Det råder en befriande stämning på Waterfront denna måndag. 3000 fysik-entusiaster har kommit för att dyrka branschens otvetydigt största stjärna, Stephen Hawking. Han med ALS ni vet som sitter i en rullstol och kommunicerar genom att en skärm känner av hans ögonrörelser och sänder information till en dator som ger röst åt hans ord.

Tillställningen är antitesen till ett fotbollsderby men förmodligen så nära en rockkonsert man kommer inom fysiken. Blandade åldrar, vördnadsfullt och alkoholfritt men också dånande applåder och jubel. Dr Hawking introduceras via ett inspelat anförande av excentriske Dr Sheldon Lee Cooper, rollfiguren från The Big Bang Theory som väl är fysikens just nu största TV-stjärna (spelas av Jim Parsons). Det är mycket roligt. Dock inte särskilt oväntat då Hawking ständigt flörtar med populärkulturen. Han har bland annat medverkat i The Simpsons.

Ikonen glider upp på podiet längs en ramp till stående ovationer. Sällan har väl en gravt handikappad person hyllats så intensivt. Sen tar den monotona datorrösten över och Hawking drar de svarta hålens historia ackompanjerad av bilder och animationer. De mytomspunna svarta hålen som bildas av kollapsade stjärnor under vissa omständigheter kan båda göra människor till spaghetti och utgöra fascinerande broar till parallella universum om man får tro den nu levande främsta experten på området.

Hawking menar att jakten på annat liv i universum bör vara den högst prioriterade frågan inom vetenskapen, men han fruktar vad som kan hända om andra civilisationer påträffas. Kanske kommer dessa varelser behandla oss som bakterier om de evolutionärt skulle ligga miljontals år före oss.

I förhållande till Hawking känner jag mig som en bakterie. Och då är det ändå han som sitter likt en amöba i rullstol. Formlerna och termerna virvlar. Flera i publiken skrockar till och hummar ofta högt när en formel kommer upp på storbildsskärmarna. De vill visa att de inte är bakterier i förhållande till Hawking även om det troligen råder lika stort avstånd mellan dem och Hawking som i löpning mellan Hawking och Usain Bolt.

Ändå är stämningen som sagt befriande. Här inne sitter en vänlig, halvnördig elit och diskuterar det vi borde diskutera och bry oss om istället för att stänga gränser, hata och näthata. Sanningen är väl dock tyvärr att alla är vi bakterier för någon.

Hawking håller på en knapp timme och rullar ut lika långsamt som han rullade in. Jag går ut i solen och uppfattar en skylt med texten Stor stark 39 kronor.

Jag går in och gör Bajen-bakterierna sällskap.