Det är sedvanlig I Am Legend-stämning kring Medis morgonen efter Valborg och allt är dött och öde. Jag bara väntar på att zombierna ska hoppa fram ur skuggorna och attackera. Visst ser jag en och annan, men de här levande döda vill inte äta människokött. De vill ha ett mirakel.

Sakta hasar de förbi och betraktar mig vädjande men vi vet båda att det är för sent. För ett antal timmar sedan gjordes nämligen två olika val som kommer resultera i två olika fortsättningar på den här dagen. En i dur och en i moll.

Om några timmar samlas röda fanor här. På Aftonbladet talas om Löfvéns mardröm. Alliansen är förbi! Zombierna couldn´t care less. Deras TID är förbi. Det raglas in i portar, tiggs några cigaretter och lättas lite på vätsketryck. Sedan ett dygns våndor.

Ingen annanstans i Löfvéns Sverige känns livsstilskollisionen tydligare. Fredrik Virtanen kanske skulle kalla den kampen mellan ortorexi-högern och slentrian-vänstern. De ena intervallspringande med skygglapparna på, i ständig flykt från meningslöshet och jagande fettmonster. De andra med grytlapparna nedsjunkna i långkoket, Bajen-affischen på sned och slut på resorb i skåpet. I helvete!! Kennedy är skadad och nu missat 1 maj-tåg (as if I were going ) och evig bakfylla.

Fast JAG vete f-n vem som är vem längre. Söder är sig inte likt. Men jag gillar´t, tränger in och försöker förstå.

Snart är myllret tillbaka. Romer, taxichaufförer, missbrukare, hipsters, grogghaggor, studenter och alla andra vana spelare kommer att inta sina platser längs Folkungagatan.

Själv njuter jag av min färskpressade apelsinjuice.