Var jag än varit i livet har jag alltid blickat mot horisonten. Vare sig det varit på stel bjudning i goda vänners lag, på nytt jobb, på post i Afghanistan, i en relation, ute på sjön eller i närbutiken. Där borta bakom träden, hustaken, dösnacket, bergen, godishyllorna och havet har det riktiga livet funnits. Det liv jag varit ämnad att leva.

När jag väl nått platsen vid horisonten har emellertid ännu en horisont tornat upp sig. Knappt har svetten och segerruset lagt sig förrän blicken mot det där långt där borta sänt ilningar av oro genom kroppen och en ny färd har varit tvungen att planeras och inledas. Över bergen. Mot horisonten.

Over The Hills. Så hette den första låten jag hörde av en då blott 23-årig Kristian Matsson, aka The Tallest Man On Earth. Året var 2006, jag jobbade på SVT i Falun och hade precis fått en CD skickad till redaktionen från det obskyra skivbolaget Gravitation. Jag satte på en låt. Boiiiiiing! Det var än mer som att få en stekpanna i huvudet än det var när jag veckan innan klev in i en tvåa där en psykopat hyste 200 katter på 53 nerpissade kvadratmetrar. Boooiiiing!

Vem f-n är det som sjunger, tänkte jag. Nog för att jag hört talangfulla masars smäktande stämmor förr, men det här var något annat. Utan att bli för manligt homoerotisk, likt default musikskribent, vill jag tillstå att det lät som nån sorts klagan från 30-talet. Raspig, svajande, halvdistad, knivskarp och Dylan-lik skrek nån förmåga från Leksand ut genom högtalarna. Omöjlig att värja sig emot blev han tillsammans med The Knife-plattan Deep Cuts ett soundtrack genom min tid i den melankoliska händelselöshetens Dalarna där jag i ensamhet drog omkring i djupa skogar och längs snötäckta tomma gator.

Jag var tvungen att möta denne långe man, som visade sig vara kort. Men en stjärna. Senig, utkarvad, oförställt halvbortkommen och så den där rösten. Gjorde ett TV-inslag om honom för regionala nyhetsprogrammet SVT Gävledala. Minns framför allt hans banjoversion i vardagsrummet av ”Honey Won´t You Let Me In” och att vi drog runt i skogen där han fick spela just ”Over The Hills”. Har för mig att han pluggade till typ förskolelärare då. Resten är, som det brukar heta, historia. Gigen växte, jag såg honom live i Dalarna typ 2007, sen dess har jag inte sett honom men hans musik har följt mig.

Numera har jag sen länge lämnat Dalarna. Kristian har släppt fyra fullängdare, lierat sig med Bon Ivers kompband och turnerat i bl.a. USA och Europa. Ett kvarter från där jag bor genomförde han i söndags och måndags två fullsatta spelningar på Göta Lejon av vilka jag bevittnade den senare.

På väg till giget stöter jag smått surrealistiskt på honom vid bakdörren ut mot Kocksgatan. Några korta ord utbyts om att det var längesen vi sågs och att jag ser fram emot att se honom igen.Ett smockfullt och stekhett Göta Lejon tar sen emot honom med öppna armar. I en orgie av gitarrbyten studsar han spasmiskt runt i en timme och fyrtiofem minuter och levererar själv, tillsammans med bandet och vid pianot.

Det är ofta mördande bra, men hans gitarrspel och unika uttryck försvinner ibland lite tillsammans med bandet. Låtvalet lämnar dessutom en del i övrigt att önska och jag saknar flera låtar från debut-EP:n och debut-LP:n, som Shallow Grave, Over The Hills och The Blizzard´s Never Seen Then The Desert Sand. Saknar även hans banjospel.

Samtidigt ger bandet honom nya dimensioner och stämsången är emellanåt fantastisk. Det är dock tydligt att han dragit mot en mer vältrampad rock/indie-fåra och lite bort från det ensamma bräckliga. Jag förstår att han vill utvecklas men det ställer än mer krav på låtarna och jag skulle gärna se honom jobba med fler olika tempon och rytmer och våga omfamna mörkare tongångar.

Men vem är jag att leka Markus Larsson? Mottagandet Kristian får från publiken är öronbedövande och hans versioner av ”Singers” och ”Little Nowhere Town” från senaste skivan är briljanta.

Framför allt ”Singers” hakar i den känsla jag har för den korte leksingen och får mig att vilja fortsätta resan. Och se vad som döljer sig bakom nästa berg, och nästa, tills jag än en gång når ljuset där borta vid horisonten.