Hej, min vän. Eller vän och vän. Du är nog i alla fall den som känner mig bäst. Du är den som under alla år kommit mig närmast. Jag brukar likna dig vid liemannen. Ibland är allt lugnt. Du befinner dig förmodligen på andra sidan jorden i en solstol, lien lite nonchalant slängd åt sidan och din skabbiga kåpa uppknäppt så att de vita knotorna glänser i strålarnas zenit-vinkel.

Men oftast finns du betydligt närmare. Du brölar omkring utanför på Folkungagatan och liens skrapande överröstar alla sirener och hålögda bajenfans. Ibland rasslar det i trappan, ibland bultar du på dörren. Någon gång inbillar jag mig att du stått och tittat på mig men jag är inte säker. Jag fruktar ditt blanka vapen och den dag du perforerar mig. Min hela existens har gått åt till att stoppa dig och hålla dig på avstånd. Men du är lömsk och smart. Smartare än jag, för du känner mig bättre än jag själv gör.

Därför är du också väldigt mån om mig och du tilltalar mig ständigt. När jag gör bort mig, när jag inte presterar tillräckligt och när jag tar in en annan person som kan komma emellan oss. Då är du särskilt aktiv. Då står du där med din kåpa och ditt murbruk. Hade du haft skinn och ett anlete hade du nog sett lite förläget förmanande ut. Du ber mig stå i mitten medan du börjar stapla tegelsten efter tegelsten. Jag hjälper till genom att klafsa på murbruket. Det är ett effektivt teamwork som vi utvecklat till perfektion. Snart står jag där inuti det mörka smala tegeltornet. Och du gapskrattar utanför. Knackar lite med lien och låter mig förstå att där innanför, där är min plats.

Att bekämpa ett gammalt skelettskrälle som du är svårt. Jag vet egentligen inte var du kom ifrån eller vad du vill, bara att du alltid funnits. Kanske gjorde gener och kontext att jag var ett lättgripbart byte.

När jag var liten såg du till att jag tog åt mig särskilt hårt av tränarens ord, eller om någon kallade mig tjock i omklädningsrummet. Det som rann av andra såg du till fastnade hos mig. Jag vill inte påstå att du allena har styrt mitt liv. Men du har varit där och dragit i ratten. Du har lärt mig att jakten är målet och att det alltid finns nya byten att fälla, prestationer att utföra.

Och det är förbaskat svårt att gå emot dig eftersom du kopplat upp dig mot min reptilhjärna. Din lie är som en åskledare rakt in i amygdala och de minsta funderingar kan få de största konsekvenser. Det gör att jag ofta känner mig som en skräckslagen förfader flyende över savannen med en sabeltandad tiger hack i häl. Fast jag bara fått en tanke-ilning när jag kollat på sneakers på Götgatan.

Men vet du vad. Jag har en plan. För du är ju inte farlig på riktigt och jag behöver egentligen inte vara rädd för dig. Jag ska istället försöka acceptera dig. Även om det är det mest skrämmande av allt. Att erkänna att man är och har varit marionetten. Men det är lugnt, du finns hos oss alla även om vissa säkerligen är mer svårstyrda.

Genom att försöka acceptera dig väljer jag att acceptera meningslösheten. Det är ett tufft och dystopiskt val som få generationer lyckats göra. Vår flykt från den är ju själva vår drivkraft, vårt utvecklingsbränsle. Hur kan det vara nyckeln till något? Kan det vara sant att inget jag kommer att uppnå kommer att skapa mening?

Om det är så är det ju tillvarons största tröst eller förbannelse, beroende på hur man ser det.

Skapa mening i meningslösheten var det någon som sa. Eller ”tänk att du är en lycklig Sisyfos”. En lycklig Sisyfos! Det är alltså det som är meningen. Heureka! Där har vi det.

Fast det fanns väl ingen mening, eller hur var det?

Från gatan utanför hör jag ett skrapande ljud som ökar i styrka.