Att lustmörda en iphone

IMG_0032

Jo ja vet, Alexander Bard. En människa utan digital social kompetens är framtidens förlorare. Instagram är dödsdömt och kidsen har redan övergivit individualismen och smider storslagna planer på gigantiska samverkansprojekt. Vi andra ej internet-natives svingar som förblindade jättar och försöker reaktionärt underhålla någon sorts narcissistisk relevans i ett flöde som oundvikligen dränker oss i en, som det verkar, kaotisk informationsflod. Situationen medför viss frustration.

För en tid sedan fick jag ett välkryddat sms. Min teleoperatör förklarade i muntra ordalag att det nu fanns möjlighet att förlänga mitt abonnemang. Min lilla rektangulära älskling bredvid mig i soffan fnyste föraktfullt. Hon insåg att hennes dagar riskerade att vara räknade och påbörjade därför en obeskrivlig motvallskampanj. Inte för att hon dittills varit medgörlig. Skickligt hade hon länge förpestat min tillvaro precis inom ramen för att jag inte skulle orka utnyttja min försäkring. Hon hade med ett skratt kastat sig utför trappor, gjort sprudlande saltomortaler ner i toaletten och slutligen hoppat ur min ficka på Gatwick och på pin kiv demolerat sitt fina glas.

Månaderna innan min förlängningsmöjlighet hade alltså varit problematiska. Bytet av hennes glas hade dessutom orsakat nya problem som extremt oregelbunden batteritid och ett glappande skal som givit en ovälkommen inblick i hennes skinande inre. Kort sagt hade vår vänskap nått en low point deluxe.

Samtidigt satt hon förstås med trumf på hand. Jag var fullständigt beroende av henne. Som min länk till den nya riktiga världen så var jag, för att säkerställa invand narcissism-dos, tvungen att förnedras av henne, ta på henne och trycka på henne varje dag. Trots att denna värld visades genom ett raster av glassprickor, trots att denna värld ständigt släcktes ner och trots att vatten och encelliga organismer lyckats hitta en glipa in under det spruckna glaset.

Men nu blåste förändringens vindar och hon visste om det. Bredvid henne i soffan låg nämligen ett nytt, vitt, inplastat paket innehållandes en ny älskling. Lite tunnare, lite bredare, lite större, lite bättre. Hon visste att hon var på väg att bli utbytt mot ett yngre exemplar och nu skulle hon kämpa till slutet. Hennes vapen: se till att inkompatibilitet mellan operativsystem förhindrar direkt överföring från gammal älskling till ny, rikta om alla kontakter mot exchange för att förhindra överföring via icloud och slutligen vara allmänt funktionellt jävlig med ständiga batteriurladdningar.

Det blev en lång strid. Eftersom jag inte är ingenjör, ett kvar för att överleva 2016, fick jag kalla på långhårig förstärkning från förorten. Tillsammans slet vi och drog och googlade och testade och till slut låg hon där tömd på information och chip.

Nu skrattade hon inte längre. Hon visste att det var slut men var ändå hånfull i det sista och det tog ett par kraftiga hammarslag innan min rituella hämnd var fullbordad för denna gång.

Samtidigt visslade en ny stämma från köket. Där låg hon. Skimrande, fulltankad och funktionell.

Drottningen är död. Länge leve drottningen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s