Det känns som det är något som pågår. Något odefinierbart ont som hemsöker allt och alla. Skrämmer oss, ställer oss mot varandra och avskärmar oss. Eller är det bara ovanligt många krafter som verkar tillsammans för att försöka få tillvaron att framstå just sådan?

Det är jobbigt. Är det något som håller på att hända? Något som kommer att förändra allt för alltid? Jag vet inte. Något är det. Det måste det vara. Och det bara trycker på. Det vill få oss alla med sig. Deplorables världen över, förenen eder! De lätta lösningarnas farsot sveper över jorden. Fakta är subjektivare än någonsin och förkastas allt lättare. Eller verkar det bara så?

En majoritet av all information som finns på jorden idag skapades de senaste fem åren, säger någon, och informationsmängden kommer bara öka. Tur då att vi blivit bättre på att multi-taska och att våra hjärnor anpassar sig. Till ett liv fullt av oändliga mängder information, till ett liv fullt av oändliga möjligheter, till ett liv fullt av oändliga grubblerier över om rätt möjligheter tillvaratogs.

Ibland vill jag ställa alla app-utvecklare och mobilföretag mot väggen. När är det nog? Iphone 45? Vilken blir den sista iphonen? Och varför blir det den sista? Vad tar vid sen? Kan vi inte bara bestämma att det tar slut vid iphone 17, sen behöver vi inte utvecklas mer. Vi är klarutvecklade och behöver inte bry oss längre om nya versioner, uppdateringar och annan skit. Vi är klara. Fulländade. Liksom att alla människor i det egyptiska paradiset kommer att vara 27 år. Den ultimata åldern. Perfektionen. Det är färdigt.

Jag resonerar som ett barn men är en relik från en svunnen tid. På mitt eget sätt en sorts deplorable som går vilse i samma djungel som nya generationer fjäderlätt navigerar i med hjälp av lianer. Jag förstår att det är så.

Men vad gör vår nya stuprörsvärld med oss? Vad medför det att vi omger oss med ja-sägare, förenklare och kappvändare? Finns det överhuvudtaget någon möjlighet att gå bakom alla inbjudande, filmer, tweets och posts med sina tillrättalagda budskap när det perfekta hemmet, den perfekta fritiden och den perfekta kroppen ska näras, tuktas och bedömas?

Eller om du sitter i ett flyktingläger i Grekland, på ett asylboende eller i någon sedan länge bortglömd förort. Hur blir du då en del i debatten om dig, vi och det nya?

Alla skriker men bara ett fåtal hörs. Ibland känner jag att jag inte orkar. Förr i världen förstod inte människan sin obetydlighet i det stora, för i det lilla var hon ju högst betydelsefull och om det stora visste hon intet. Idag är vi bara i det stora medan det lilla pågår någonstans runt de små oemotståndliga skärmarna som talar om för oss vad vi egentligen borde köpa, vilka vi egentligen borde vara och var vi egentligen borde befinna oss. Lägg till detta alla fragmentariserade kaskader av våld, kris och kaos. Sammanhanget odefinierbart. Allas infokrig mot alla.

Och det yttersta tecknet på annalkande Armageddon är förstås den nu ytterligt virala clownepidemin. Som ett fasansfullt eko från min barndoms Stephen King-inspirerade mardrömmar sprider den sig med ljusets hastighet världen över.

Kanske är det überclownen Trumps diaboliska plan som nu sätts i verket? Medan massorna förfäras och förtjusas av Donalds föga måttfulla retorik låter han sina mördarclowner slå till och trumpifiera oss alla. Den totala zombie-apokalypsen. Inom kort kommer vi alla vagga omkring som lallande fånar prydda med förstenade, gigantiska hångrin.

Av alla nedstirrande gam-nackar att döma har vi nog redan nått förstadiet.