Därför är jag kluven till att slå folk på käften

posar

Patong Boxing Stadium. 28 december 2015. Thailändaren Yotin försöker nå sin ryske motståndare Tural med halvloja frontsparkar. Ryssen ser betydligt tyngre ut. Trots att han är på besök i thaiboxningens hemland har han ingen som helst respekt för sin motståndare. Varje gång Yotin försöker sparka kontrar ryssen och överöser honom med hårda slag. Yotin går ner två gånger innan en slutlig stenhård höger sänker honom för gott. Det skär i hjärtat där jag sitter på läktaren ett 30-tal meter från ringen. Det var ju inte så här det skulle sluta.

yotin

Jag befinner mig i Thailand och det finns flera anledningar till det. Den främsta är kanske att jag inte tar det här med åldrande så bra. Åldrandet är en förbannelse som förstås drabbar alla men oss aktiva, paradoxalt nog, lite mer. Vi har något att försvara. En person som aldrig brytt sig om sin miltid och sitt bänkpressmax har ju alltid haft sina krämpor och fysiska tillkortakommanden och noterar inte den dagliga nedbrytningen av kroppen i samma utsträckning. Det blir bara en fortsättning på fördegningsprocessen som pågått sen dag 1.

För oss andra blir det tydligare. Den genom åren tunga investeringen i fysiken ger inte längre samma avkastning. Våra endorfinkickar blir alltmer sällsynta och våra träningsresultat alltmer blygsamma. Detta faktum i kombination med en ovanligt stillasittande höst på grund av knäoperation gjorde ekvationen enkel. Jag bestämde mig för att dra till Thailand och chockavsluta det gamla året genom att leta fram mitt sedan länge begravda thaiboxar-jag.

IMG_4758

Phuket. Kata Beach. Det är sig relativt likt sen jag var här för sju år sen. Lite fler byggnader, lite mer wifi, lite färre svenskar och betydligt fler ryssar och kineser. Jag åker med Ragnar, en från Mali nyhemkommen yxa. Vi är båda mer sugna på träning än att hänga med Singha-överförfriskade tribal-män och ganska snabbt hittar vi det vi söker. Chang gym. Ligger ungefär tre kvarter från vårt hotell. De erbjuder två pass om dagen, ett kl. 8 och ett kl. 16. Priset är 400 bat per pass, ungefär 100 kronor.

Varför thaiboxning? Erik thaiboxaren var en annan människa. Lättare, mer obrydd. Han verkade under senare delen av 90-talet och delade den högst vanliga åsikten att det är roligare att dela ut en snyting än att få en. Därför blev hans lycka i ringen tämligen begränsad. För att bli grym måste man nämligen vara från the gutter, garva åt smällarna. Oavsett detta är själva träningen rätt oöverträffad i jobbighet. Hur ska den 40-årige Erik klara sig? Särskilt med tanke på den fiaskoartade skateboardcomebacken.

Gymmet ligger i direkt anslutning till ägarens hem och det springer ständigt barn och djur över träningsmattorna. Det är härligt genuint luggslitet med gamla traktordäck, rostiga hantlar och i årtionden misshandlade sandsäckar. Upplägget är att ägaren säsongsvis anställer unga fighters som håller i träningarna samt får möjlighet att gå matcher i Patong. Vem som helst får delta i träningen och rena nybörjare samsas med erfarna fighters.

ragnartranare

Våra tränare är Petmongkol, 19 år och Yotin, 20 år. Tre äpplen höga och utkarvade ur granit. Deras engelska är klart begränsad men med korta kommandon och hummanden får de oss att fatta vad som gäller. Och passen ser ungefär likadana ut. 15 minuter löpning, antingen runt runt på mattan eller ute i den allt annat än olivsfarliga Phuket-trafiken. Sedan hoppning på traktordäck i 10-15 min varvat med rephoppning i 7-10 minuter. Efter det skuggboxning i 10-15 min. Mellan varje övning görs 10 push-ups, det brukar bli drygt ett 100-tal varje träning.

När uppvärmningen är genomförd väntar antingen 15 minuter extra uppvärmning i form av att gå fram och tillbaka och utföra olika tekniker eller så blir det mits- och säckträning. Mitsar är en sorts skydd som tränarna har på armarna och som hålls på olika sätt beroende på vilken teknik som ska utföras. Hälften av oss får börja uppe i ringen med tränarna som håller mits och hälften får sparka och slå på säck nere på golvet. Sammanlagt brukar upplägget vara sex ronder.

Efter mits- och säckträningen väntar antingen sparring eller olika stationsövningar för flåset. Till exempel 20 vänstersparkar och 20 högersparkar i snabb följd, följt av så många slag man kan på 10 sekunder, följt av push-ups. Varje pass avslutas med ett 100-tal sit-ups.

IMG_4756

Hur jobbigt är då detta? Trots den 30-gradiga värmen går det faktiskt över förväntan och jag tror att den 23-årige Erik skulle vara lite halvstolt. Ragnar är en mindre erfaren thaiboxare än jag men kör ändå 13 pass över två veckor, jag mäktar med 10. Efter några pass släpper det i höften och sparkarna smäller stenhårt, tajmingen mellan överkropp och underkropp blir allt bättre och push-upsen kan utföras med lätthet.

Som träning är kampsporter som thaiboxning, MMA och brasilian jiu jitsu rätt oöverträffade. Aldrig känner man sig så lätt, kontrollerad och spänstig som när man kört hårt över en period. Lägg därtill en härlig gemenskap. Det svenska paret med sin lille son som hoppar omkring utanför mattan, australiensaren, greken och svensken som alla snart ska gå match hemma samt tysken som jobbar på Siemens i Moskva och den ryske styrkelyftaren. Alla blir vi snabbt vänner.

Även tränarna får vi en fin relation till. Dessa smågrabbar ger oss glada tillrop när vi träffar rätt och boxar oss (mig) skämtsamt i magen så att fläsket dallrar. Gemenskap var ordet. Detta kulminerar sista kvällen innan vi ska åka hem då hela träningsgänget träffas på gymmet för att åka in till Patong och se Yotin och Petmongkol gå match. Det gör de väldigt ofta, ungefär två gånger i månaden.

IMG_4786

Tillsammans med Petmongkol sitter vi på flaket till en pick up och susar extremt trafikfarligt genom den mörka thailändska kvällen på väg mot Patong Boxing Stadium, ett populärt turistmål för allehanda fighting-intresserade. Väl framme avlöser matcherna varandra i snabb takt. Våra tränare går i match tre och fyra. Yotin ska möta en farlig ryss och Petmongkol en annan thailändare. Ingen av de båda verkar särskilt nervösa. De är vana att gå match, kanske lite för vana och det är oklart hur de ser på sina karriärer. Trots att de är duktiga borde de vara uppe i Bangkok och gå matcher vid det här laget om det ”ska bli nåt”. Tjugo år är relativt gammalt inom thailändsk thaiboxning.

Yotin går sin match först och scenen i inledningen utspelar sig. Yotin blir rejält knockad och det är lite sorgligt. Den stilrene thailändaren har alldeles för dålig boxning och garderar sig för dåligt. Han blir en lätt munsbit för den bitige ryssen.

Petmongkol klarar sig bättre och är mycket underhållande att se när han ständigt kontrar sin motståndare med effektiva kombinationer. Tyvärr skadar han ett knä i slutet av matchen och tvingas ge upp trots en överlägsen ledning på poäng.

grabbarna

Efteråt verkar ingen av de båda särskilt deppig utan de poserar glatt med oss och andra turister som vill ha en bild på sig själva och en äkta thaiboxare. Det är lite sorgligt. Med tanke på Yotins knock borde han inte gå match på typ ett halvår men här är det bara att ruska av sig och komma igen om ett par veckor.

IMG_4781

Vi lämnar efter galan grabbarna och alla nyfunna träningsvänner till sina öden och åker hem till Sverige några erfarenheter rikare. Det var extremt kul att köra hårt igen, det funkade över förväntan för oss båda, men jag förstår också varför jag la av. Smärtan av knä mot skenben, knä mot revben, handske mot haka osv. Det ska till en extrem vilja och extremt psyke för att bli riktigt bra inom kampsport. Minutiös träning i månader inför en match som kan vara över på någon minut, matchen mellan The Mauler och Anthony Johnson t.ex.

Så hur blir det nu? En del av mig är grymt motiverad att ta upp träningen här hemma medan en annan håller tillbaka. Gemenskap och tokfysik vs smärta och skaderisk typ.

Mötte legendariske Ivan från min gamla klubb Slagskeppet nere i Thailand. Han sa att de skulle starta upp nån sorts gubbträning nu i vår.

Jag var välkommen, sa han.

En reaktion på ”Därför är jag kluven till att slå folk på käften

  1. Janette skriver:

    Vet du va jag har tänkt på, varför är det så mkt lättare och roligare att träna när man är iväg hemifrån i ett varmt land. Tänker främst på Afghanistan. Är det för att man redan är svettig och lite mer svett kvittar, man kör på som en tok. Eller för att man har den fantastiska gemenskapen, alltid ngn att träna med som har samma mål. Eller är det närheten till träningen, man behöver inte ta spårvagn/tunnelbana/buss påpälsad i sin
    vinterskrud, utan bara ta en handduk över axlarna, ta på sig ngt redan svettigt å luffsa iväg till träningslokalen.
    Det är så jävla besvärligt hemma i Sverige!
    Och det du skriver om ålder, åldern är trist, man vill ha kvar sin gamla pigga starka ungdom.
    Mmm det klurar jag på.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s