Se upp för dörrarna, kasta dig in!

IMG_0063

Redan i rulltrappan på väg ner till perrongen hör jag signalen. Jag har egentligen inte speciellt bråttom men möjligheten att komma fram snabbare triggar förmodligen instinktivt min amygdala och vidare apostlahästarna å det grövsta. Jag knuffar undan en tant och börjar älga över Gärdets brunfärgade tegelmosaik. Som i slow motion ser jag hur dörrarna på den gamla old school-vagnen börjar stängas. Jag tänker att den där tjutande signalen inte gäller mig och tar sats likt en kolastinn Patrik Sjöberg.

Tyvärr blir fallet Sven Nylander-tungt. Med full kraft slår jag huvudet i dörrkanten och flyger horisontellt in i vagnen med fötterna före likt en korsformerad jesusfigur. Radioväskans innehåll ligger utspritt och alla mina medpassagerare verkar chockade. Framför allt när jag reser mig upp och det visar sig att Carrie White såg oblodig ut i jämförelse. Någon sticker till mig ett antal näsdukar innan det snabbt blir tomt i min sektion av vagnen. Jag verkar nämligen sända ut missbrukarvibbar där jag står och yrar.

Sedan min fadäs som jag nu endast minns genom ett ärr strax ovanför pannan har jag fascinerats över fenomenet, över hur villiga vi är att riskera liv och lem för att om möjligt komma 2-5 minuter snabbare till jobbet eller dit vi nu tvunget måste hinna. Jag har börjat iaktta människor i deras kampiver och har noterat några typer.

Den brutale som sätter allt på ett kort och kastar sig in i vagnen. Slutar antingen med succé och ett självgott leende inne i vagnens plågsamma tystnad, eller med, som ovan, misshandlad skalle eller annan kroppsdel.

Den försynte som inte riktigt vill erkänna hur bråttom hen har eller hur viktigt det är för hen att hinna med just det tåget, men som ändå slänger in en kroppsdel i glipan. Ibland öppnas dörrarna, ibland inte och den försynte får då trassla ut sin arm och schavottera på perrongen inför passagerarnas förmanande blickar.

Föräldern som helt skamlöst stoppar de igengående dörrarna med barnvagnen. Möjligheten att hinna fram snabbare är uppenbarligen värd att riskera sitt barns liv för.

Dessutom. På de nya tågen går det inte att åka om inte alla dörrpar är stängda. Alla dödsföraktande ruscher och dörrklämningar leder därför till förseningar. Bara det borde vara en anledning att ta det lugnare. Fast antagligen är det väl så inpräntat i oss att hela tiden försöka tjäna sekunder och minuter att vi inte kan hejda oss. Eller så är det kanske det mest spännande som händer under dagen. En kick vi inte vill vara utan!

Själv har jag numera dragit ner på dessa hälsovådliga språngmarscher. Lugnt skrider jag fram och missar tåg som jag tidigare skulle jagat för livet. Det är på riktigt befriande.

Jag försökte berätta det för en man som häromdagen fastnade på mitten och sprattlade förtvivlat med portföljen.

– Det går fler tåg, min vän.

Han skrattade förläget, torkade en svettdroppe och började knappa på telefonen.

Snart tittade han på klockan och svor. Han skulle visst bli sen i alla fall.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s