En ensam laxmiddag med fryst broccoli riskerar vissa dagar att formas till ett ok större än döden för oss solitärer. Vi drömmer om ett högljutt familjekök en onsdag klockan 17 där frustrerade föräldrar och ketchupindränkta barn tampas i en lustiger dans som utsöndrar värme och gemenskap. Med ögonen slutna som på stranden med en ljum bris i ansiktet brukar jag njuta av dessa spektakel. Förstås inte för länge, nån timme brukar räcka.

Nåväl. Det går att skapa sitt eget mys. Och framför allt går det att hitta konstellationer som utmanar mer än slentrianpolarnas intill leda utslitna samtalsharanger. AirDine heter en relativt ny app. Där kan människor som kallar sig ”foodies” få utlopp för sina perversa böjelser och ställa till med mindre gästabud för allsköns hetsätare. Via ett kartsystem utannonserar de sin middag sedan är det först till kvarn. Får du plats får du adressen, sen är det bara att dyka upp.

Jag dyker upp. Förvånansvärt nog är vi på Söder. Värdinnan som vi kan kalla Anna (för det är det hon heter) älskar att bjuda folk på sina små rätter. Tyvärr glömde jag få en kopia på menyn så jag kommer inte ihåg det fullständiga namnet på en enda rätt, men jag minns att det var komplicerade ord. Anna har egentligen bara en förhållningsregel. Vi får inte titta in i köket. Det är bara att sätta sig till bords och bli utfodrad.

Jag är såklart inte ensam. Har fantiserat ihop en konstellation bestående av mig och fyra tatuerade hipsterkvinnor i varierande åldrar men får istället familjen Weigl/Littke. Chocken där i hallen. Här ska jag likt en hemlös tagen till nåder sitta som ett femte hjul med denna märkliga östermalmsfamilj. I tre timmar. Vad har fått denna familj att ta denna klassresa nedåt till Söders hjärta?

Chocken lägger sig fort. Familjen Weigl/Littke är nämligen trevliga rackare. En läkare, en fysioterapeut, en ekonom och en son. Och så jag. Trots mitt utanförskap släpps jag in i den högborgerliga gemenskapen och får veta att familjen gjort sånt här förut. De känns faktiskt trivsamt oortodoxa och jag blir som en tillfällig son i familjen.

Samtalsämnena avlöser varandra i samma tempo som Anna i skytteltrafik levererar in nya små rätter. Christina som är läkare och syster till fysioterapeuten Alexandra, som är ihop med ekonomen Lars, behöver ett nytt ljudsystem och blir småhånad av Alexandras och Lars son Fredrik som är 19 och som kan det där med ljud. Lars har ett stort bilintresse och släpar till familjens förtret en gammal Porsche land och rike runt för att delta i veteranbilsrace. Fredrik talar om för mig hur kidsen agerar på sociala medier. Alexandra jobbar på stället där jag opererade mitt knä. Världen är liten som det bruka heta.

Tiden går fort, klockan blir nio och vi skiljs åt som någon sorts vänner. Det känns fint. Vi kommer säkerligen aldrig ses igen men vi delade en middag och en kväll. En trivsam stund där olika generationer över en bit mat utbytte erfarenheter. Händer ens sånt längre i vårt vansinnigt åldersfixerade samhälle?

Delningsekonomin öppnar helt klart upp nya vägar och möjligheter.

Det är bra.

Maten då? Jodå, Anna var grym. Lite lax, lite vårrullar, lite ostsås, lite tryffel etc.

Asgott.