tjock burdus man så måste publiken gilla en. Att köra dryg och kaxig kan förstås funka men då har man garanterat en brantare uppförsbacke till skratten.

Jag måste avslutningsvis även nämna kvinnan som landar i mitt knä, Ulrika Campbell. Också komiker och längre än mig. Tror hon är designer, eller om hon bara skämtar om det. Lågmält bisarr skämtar hon subtilt om hur man för upp en i-phone i stället där solen sällan skiner. Ett stycke nutidshistoria.

Kul premiär på Engelen helt klart. Kul med ett riktigt bra gig.

Until next time…

Nästa gig: Söndag 26/3 på King Comedy

 

 

 

Gig 34.

Körde tre minuter nytt ikväll. Riktigt mycket satt och en del gick skit. Kul att köra igen, var ju nästan en vecka sen sist;)

Tack till Per Lunqe som kom och tog fina bilder

Nästa gig: King Comedy 26/3-17

Ingen har väl missat att Henrik Schyffert är ute på turné. Som alltid oklanderligt superaktuell kuskar han runt i olika medier för att promota föreställningen Var inte rädda. I den tar han sig an det han anser vara vår nya folksjukdom; rädslan.

Alla har en åsikt om Schyffert. Framför allt i stå upp-branschen. Jag har ofta stört mig på honom. Stört mig på att han egentligen inte är så jävla rolig som snubbe, att allt är så jävla skrivet och uttänkt in i minsta detalj; det han säger på scen, hur han beskriver sig själv, hur han punkterar eventuell kritik genom att rappt förekomma med en statussänkande replik.

Men jag har genom åren lika ofta avundats honom, verkar vara en genuint trevlig person. Hörde nån story om hur han hjälpt okända komiker med manus bara lite sådär. Och han grindar som ingen annan (förutom möjligen Ato Karlsson). Inför Var inte rädda körde han i princip fyra dagar i veckan på olika klubbar. Han verkar helt enkelt ha jobbat hårdare än någon annan för att få stå där och småle på Caféomslaget.

Och jag såg hans föreställning nyligen. Eller rättare sagt en för-föreställning av Var inte rädda. Den spelades på Boulevardteatern tre dagar innan premiär. Det var bra men inte helt klart. Han avbröt ibland och tappade bort sig i några partier. Mycket material kände jag igen sen ett år tillbaka. Att skriva en och en halv timme högkvalitativ stand up tar tid och det slipas in i det sista.

Som nykläckt stand up-komiker (SUK) är det intressant att få ta del av processen. Hur gör andra komiker? Att vara SUK är ju bland det mest utsatta man kan vara. Kanske därför de flesta agerar i kluster. De har sina små gäng och poddar. Det gäller att på något sätt få komma in i värmen. Bli en som anses rolig, bli någon som det tros på. Annars väntar en tillvaro ute bland isflaken.

Rätt hierarkiskt alltså, och nånstans kring toppskiktet rör sig helt klart SEMST-grabbarna. För tredje året i rad drar Jonathan Unge, Aron Flam, Ahmed Berhan och Branislav Pavlovic ut på Sverige-turné. Stand up-Sveriges bad boys läser jag i en landsortstidning. Kanske stämmer. Men jag är fan så mycket räddare för Jessica Karlén och Helena Sturesson. Dom kvinnorna är evil!

Hur som helst har SEMST-gänget, liksom Schyffert, den senaste tiden dragit runt på gratisklubbarna på Söder och testat material. Och jag har följt processen. Branne och Ahmed har jag sett flera gånger, Aron någon enstaka och Unge aldrig. Den här kvällen kör de på Engelen. Dagen innan såg jag dem på Big Ben. Unge hann aldrig fram till giget på Big Ben så det är egentligen honom jag vill se.

De är fyra markant olika komiker. Ahmed är den avslappnade slackern, Aron Flam den medvetne tok-cynikern, Branne den släpige jätten och Jonatan Unge den värartikulerade galningen. Eller nåt. Och jag undrar hur de känner? Hur är konkurrensen mellan dem? Rätt uppenbart att det går olika bra för dem olika kvällar. Samtidigt är de ju så pass olika att de kanske inte bryr sig. Men det måste ju suga att vara den som får minst garv?

Ahmed är först ut den här kvällen. Han imponerar. Tätt, tätt med skämt utifrån hans ”avslappnade muslim i Rågsved”-persona. Ahmed kör MC på Big Ben två gånger i veckan och det märks. Riktigt kvick med publiken och stannar sällan för länge på något ställe. Känner när han ska röra sig vidare och vad han bör fånga upp. Fingertoppskänsla!

Sedan följer Aron. Är han huvudsakligen komiker eller libertariansk debattör? Ingen vet. Men han är underhållande som båda. Efter att ha sett honom två kvällar i rad blir jag inte klok på hans set. Det är väldigt roligt men han är ganska långt ifrån den knivskarpe cyniker med bergsförsättande brun blick som jag tänker mig honom som. Istället skrattar han hela tiden åt egna skämt och verkar ge sig ut på improvisationseskapader kring varje skämt. Roande men kanske lite väl på uppstuds. Verkar känna sig för.

Trea ut är Jonatan Unge. Sicken dåre. Aldrig sett honom live. Vankar fram och tillbaka med en ölflaska han sällan dricker ur. Vänder sig om, pratar med ett draperi. Och stora kaskader till rutiner som det känns som han kommer på i stunden men som är för bra för att det ska vara så. Inte direkt samhällskritisk men bisarrt fyndig och hittar skratten genom att med sin oefterhärmliga stil angripa ämnen som känns på anständighetens gräns. Sällan över, nästan alltid kul.

Och så till sist Branne. Den serbiske jätten. Vi är inte helt olika även om han är ännu större. Har sett Branne mycket under vintern då han slipar rutiner. Beundrar hans mod. Ger sig inte om han har grejer han gillar utan vrider och vänder på dem tills de landar, ofta under bombliknande förhållanden. Bedömer ändå att han ibland, liksom jag, har utseendet emot sig. Den stora vite mannen får inget gratis och när han är grov blir det extra känsligt eftersom han är top of the foodchain. Man slår bara neråt. Branne gör ofta en grej av detta och lyckas ändå bli likeable även om han får han kämpa mer för gratisskratt på grund av sin uppenbarelse. Tror ändå att det är så han vill ha det.

Grym kväll sådär några dagar innan premiären på söndag. Idag gästar de dessutom, vad jag förstår, en annan gratisklubb i Stockholm.

Hur är då ställningen? Skulle säga att Ahmed leder. Hans set känns, just nu, mest färdigt och tajt. Men det finns många gig kvar att jobba på. Samtidigt är det ju bara träning än så länge, vem kommer dominera när publiken betalat och är tok-på för att se just SIN favoritkomiker? Återstår att se.

Kan hur som helst rekommendera alla att kolla in dessa fyra under våren. Det är redan riktigt bra och kommer bara bli bättre.

Ska avslutningsvis försöka ta tag i min egen process nu. Behöver skriva, fila och göra om en del.

Kanske gigar söndag på Big Ben.

Höres…

Gig 33.

Andra gången jag kör Förfest på Stockholm Comedy Club på Södra sällskapet. Riktigt skönt koncept mellan 18 och 19 på lördagar. Lite mys innan huvudshowen drag igång klockan 20.

Samma line-up som förra gången förutom Viktor Klemming, dvs Fraser Ames och Elin Viljestrand. Inte tokmycket publik men småputtrig stämning. MC är alltid stabile arbetsmyran Ato Karlsson.

Det går bra för oss alla och eftersom vi bara är tre får vi köra runt 10 minuter var. Så mycket roligare än att ligga på fem, sex minuter som är legio för rookies på gratisklubbarna. Man kan improvisera mer och vara mer i stunden. Dönice!

Jag kör ett ganska beprövat set med lite nytt insprängt här och där. Får in lite publiksnack också vilket är viktigt och värdefullt.

Nästa bokade gig: King Comedy 26/3 men blir nog fler innan dess.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Först: När jag inte har en bild från något gig så lägger jag upp en av de fina som Per Lunqe har tagit. Jag har inte så här mycket skägg idag. Jag ser fan inte lika lycklig ut heller.

Det är en rätt svårflörtad publik denna Big Ben-tisdag. Trots att jag känner mig sliten fibblar jag om i setet och testar en del nytt och halvfärdigt. Några grejer sitter bra men överlag ganska dålig respons. Det gör mig alltför snabb och forcerad.

Känns som jag hamnat lite i en svacka. Jag hoppas det vänder.

Nästa gig: Förfest, Stockholm Comedy Club, 11/3

 

Gig 31.

King Comedy på Kings Table på Sveavägen kanske inte bjuder på den största publiken, men man får rejält med tid och en avslappnad inramning. Blev inringd med kort varsel och tvekade ett tag om jag skulle palla, men det gjorde jag ju såklart.

Brassade på med ett snabbt hopsnickrat åtta minuters-set som gick riktigt bra. Kändes kul att kunna bygga lite längre då jag fått min första tio-minutare på Stockholm Comedy Club den 31/3.

Vill verkligen upp på lite längre set nu. Då kan man hitta mer dynamik och tjöta mer med publiken.

Nästa gig: Big Ben 7/3.

 

Så har jag då uppnåt någon form av jubileum. 30 stand up-gig sen starten i höstas. Men fan vad jag inte kan stand up. Ännu.

Det är ingen hejd på berg och dal-banan. Ena gången är det total respons, skratt, applåder och jubel. Andra gången tystnad, oförståelse och awkwardness. Trots att man vid båda tillfällena kört i princip samma material. Det är oförutsägbart och grymt.

Tortyr är ett ord man ska använda försiktigt, men stand up kommer bra nära. Trots smärtan tar man sig igenom tortyren för att om möjligt få smaka på skrattets sötma och känna den totala bekräftelsen när publiken bara åker med. Det är en kick att dö för.

Och vilka dårar man har fått bevittna under den här tiden. Stand up-världen är väl ändå relativt liten och både rutinerade komiker och nervösa rookies samsas på samma scener. De förra för att testa nytt och hålla ångan uppe och de senare för att ta sina första stapplande steg.

Big Ben, Stockholm Comedy Club, Leroys Live Comedy, King Comedy är några klubbar jag fått äran att köra på. Hittills. Det känns som det pågår någon sorts stand up-boom just nu men det kanske bara är för att man är mitt i det. Många vill köra och det är inte helt lätt att få tider.

Vad jag har gett mig in på vet jag egentligen inte. Men det jag vet är att det tar tid att bli bra. Lång tid.

Nästa bokade gig just nu: Förfest på Stockholm Comedy Club 11/3