Ingen har väl missat att Henrik Schyffert är ute på turné. Som alltid oklanderligt superaktuell kuskar han runt i olika medier för att promota föreställningen Var inte rädda. I den tar han sig an det han anser vara vår nya folksjukdom; rädslan.

Alla har en åsikt om Schyffert. Framför allt i stå upp-branschen. Jag har ofta stört mig på honom. Stört mig på att han egentligen inte är så jävla rolig som snubbe, att allt är så jävla skrivet och uttänkt in i minsta detalj; det han säger på scen, hur han beskriver sig själv, hur han punkterar eventuell kritik genom att rappt förekomma med en statussänkande replik.

Men jag har genom åren lika ofta avundats honom, verkar vara en genuint trevlig person. Hörde nån story om hur han hjälpt okända komiker med manus bara lite sådär. Och han grindar som ingen annan (förutom möjligen Ato Karlsson). Inför Var inte rädda körde han i princip fyra dagar i veckan på olika klubbar. Han verkar helt enkelt ha jobbat hårdare än någon annan för att få stå där och småle på Caféomslaget.

Och jag såg hans föreställning nyligen. Eller rättare sagt en för-föreställning av Var inte rädda. Den spelades på Boulevardteatern tre dagar innan premiär. Det var bra men inte helt klart. Han avbröt ibland och tappade bort sig i några partier. Mycket material kände jag igen sen ett år tillbaka. Att skriva en och en halv timme högkvalitativ stand up tar tid och det slipas in i det sista.

Som nykläckt stand up-komiker (SUK) är det intressant att få ta del av processen. Hur gör andra komiker? Att vara SUK är ju bland det mest utsatta man kan vara. Kanske därför de flesta agerar i kluster. De har sina små gäng och poddar. Det gäller att på något sätt få komma in i värmen. Bli en som anses rolig, bli någon som det tros på. Annars väntar en tillvaro ute bland isflaken.

Rätt hierarkiskt alltså, och nånstans kring toppskiktet rör sig helt klart SEMST-grabbarna. För tredje året i rad drar Jonathan Unge, Aron Flam, Ahmed Berhan och Branislav Pavlovic ut på Sverige-turné. Stand up-Sveriges bad boys läser jag i en landsortstidning. Kanske stämmer. Men jag är fan så mycket räddare för Jessica Karlén och Helena Sturesson. Dom kvinnorna är evil!

Hur som helst har SEMST-gänget, liksom Schyffert, den senaste tiden dragit runt på gratisklubbarna på Söder och testat material. Och jag har följt processen. Branne och Ahmed har jag sett flera gånger, Aron någon enstaka och Unge aldrig. Den här kvällen kör de på Engelen. Dagen innan såg jag dem på Big Ben. Unge hann aldrig fram till giget på Big Ben så det är egentligen honom jag vill se.

De är fyra markant olika komiker. Ahmed är den avslappnade slackern, Aron Flam den medvetne tok-cynikern, Branne den släpige jätten och Jonatan Unge den värartikulerade galningen. Eller nåt. Och jag undrar hur de känner? Hur är konkurrensen mellan dem? Rätt uppenbart att det går olika bra för dem olika kvällar. Samtidigt är de ju så pass olika att de kanske inte bryr sig. Men det måste ju suga att vara den som får minst garv?

Ahmed är först ut den här kvällen. Han imponerar. Tätt, tätt med skämt utifrån hans ”avslappnade muslim i Rågsved”-persona. Ahmed kör MC på Big Ben två gånger i veckan och det märks. Riktigt kvick med publiken och stannar sällan för länge på något ställe. Känner när han ska röra sig vidare och vad han bör fånga upp. Fingertoppskänsla!

Sedan följer Aron. Är han huvudsakligen komiker eller libertariansk debattör? Ingen vet. Men han är underhållande som båda. Efter att ha sett honom två kvällar i rad blir jag inte klok på hans set. Det är väldigt roligt men han är ganska långt ifrån den knivskarpe cyniker med bergsförsättande brun blick som jag tänker mig honom som. Istället skrattar han hela tiden åt egna skämt och verkar ge sig ut på improvisationseskapader kring varje skämt. Roande men kanske lite väl på uppstuds. Verkar känna sig för.

Trea ut är Jonatan Unge. Sicken dåre. Aldrig sett honom live. Vankar fram och tillbaka med en ölflaska han sällan dricker ur. Vänder sig om, pratar med ett draperi. Och stora kaskader till rutiner som det känns som han kommer på i stunden men som är för bra för att det ska vara så. Inte direkt samhällskritisk men bisarrt fyndig och hittar skratten genom att med sin oefterhärmliga stil angripa ämnen som känns på anständighetens gräns. Sällan över, nästan alltid kul.

Och så till sist Branne. Den serbiske jätten. Vi är inte helt olika även om han är ännu större. Har sett Branne mycket under vintern då han slipar rutiner. Beundrar hans mod. Ger sig inte om han har grejer han gillar utan vrider och vänder på dem tills de landar, ofta under bombliknande förhållanden. Bedömer ändå att han ibland, liksom jag, har utseendet emot sig. Den stora vite mannen får inget gratis och när han är grov blir det extra känsligt eftersom han är top of the foodchain. Man slår bara neråt. Branne gör ofta en grej av detta och lyckas ändå bli likeable även om han får han kämpa mer för gratisskratt på grund av sin uppenbarelse. Tror ändå att det är så han vill ha det.

Grym kväll sådär några dagar innan premiären på söndag. Idag gästar de dessutom, vad jag förstår, en annan gratisklubb i Stockholm.

Hur är då ställningen? Skulle säga att Ahmed leder. Hans set känns, just nu, mest färdigt och tajt. Men det finns många gig kvar att jobba på. Samtidigt är det ju bara träning än så länge, vem kommer dominera när publiken betalat och är tok-på för att se just SIN favoritkomiker? Återstår att se.

Kan hur som helst rekommendera alla att kolla in dessa fyra under våren. Det är redan riktigt bra och kommer bara bli bättre.

Ska avslutningsvis försöka ta tag i min egen process nu. Behöver skriva, fila och göra om en del.

Kanske gigar söndag på Big Ben.

Höres…