Basisten ser ut att vara hämtad från Narvavägen. Shorts, fula skor, fräsch men intetsägande tröja, basen för högt upp och headset. Trummisen verkar inte riktigt riktig, blänger snett uppåt och gläfser spottande i en mick. Den ena gitarristen ska ha spelat med ansedda glamrockband på 70-talet, den andra orkar jag inte ens nämna. De är runt 65-70 och det är total succé.

Jag har ganska sällan numera riktigt roligt eller blir genuint berörd. Sådär så att det är förbehållslöst livsbejakande. Jag skrattar visserligen ofta åt mig själv eftersom jag tycker att jag är rolig men annars, njae. Folk och kontexter är sällan riktigt roliga. Att vara rolig betyder att bjuda på sig själv, att lämna ut något utav sig själv och därigenom visa sig sårbar. Det är en risk. Det kan hända att någon inte förstår, att någon inte skrattar och då får man stå där med skammen. Alltför få är beredda att ta den risken och vi får då det flödesklimat vi förtjänar med självförhärligande statusuppdateringar och drypande slätstrukenhet. Det intressanta bor ofta i svagheten och innerligheten, inte i poserandet och den allenarådande skräcken för att avvikande sticka ut.

Å andra sidan. Vem är jag att förringa årtusenden av evolution där det i våra gener är inprogrammerat att det är lika med döden att hamna utanför gruppen och vidare utelämnas åt vargarna? Det är in our nature att stå och lite försynt blänga på medmänniskorna med ett ängsligt finger i luften. Funkar det här? Är det ok att hoppa till och utstöta ett gillande läte, eller blir de förmanande blickarna en enkelbiljett ut till vargflocken? Det är tuffa beslut att fatta och det är oerhört smärtsamt när det blir fel. Jag ägde till exempel aldrig Nirvanas Nevermind när det begav sig utan smög in och köpte den på Mega 1997. Såklart förklädd så att ingen skulle känna igen mig. Hur hade det sett ut att vara så fel ute? En stor tunna med fårblod hade sannolikt, likt för filmens Carrie, sköljt över mig och portarna hade öppnats för vargflockens raseri. Lyckligtvis har jag befunnit mig på utsidan sedan barnsben så det hade nog varit segt kött för gråben att gnaga på.

Nåväl. Innan jag i denna text går av på mitten av allt metaforiskt krumbuktande så handlar allt egentligen om en upplevelse under en Englandsresa i början av juli. Berglund-akademins ständige sekreterare, min gråsprängde vapendragare och min ledsagare i jakten på det genuina, Pistol Pete (som under ett skämtinfall tillfälligt blev Bristol Pete), och jag satte oss på ett plan med en vision om södra England. Vi fick krig, vänstertrafik, te, rondeller, fossiler, uråldriga monument, lite beach, romerska bad och en gammal teater. Men vi fick framför allt en dag i St Just, en liten by på Englands sydvästra spets.

Det ligger något trollskt i luften redan när vi glider in i den lilla byn på torsdagskvällen. Tyst, inte ett moln på himlen, ljud från oidentifierbara fåglar och smala gemytliga gator. Vi stannar vid en olåst port på gatan med det fashionabla namnet Queen Street. Manchester-Helen kallas hippiekvinnan som svarar inifrån dunklet när vi försynt ropar. En pigg 60-åring med kopplingar till Manchester-scenen från 80- och 90-talet leder oss sedan in i det pittoreska radhuset fyllt med allsköns bråte. Enligt egen utsago var hon vän med framlidne grundaren till den legendariska nattklubben The Hacienda, Tony Wilson och hon är inte sen att berätta historier om hur den alltför snälle Wilson hamnade i penganöd och fick se sin nattklubb sprayas med automateld.

Det som sedan följer de närmaste timmarna är ren och skär turistpornografi. Det är som om hela byn suttit i stormöte innan vår ankomst och diskuterat hur de ska ge de i antågande skalliga nordborna den mest stereotypa brittiska landsbygdsupplevelsen. Alla känner alla, det småpratas, ropas och kivas. – Hello, Helen. – Oh, Hello George, how is Karen? – A little bit foggy this morning wasn´t it?

På krogen Kings Arms avnjuter vi Guiness, vin och skaldjur. Vi småpratar lite med några byinvånare som klätt ut sig till andra djur och skyndar oss eftersom vi tydligen inte får missa den fantastiska solnedgången vid havet. En snabb kilometerpromenad senare, över ängar och stengärden, är vi där. Solen borrar sig ned genom molnen borta vid horisonten och skapar dagens sista skuggor innan fornminnen, kyrkor och fyrar får gömma sig i nattens mörker.

Sen händer det. Resans höjdpunkt. Det är ju torsdag och därmed open mic på puben The Star Inn. Vem som helst får gå upp och lira innan husbandet avslutar med ett set framåt 23-tiden. Stämningen är elektrisk. Påminner om Elverket på Lidingö 94 innan Blur ska upp på scen. Ok, smärre överdrift, men det är laddat. En äldre herre på 80 plus stapplar fram med en röd strata. Han kvider ur sig några bluesstänkare. Applåder! Ett annat gäng farbröder kör bluegrass. Applåder!

Jag förundras över att gamla och unga har roligt tillsammans på offentlig lokal. Går det verkligen? Gamla och unga ska ju hållas separerade. Möjligen dela samma universum en kort stund när den unge har ett arv att utkräva eller en lägenhet att ta över. Till slut går hela gubb-coverbandet på och då brakar hela skiten lös. Folk röjer ohämmat. En ung tatuerad råbult med biceps till månen dansar armkrok med en äldre Maud Olofsson-look a like. Själv står jag och skriker rakt ut. Det är ett magnifikt ställ och en setlist som skulle blivit pinsamt pekoral i aktern på Patricia blir här äkthet i rakt nedstigande led till brinnande 60- och 70-tal. Last Time med Stones. Genialt.

Det här är ingen hyllning till det förgångna, eller någon musik som var bättre förr. Det är en hyllning till att få hänga med livet ut. Att inte bli reducerad till ett ok, ett problem, något som har varit, något som ska bort. En hyllning till att våga ha kul på riktigt. Att våga visa att något betyder något. Oavsett ålder. Och att ha kul tillsammans.

Är det här något att skriva om? Ett jävla pub-gig i en engelsk avkrok? Ja det är det. Eftersom jag reagerade. Det var inte förljuget. Jag ser och upplever det så sällan här hemma i de nedböjda huvudenas och bortvända blickarnas land.

Bristol Pete och jag lämnar byn. Kanske slappnar de av nu och återgår till det vanliga? Ju mer jag tänker på det måste det ha varit ett skådespel.

Ett simpelt skådespel.