Ok, jag är lika opartisk som Bagdad Bob (jag lirar själv med Since Evers trummis) och förmodligen lika lämpad att recensera metal som Tony Irving. Men ändå. Kanske kan jag betraktas som en frisk fläkt i en sluten värld av attribut och definitioner och jag är förstås inte helt tappad bakom en vagn, rocker som jag är. Men efter metal-musikens publika genombrott i början av 90-talet och sönderlyssning av band som Pantera och Metallica, tappade jag det absoluta intresset för rockmusikens tungviktsklass. Jag går generellt igång på det mer bluesiga, organiska och jordnära och hårdrock i gränslandet mellan rock och country. Fast det är galet komplicerat; älskar ju New Wave Of British Metal-band som Priest och Maiden. Det finns helt enkelt ett antal dinosaurier som är gränsöverskridande medan de smalare banden sorterar in under en mängd beteckningar.
Och utanför dinosauriernas krets har metal-genren tuffat på som vanligt samtidigt som festivaler som Sweden Rock underblåser fortlevnaden. Jag kan inte påstå att jag den här kvällen hör en brutal skillnad och utveckling jämfört med tidigt 90-tal. Möjligen är ljudet bättre. Man har blivit bättre på att tygla diskanter och hitta ljudnivåer som är feta utan att man går hem med tinnitus.
Så var fan är jag då? Jo, på den nystartade metalfestivalen MetalHall på Klubben i anslutning till Fryshuset i Stockholm. Lördagens event är tänkt att återkomma varje år och har detta premiärår lyckats få dit en, får jag berättat för mig, stark line up. Själv känner jag bara igen Since Ever (av förklarliga skäl) och huvudakten Evergrey (som startade redan i mitten av 90-talet). Men redan vid 15-tiden drar det hela igång med Leading Light sen följer Overworld, Royal Mess, Scarpoint, Sonic Syndicate, Scar Symmetry, Since Ever och Evergrey.
Själv droppar jag in i slutet av Scar Point (som enligt Wikipedia spelar melodisk death metal) runt 19-tiden. Smidigt att komma in, trevliga vakter och åtminstone några hundra på plats. Enligt uppgift ska 800 biljetter ha sålts men så många känns det inte som ännu. Rätt stillsamt framför scen men mer folk en våning upp där ölförsäljningen sker. Ett smart drag? Alkohol brukar ju kunna leda till mer röj om jag minns rätt från mina moshpits anno tidigt 90-tal. Nu står en långhårig man på scen och skriker upp sina inälvor medan jag i princip får be om ursäkt om jag stöter till någon. Lite lamt.
Sonic Syndicate från Falkenberg (som enligt Wikipedia spelar metalcore) är en rätt trevlig bekantskap. Sångaren behärskar flera olika sångstilar och är mer än lovligt publikfriande. Han tackar publiken, initierar allsång, kastar ut T-shirts och kastar av sig sin egen. De har ny platta på gång och älskar Stockholm som är deras nya hemstad. In Flames-inspirerat tydligen. Sångarens extrema vilja att vara till lags blir efter en stund irriterande och jag tröttnar lite.
Under Scar Symmetry (som enligt Wikipedia spelar melodisk Death Metal) börjar det fyllas på riktigt hyfsat med publik men fortfarande relativt lugnt framför scenen. Detta band är rent visuellt mycket underhållande. Till att börja med har de två sångare, Roberth Karlsson som growlar och Lars Palmqvist som sjunger mer rent. De båda gitarristerna är varandras motparter där den ene ser ut som en mycket smal korsning mellan Dave Mustaine och Kirk Hammet medan den andre har rakad skalle och gitarr utan huvud. Extremt oortodoxt för att vara metal och fenomenet för tankarna till den vita orchen i The Hobbit som fått armen avhuggen, det känns som något saknas.
Musiken är det dock inget fel på. Helt klart bland det bästa ikväll. Gitarristernas prestationer får KK Downings och Glen Tiptons Pain Killer-eskapader att framstå som genomförda i ett rum fyllt med tusentals liter sirap. Det formligen sprakar, och kombinationen med en inte alltför bildskön growlare i kombo med en attraktiv biff till skönsångare funkar fint.
Sen är det Since Evers tur (bandet spelar enligt mig nån sorts symfonisk, drömsk metal) Detta osignade Stockholmsband släppte nyligen egenutgivna plattan Isolation som har fått bra recensioner. Linda Lundbergs röst känns som ett välkommet avbrott i den maskulina totalorgien. Metal-genrens stora problem för mig är väl: Where do you go from 11? Alltså, när du redan kört tokställ i halva setet, vad fan gör du då? Hittills har det varit rätt jämntjockt.
Since Evers genre är egentligen inte right up my alley men jag gillar dem förvånansvärt mycket ändå. Visst hör jag drag av Nightwish och Evanescence men de har starka låtar nog för att stå på egna ben. Bandet kör ett ganska kort set och slutar när de står på topp. De har klar potential. Personligen tycker jag att Linda som både sjunger fantastiskt och har utstrålning kan utveckla sina frontwoman-egenskaper lite. Nu blir det ibland lite för mycket tafatt runtstrosande mellan låtarna.
https://sinceever.bandcamp.com/
Avslutar spektaklet gör veteranerna Evergrey (som enligt Wikipedia spelar progressiv metal). Vid det här laget är jag rätt lobotomerad men uppskattar enda originalmedlemmen Thomas S Englunds mer klassiska hårdrocksröst.
Sammanfattningsvis ett välskött trevligt evenemang med bra ljud, även om jag tror att ölförsäljning på nedervåningen skulle skapa mer tryck framför scen.
Mersmak och säkerligen en återvisit nästa år.
https://www.facebook.com/events/1684416718464556/
Pärlkastaren 