Det som skulle komma att bli albumet Falling Back Down påbörjades under pandemin våren 2020. Som de flesta andra blev jag hemmabunden. Livet stod still. Musiken hade mer eller mindre legat på is sedan 2016 då jag spelade in sex låtar tillsammans med producenten Håkan Sörle och som jag fortfarande inte släppt (kommer). Som det fan jag är av bluegrass i allmänhet och den gudabenådade gitarristen Tony Rice i synnerhet, fick jag en uppenbarelse när jag började ta ut låten Church Street Blues. En närmast omöjlig låt att ta ut, tänkte jag, innan jag påminde mig om att vi lever i Youtubes tidevarv. Förstås fanns en fantastisk tutorial där olika handpositioner filmas och låten spelas i flera olika hastigheter tillsammans med en klockren tabulatur (en sorts noter för folk som inte kan läsa noter utan mer visar vilka fingrar som ska placeras var och när). Jag gav mig i kast med helvetes-eposet och ta mig tusan om jag inte lyckades få hyfsad fason på bitarna. Hälften så bra som Tony förstås, men jag började förstå hans stil och hur han jobbade med olika plocktekniker för att få fram klanger ur ett ordinärt c-ackord som generellt är den mer mondäne gitarristen främmande.

Efter denna insikt öppnade sig himlens portar, eller hur vi agnostiker nu ska formulera oss, men en källa började plötsligt spira ur bitterhetens karga granit. För första gången verkade jag kunna kanalisera dåligt mående i sjudande kreativitet. Låtsjok efter låtsjok beamades ner som från en högre intelligens. Låtpartier jag gått och fnulat på sen Dackefejden fick plötsligt en plats i en ny låt, med ett nytt parti. Det svåraste som låtskrivare, enligt mig, är att få ihop och arrangera hela låtar. Man skriver riff, refränger och verser här och där men det är svårt att få dem att passa till en solid välsmakande anrättning. Ofta spretar det och ett parti är påtagligt sämre än ett annat. Men nu. Heureka. Jag fick ihop låt efter låt. Och det bästa: jag hatade inte resultatet efter några dagar. Så var nämligen hela mitt 90-tal. Så fort en demo var inspelad var jag missnöjd med den och ville göra en ny. Musiken har sen dess förföljt mig genom livet som ett gissel, som något oavslutat jag inte kunnat lämna. Här och var har kvalitet blommat upp, men inte som något sammanhållande

Jag skev egentligen utan särskild riktning. Låtarna bara kom. Spelat in allt själv i Logic, ett musikprogram jag knappt behärskar, med högst alldaglig utrustning. Men vinnlade mig tidigt om att gitarrerna och sången skulle sitta som en smäck. När låtarna var inspelade skickade jag dem till min musikaliske vapendragare Alexander Avelin som mixade de flesta samt mastrade dem.

Först skulle jag ha 10 låtar på plattan (den digitala samlingen låtar), sen blev det 11, sen 12 osv. Innan krutröken hade lagt sig hade jag 18 låtar. 18 låtar som kändes som att de satt ihop. Idag släpper ju artister främst nån låt i taget men så ville jag inte ha det. Det ska vara 18 på en gång. De fångar en era i mitt liv. Covid och post-covid-eran.

Accept The Grey känns som ett stabilt förstaspår. Den var inte den första jag spelade in men sammanfattar plattan ganska bra. Låtarna byggs kring och drivs av den akustiska gitarren som är själva navet i låtarna. Refrängmelodin var en slinga jag haft i huvudet i många år, sedan med versplocket föll allt på plats. Jag gjorde även en video till låten som spelades in i Ölsta Folkets hus på Färingsö av filmaren Benoit Derrier. Texten handlar om att försöka acceptera negativa tankar och inte låta dem styra ens liv.

ACCEPT THE GREY

When the rain is leaving, the stars shine from heaven

They were only hiding, waiting for your sign

To start believing, you must accept the grey

The years from which you´re running, will slowly fade away

I couldn´t see the fire

Thought I was stuck in the dark

Was a notorious liar

In my life I played a part

Now the tide is turning

But soon will turn right back again

I´m futile, It´s all irrelevant

See the righteous people come and try to give us meaning

Separated all the time uneasy and afraid

We try to build a fortress around our own little project

Fit in the narrow template or you throw your life away

I couldn´t see the fire

Thought I was stuck in the dark

Was a notorious liar

In my life I played a part

Now the tide is turning  

But soon will turn right back again

I´m futile, It´s all irrelevant

When the light is coming back

Maybe it will never be dark again

But you know the grey is comin

You better invite it as a friend

I couldn´t see the fire

Thought I was stuck in the dark

Was a notorious liar

In my life I played a part

Now the tide is turning

But soon will turn right back again

I´m futile, It´s all irrelevant