Du har förstås suttit på det där mötet. Det där extremt oplanerade mötet där du inte hade något att göra. Det berörde inte dig. Det handlade inte om dina arbetsuppgifter och du gav blanka f-n i de där förbättrade arbetsprocesserna som alla ändå glömde en vecka senare.

Du har förstås gått där i tunnelbanan. Du avfyrade ditt varmaste leende mot random attraktiv kvinna i hopp om en reaktion. Men hon tittade ner och bort. Närmast förnärmad. Vem trodde du att du var? Hur kunde du så grovt missförstå all världens skönhetsskalor och inbilla dig att du skulle ha en chans på henne?

Du har förstås njutit av den där middagen. En nyutkommen Sverigevän lade ut texten. Sverigevännen visste hur det förhöll sig med volymer och svenska essenser. Han hade aldrig tidigare uttalat sig så men nu var det bekvämt och varmt att vädra den egentliga insidan.

Det är inte lätt att vara vuxen i den ordinära kontemporära västvärldstillvaron. Alla dessa miljoner knytnävar som knyts i byxfickor. All inbillat nödvändig stress som ingen förstår. Alla solitära individer eller avskärmade familjer som häckar i sina kokonger och väntar på insikterna och lyckan som aldrig kommer, trots nyslipad fiskbensparkett och nyvunnet whiskeyintresse. Fast kanske bakom nästa fina träningsresultat, lyckade arbetsuppgift, fantastiska semester? Nej. Tunnhårigheten, irritationsmomenten och decemberkylan finns kvar. Förstås.

Men man kan ju alltid försöka ha lite roligare, lite oftare. Finns ju inget ouppnåeligt i det egentligen, men herre min skapare vad sällan vi tillåter oss att ha roligt. Vårt allvarlighets-ok i praktutvecklat spjutspetsland tynger hög som låg, konsult som kallskänka. Våra vuxenarenor för lek har marginaliserats till perverterade raggningsjakter på internet, TV-seriemaraton, quizkamper och alkoholiserad zombietillvaro på decibelrik lokal.

Med ovanstående ingångsvärden på näthinnan stirrade jag häförleden en 60-årig förskolelärare i ögonen i fem minuter. Hennes ena öga var mörklagt medan det andra glänste stint och besvärande. Jag skrattade inledningsvis nervöst. Hon också. Sedan, om man blir salig på sådan tro, förenades våra själar i ett trivsamt leende.

Detta inträffade i ett kvadratiskt svartmålat rum i en källare på Skånegatan, i skenet av scenljus. Förskoleläraren hade jag känt i 20 minuter men redan hunnit leka blindkull och kasta en boll följt av improviserade ord. En unikt ovanlig situation för mig och, vågar jag påstå, majoriteten av vuxna i vårt land.

Improviserat var ordet. Improviserad teater. Impro. Improvisationsteater. Helt enkelt teater utan manus, där handlingen skrivs i stunden. Där det handlar om att bejaka de andra skådespelarnas infall och hänga på, om att kliva ur sin egen skalle och tillsammans med andra skapa dråpliga scener som i bästa fall är underhållande men för det mesta pinsamma.

Vi var 11 som dök upp till kursen. Någon var psykiatrichef, någon var byggchef, någon berättade aldrig vad han gjorde. Att prata jobb var förbjudet. Yrkena avslöjades först i slutet av kursen. Syftet var förstås att vi skulle vara blanka papper och inte hämmas eller skämmas.

Lite överraskande var att alla verkligen gick all-in efter sina förutsättningar. Byggchefen struttade snart omkring som en skadeskjuten tupp med något utvecklingsstört över sitt hängande ansiktsuttryck. En enligt utsago livrädd socialsekreterare vrålade åt mig på spelad albanska innan hon i rollen som besatt kastade sig över mig och högg mig i halsen. Han som aldrig berättade vad han gjorde höll galna monologer och krälade allt som oftast på marken. Förvånande ambitiös inställning hos alla alltså och en förutsättning för improvisationsframgång.

Själva scenerna handlar om total improvisation inom vissa givna ramar. Förutsättningarna för scenen kan ges på flera sätt och se helt olika ut. Publiken kanske ropar ett ord som de spelande ska förhålla sig till eller en viss scen får bara spelas med ord som börjar på bokstaven ”S” t.ex. För att lyckas finns det flera saker man bör tänka på och jobba med. Storytelling till exempel. Hur sätter man själva kontexten till scenen på ett bra sätt? Vilka ingredienser ska en bra historia ha? Man kan även jobba med status. Hur för sig en person med hög status jämfört med en person med låg status? Allt detta tog vi oss igenom genom ständiga övningar.

Det slog oss alla på kursen hur nyttigt detta var och hur det kunde användas i vardagen. Hur fundamentalt tvärtom det är att helt oförberedd ge sig ut på en scen tillsammans med och inför okända människor jämfört med hur vi generellt agerar i vår vardag. Hämmade, rädda att sticka ut och förberedda till tänderna så att vi inte ska göra bort oss.

För egen del måste jag tillstå att pinsamma eller prekära situationer mer eller mindre utgjort mitt jobb sedan 2003 så att fjamsa runt med okända var inte den största av utmaningar för mig. Däremot att kliva ur mitt eget huvud. Att inte bara fundera kring egna punch lines utan istället se vad andra gjorde och vara lyhörd för den riktning scenen behagade att ta, det var mer än nyttigt och en liten ögonöppnare i det lilla.

Nu drar eländet bakom den här bloggen till Thailand. Kanske hörs vi därifrån.

God jul!

Önskar Eländet.