Så förnedrar han mig i bänkpress

IMG_2654

Vi har alla varit med om det. Den där känslan när någon övertrumfar en på ens eget område. När denne någon dessutom verkar göra det med lätthet och ointresserat utbrister: ”ja jävlar, ha ha, det trodde jag inte”. Då blir det vrede, avgrund och klump i magen. Man blir Salieri som tittar upp mot det förhatliga korset. – Grazie, Signore.

Det började redan på SATS Gärdet. Johan och jag var båda med i en squashpool där man kunde hitta nya spelpartners och fann varandra av en slump. Johan var den gracile, stilrene spelaren. Flöt omkring på golvet med outsinlig slagrepertoar och brusade aldrig upp. No flaws.

Själv var jag ständigt efter. Kunde när jag var på topp mäta mig hyfsat och vann några matcher men inkasserade alltid mer på förlust- än vinnarkontot. Det brast ibland och jag slog sönder åtminstone två racketar. Utbrotten spädde på förnedringskänslan. Du visar motståndaren hur hårt du tar det. Du lägger dig på rygg med blottad buk.

När jag flyttade till Söder tappade Johan och jag kontakten men som genom en djävulens nyck stötte jag på honom på Norrmalmstorg under ett långpass. Det visade sig att han bodde i Årsta. Squashen var nedlagd men han gymmade lite då och då. – Kan vi inte köra någon gång? – Sure. Jag log i mjugg. Här fanns chans till revansch. Vad kan en squashprimadonna göra mot en Afghanistanveteran, liksom?

Någon vecka senare var det dags. På programmet bänkpress. Pärlkastarens vikt 97 kg. Johans vikt 80 kg. Jag tog befälet. Som en däst tupp släpade jag mig självklart och självsäkert över gymgolvet. Gav Johan några ryggdunkar, drog några storys och visade lite tekniker. Johan såg max ut som en 100-persare. Max. Snarare förväntade jag ett max runt 90-95 kg. Själv låg jag vid tidpunkten runt 115-120 (pers 127,5). Verkligen inget monsterresultat för någon i min viktklass men helt ok.

Vi kör igång och tar oss uppåt i vikterna. Uppvärmning på 50, några snabba på 70, tvåa på 90. Johan hängde med. – Bra där, berömmer jag överdrivet. Dags för 100. Tvåa av mig, tvåa av Johan. Fan, vad lätt det ser ut för honom. Första svaga ilningen infinner sig. 110 kg. Etta av mig, etta av Johan. Shit. Vad fan händer? 115 av mig. Johan står över. Galet ostrikta brygglyftet ger mig 120. Johan tar det lätt och tar sedan 125 och imponerande 130 kg. Han har mer i sig men väljer att avstå. Jag är stum och är tvungen att förnedra mig genom konfrontation. – Det är ju fan inte sant, vad sysslar du med?? – Ha ha, jadu, jag har aldrig maxat tidigare. Det var kul. Kändes bra. Du var nöjd där på 120 eller?

(Nej, Johan. Jag var inte nöjd. Jag var trött. Det var min gräns. Där slutade min styrka. Just där var jag oförmögen att följa. Min kroppsliga svaghet hindrade mig att hänga med dig. Just där fick jag en förnimmelse om mina begränsningar, min bristande talang.)

– Ja, jag är nöjd med 120, hade nog lite mer i mig men det får räcka.

– Grazie, Signore.

Epilog

Johan är som ni säkert förstår en mycket bra människa och har överseende med att jag i inlägget gör honom till lite av en cirkusapa. Idag gjorde han 2 X 6 och 1 X 5 på 120 kg, på filmen ser ni ett av seten på 120 kg, otroligt imponerande av någon i hans viktklass. Pärlkastaren fick nöja sig med 1 X 4 och 2 X 2 på 100.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s