Hur behandlar du egentligen dina mjuka tygvänner?

IMG_3957

Precis innan min vän ska vältra innehållet i kartongen över kanten får jag syn på en grön vinge som sticker ut. Jag hejdar honom hätskt. Han ryggar tillbaka och avbryter sin, som det ska visa sig, ohederliga handling. I kartongen ligger, förutom en mycket sympatisk drake, flera andra gosedjur som tittar upp på mig med sorgsna ögon.

– Ja, ungarna vet ju inte att vi slänger djuren, då skulle de bli galna, ha ha. Men de märker inget, de har så många andra, säger min vän.

Jag lyckas i alla fall rädda draken innan han skrattande vältrar djuren över kanten och jag kan inte annat än bestört se på när de slits sönder så att knappar, stoppning och ögon yr omkring oss. Det var tacken för att de räddat hans barn när troll och annat oknytt rört sig under sängen och utanför i mörkret.

Som liten var jag rädd för allt. Ideliga mardrömmar om häxor, spöken, tanter i speglar, clowner etc. gjorde att jag hade det minst sagt besvärligt om natten. Det var en process som började med helt tänt i rummet, sen släckt i rummet men tänt i rummet utanför och öppen dörr, sen släckt i rummet nästan stängd dörr och tänt utanför, sen, till slut, släckt i mitt rum och rummet utanför. Orsak till min rädsla? Livlig fantasi, plus att jag läste tidigt och kanske läste böcker man som liten inte bör läsa.

Mina gosedjur blev ofta min räddning. Jag borrade ner mig under täcket och byggde en hög av djur över och omkring mig. De fick sen möta vålnaderna och de ruttna gengångartanterna som hasade omkring i rummet. De tog smällarna, försvarade mig och baxade mig igenom de unga åren tills jag, finnig och hormonstinn, kunde göra jobbet själv.

Sen glömdes mina små vänner bort. Jag gick vidare i livet och som en annan Josef Fritzl har jag förvarat dem på vinden i föräldrahemmet i 30 år. För en tid sedan hittade jag dem. Det var ett kärt återseende och nu har två små hundar och en nalle fått komma hem till, ja, åtminstone garderoben. Tillsammans med draken bildar de nu en trygg kvartett som kan skydda mig mot onda grannar och illvilliga hemsläp.

Är inte du typ för gammal för gosedjur? skulle nog majoriteten av denna bloggs läsare hävda. Kanske det. Men det drog till i hjärtat när jag återsåg mina gamla vapendragare.

Kanske är det så att dagens ungar drunknar i leksaker och djur från självförverkligande karriärföräldrar med dåligt samvete och därför inte bryr sig om enskilda djur.

Men jag tänker så att jag förvarar draken ett tag. En dag kanske M saknar sin gröne vän.

Och då finns hen hos Pärlkastaren.

2 reaktioner på ”Hur behandlar du egentligen dina mjuka tygvänner?

  1. Jannice skriver:

    En hedervärd insats!
    Jag har ikeapåsar fyllda med gosedjur på vinden vilka har tillhört både mig och mina barn…man vet ju aldrig om man behöver dem igen…eller varför de nu ligger där…
    Ditt inlägg får mig att undra hur stort berget av alla undanstoppade gosedjur här i landet skulle bli om de togs fram och samlades ihop någonstans….. 😊

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s