Låt mig börja med att klarlägga att jag inte är något gigantiskt U2-fan. Ibland vill jag bara rusa upp på scenen och stampa sönder The Edge´s förbannade effektbord och tvinga honom lira någon enda jävla ton någon gång som inte är färgad av delay och reverb. Men det är bara ibland. För det mesta är jag sjukt imponerad av den ljudbild bandet får till på den sparsmakade sättning de ändå har och Bono sjunger fantastiskt konserten igenom.

Begivenheten tar avstamp i bandets uppväxt på gatorna i Dublin. Vi får följa historien via en gigantisk storbildsskärm som delar av ståplatssektionen och som bidrar med bilder konserten igenom. Från bilbomber i Dublin, via bilder på Bonos mor till dagens flyktingsituation. Det är storslaget, bombastiskt och ibland på gränsen till pekoral som så ofta med gruppen. Men Bonos engagemang för HIV-bekämpning och mot fattigdom är ju vida känt så man sväljer ändå en del.

Trots att jag sitter högst upp i Globen på halvdanna platser är ljudet förvånansvärt bra. Lite diskantigt men ändå bra tryck och man känner att man är med. Bandet startar från scenen med minimal scenshow, river av bland annat Gloria och hyllar lite förvånande den svenska polisen för insatsen i söndags då Globen fick utrymmas efter hot om vapen inne på arenan. Sen växer allt eftersom och bandet kan ta sig ut via en lång smal remsa till en plattform i mitten av arenan. Där marscherar de fram och tillbaka. Trummisen Larry Mullen jr har ibland bara med sig en virveltrumma som under Sunday Bloody Sunday. Plattformen och den smala remsan gör att det blir varierat. Akustiskt minimalt som under ”The Sweetest Thing” och tokbombastiskt som under ”Where The Streets Have No Name”.

U2:s hitkavalkad är svår att värja sig emot. Bäst är ”Elevation” som för övrigt var den låt de öppnade med när jag såg dem sist nån gång i början av 2000-talet eller om det var slutet av 90-talet. ”Mysterious ways” är också riktigt cool när svenska Patricia får komma upp scenen, dansa lite (ska vi säga sensuellt?) och filma de övriga bandmedlemmarna med en smartphone.

Övriga megamonster-hits är ändå lite för uttjatade för att jag ska bli riktigt berörd. Avslutningen av första delen med ”Pride” och ”With Or Without You” är förstås mäktig men det blir lite avslaget när bandet säger adjö och sen kommer tillbaka och kör småsega ”City Of Blinding Lights”. Avslutningen med ”One” blir också lite seg när Bono envisas med att låta publiken stå för större delen av sången.

Det är en habil spelning men inte fantastisk. Mycket går på rutin även om det i U2:s fall förstås räcker långt.

Ska vi säga en stark trea av fem möjliga?