Fullsatt lokal. Mörkt bland publiken. Strålkastare mot scenen. En mick. Mitt namn ropas upp. It´s on. Fyra och en halv minut senare har jag bockat av ännu en grej på min bucket list. Jag har kört stand up på en stand up-klubb. Och jag bombade inte.

Galenskap aftershave, som jag brukar säga. De senaste åren. Vilken orgie i känslor, rus och besvikelser. Har jag inte stått och grinat i ett flyktingläger i Aten har jag gjort det hos terapeuten. Krisar? Nja, det skulle väl kallas det rent kontemporärt (som jag överanvänder det ordet, kan inte sluta) men jag vill inte se det så. Jag vill se det som att jag väljer att konfrontera mina rädslor och den lille pojken i mig som i så många år fått ta väldigt stor plats i mitt liv. Krisa innebär för mig en värdering av mina val och min livsstil som något jag absolut vill lämna för att flytta in i något annat. Finns definitivt ett embryo av sanning i det men det är inte hela sanningen.

Att köra stand up har länge varit en dröm, nästan ett mantra. Men jag har valt att inte göra det förrän nu. Tydligen har det väckt någon sorts uppskattning hos många. Lajksen har formligen haglat in till nya rekordnivåer. Men vad är det folk hyllar? Mig? Snarare tror jag att de genom att lajka dämpar sina egna rädslor, eller kanske hyllar något de önskar att de själva skulle vilja göra. Oklart, men det spelar ingen roll. Stand up väcker känslor.

Jag vet inte var detta ska sluta. Men det är den kortaste vägen till kickar för en missbrukarpersonlighet som undertecknad. Om det är bra att underblåsa denna persona är oklart men borde inte rendera i alltför omfattande fördärv. Min övriga drogkonsumtion är numera nämligen nästan noll och intet.

Kvalitetsmässigt har jag en bit kvar, men jag måste säga att jag känner mig förvånansvärt stark för att vara rookie. Fick ett par rejäla skratt som värmde som stekta sparvar i kistan.

Ser fram emot att snart få chansen igen.