(Baserat på en sann historia)

Två nyblivna främlingar mitt emot varandra. Djävulen bredvid mig i soffan. Jag i ett omtumlande töcken. Några få ord har förändrat allt.

Som så ofta är det ironiskt. Jag är redo. Hennes hjärta är kvar på andra sidan jorden. Där finns någon som väntar. Vännen, som i lögnen var en hon var i verkligheten en han och utvecklades tydligen till mer än en vän. Och hon är hundra procent säker. Hon är noga med att poängtera det. Hundra procent.

Den sårade berusade mannen. En av tillvarons mer tragiska företeelser. Men jag njuter konstigt nog, varm av öl och svartsjuka. Det är så starkt. Jag lever. Många män har i den här situationen gjort saker de fått ångra; kanske en Leif Axmyrsk liten yxrepa som renderat 30 år på Kumla.

Inte jag. Jag spelar upp ett par nya låtar. Hon älskar min musik. Jag schavotterar i gyttjan, härdad av liknande erfarenheter. Jag lever i uppbrottet.

Men den här gången var det inte jag. Även om jag, likt de flesta män kvinnor brukar ha ihjäl, säkerligen har krattat manegen rätt omsorgsfullt. Kanske har jag i praktiken kastat henne i armarna på den där vännen som visade sig förstå henne betydligt bättre än hon tidigare anat. Mitt oberäkneliga beteende har sått tvivel som spritt sig ut i hennes fingrar. Fått henne att börja skissa på lögnen som sen blev en sanning. Som hon blev hundra procent säker på.

Kanske är glappet för stort mellan den burduse och den inkännande. Hon menar att det är så. Det är säkert rätt. Det ska vara enkelt säger de.

Jag vet inte jag. Oaktat vilket tvingas nu det här biet flyga vidare till en ny blomma, efter ett tämligen illa förrättat värv.

Men jag fick än en gång veta att jag lever.

På det är jag säker.

Hundra procent.