Herrens vägar äro i sanning outgrundliga. Efter en härlig berg- och dalbanevecka hade det varit på sin plats med en kall öl och uttjatade diskussioner med semi-intressanta vänner på ett random standardhak. Men varför fastna i meterdjupa hjulspår när Vår Herre påstås finnas i Globen?
Konferensen The Fire Of God är en i huvudsak frikyrklig sammankomst i vårt lands största golfboll. Fyra frälsta unga herrar har på olika sätt fått uppenbarelser om att konferensen skulle bli av. När folk tvivlade gick de in i bön och fasta och detta ledde till en kedja av profetiska händelser som alla pekade åt samma håll – Globen är Guds vilja! Så skedde och med start på torsdagen väntar bön, lovsång och predikan i dagarna tre.
Som obotlig agnostiker (alltid en brasklapp) åker jag förstås dit med säcken full av spetsfundig ironisk ammunition av bästa sort. Här ska froteras med Herrens fårskock och glädjas åt deras övertrevliga tafatta värvningsförsök. Och trevliga är de. Så många leenden från vackra kvinnor har jag väl aldrig fått och jag erbjuds sitta med ett äldre par för att ”Jesus upplevs bäst tillsammans med andra”.
Vidare är kändisar och profiler från det frikyrkliga Sverige på plats och jag språkar en stund med Sveriges kristna radio som intervjuar besökarna om deras tro. Jag slås av att personer som jag i vanliga fall skulle ta för huliganer (många ser oväntat farliga ut) nickar vänligt och atmosfären är som antitesen till ett Stockholmsderby.
Det är långt ifrån fullsatt i Globen. Läktarna gapar tomma och slagorden ”en ny väckelse i vårt land” ekar mellan uppfällda stolsryggar innan de försvinner upp i taket. Ändå är stämningen tämligen god. Jag har inte deltagit i en kristen sammankomst av den här digniteten sen jag i min barndom var med min djupt religiösa mormor på Citykyrkan i centrala Stockholm. Jag vet inte vad jag har att vänta mig.
En man och en kvinna uppenbarar sig på scenen ur skuggorna. Redan för femton år sedan, berättar de, fick en gammal kvinna en vision om att det skulle hållas en konferens i Globen. Hon visste inte då att det var själva Globen hon fått uppenbarad inför sig, men en rund byggnad med ingångar som sedan visade sig stämma exakt med verkliga Globen. Vi skriker sedan ut Jesus namn tre gånger. – Jesus, Jesus, Jesus. Det känns kraftfullt.
Predikanterna går av scenen och ett sju medlemmar starkt band tar vid. En sirlig Coldplay-känsla infinner sig. Några spontana Hosianna-wailningar från en tjej till höger om mig medan texterna tar plats på gigantiska bildskärmar. ”Jesus reigns in this place. Showers of mercy and grace”. Sedan börjar det eskalera. Händer utan spretande lill- och pekfingrar höjs upp i luften och starka röster ljuder. – Hosianna!!! – Han är härlig! – Ja, han är härlig. Jag försöker sjunga med i texterna. Vid ett par tillfällen får jag lite feeling och drar till med några stämmor, men någon ande i mig bedömer jag inte att jag känner. Det verkar de flesta andra göra.
Efter en stund är det dags för de fyra grabbarna som tagit initiativ till konferensen att ta plats på scenen. Hade vi varit någon annanstans hade de varit up to no good men nu har de något annat i blicken. De berättar om sina tidigare innehållslösa liv och hur de mötte Gud eller Jesus. Alla verkar ha ett sådant ögonblick. Till en början ville de tro men de upplevde att de inte förstod Herren, att de inte var värdiga. Ibland var de inne i kyrkan och vände, men precis vid dörren gick som en elektrisk stöt genom hela kroppen, de blev uppfyllda av den helige ande och alla suicidala tankar försvann. Publiken jublar och skrattar igenkännande. De har alla mött Honom.
Det är verkligen vänliga människor och de har säkert blivit hjälpta. Deras tro är stark och det måste vara lockande att få delta i en sådan tvivellös gemenskap, att få ha en sån självklar livsmening. Men denna totala underkastelse och detta begränsade fokus på endast två företeelser. Gud och Jesus. All kreativitet handlar om att framhäva dem och få in andra att dela detsamma.
Jag avundas deras glittrande ögon, deras väna stämmor och deras inbjudande godhet men jag ser det inte. Jag känner det inte. Jag känner mig som räven i hönshuset. Som en avfälling. De vill att jag ska stanna när jag tycker att jag sett nog. De tar i min arm när jag vandrar uppför trapporna. Jag säger att världens skönhet inte är ett bevis, att det måste vara tydligare än så. De ler överseende och förstår. De har sett det förr. Tvivlet.
Utanför Globen är det öde sånär som på mig och två romer. Jag har haft en fin stund. Det är då jag ser det. Det är då det händer. Som i slow motion vänder sig tavlan som varslar om tunnelbanetider emot mig. Sakta slår siffrorna om.
”Hässelby, 2 minuter”
Inte 22 minuter. Inte 9 minuter. 2 minuter. Jag kommer att hinna.
Det måste vara ett tecken.
Har han talat?
Jag kan vara på väg.
Pärlkastaren 
Vilken utmärkt betraktelse Erik! Och modigt att gå på ett sådant spektakel!
Trots att jag själv är en sådan som räknar mig som Jesus-lärjunge och upplever mig ha nån slags daglig dialog med honom, så har jag samtidigt väldigt svårt för sådana där massmöten. Jag brukar uppleva dem som upphaussade och jag brukar inte känna mig speciellt bekväm.
Jag tror inte heller att det Sveriges kristna verkligen behöver är någon cool ny väckelse. Jag tror snarare att det behövs en ny reformation. Och de gånger jag har upplevt saker som jag inte kunnat förklara med något annat än ett Guds ingripande, så har de som regel inträffat i lugna samlingar med ganska få människor, till exempel i människors hem. Jag misstänker att det som är stort och coolt i människors ögon kanske inte alls är det i Guds.
GillaGilla
Tack David! Jag är en stor vän av religionsfrihet även om jag själv inte är troende. Det måste vara starkt att ha ett sådant stöd i livet. Jag har dock som sagt inte fått något tecken som fört mig närmare skocken:)
GillaGilla
Jag stötte på din text och tyckte det var en intressant analys. Jag tror att alla människor innerst inne längtar efter något mer utöver det som man kan ta på och se med blotta ögat. Det var bra att du vågade ta dig dit och se vad som pågick och därifrån skapa sig en egen bild men du gick dit för att vaddå? Sökte du något? Det står att den som söker också finner så frågan är ytterst relevant. Vad ville du uppnå med ditt besök till Globen? Ville du bevisa dig själv att det du ”inte tror” är rätt? Fundera på detta ett tag!
Själv har jag haft en lugn resa fram till att tro och delvis lugn därefter. Ändå är Gud och Jesus både väldigt dramatiska och helt avdramatiserade på en och samma gång. Har mött kristna människor från alla möjliga ställen och i alla möjliga skeden i livet som har många olika ”berättelser” men också många lika. Det är det som är så berikande. Man får höra på många olika sätt att uppleva Gud men också känna igen sig i andras berättelser. Det stärker ens tro.
@David Spånberger, hur du upplever Guds närvaro och möjligtvis kallelse är ju såklart din personliga känsla. Du verkar vara åt det avdramatiserande hållet och det är helt i sin ordning. Tänk då att andra människor inte är som du. En del behöver dunder och brak. Och det är helt i sin ordning det med. Dock håller jag inte med om att Sverige inte behöver väckelse. Hela kristenheten är avdomnad i detta land och de som söker efter Gud vet inte ens vart de ska leta för i kyrkan är det yoga och andra företeelser son äger rum istället för gudstjänst. Då är det inte konstigt att fyra brinnande unga hjärtan ville fylla Globen med lovsång till Gud som en motpol till allt annat världsligt som får så mycket utrymme och tid överallt runtomkring oss. Dessa killar vågade satsa 1,5 miljon kr för att komma närmare sin dröm av att ta folk närmare Gud. Det kallar jag för modigt fast jag vet att många anser de är helt rubbade. Men satsar man inget, vinner man inget så jag tror att deras mod kommer att ge utdelning förr eller senare.
Guds frid över er!
GillaGilla
Hej Dana! Jag gick dit av ren nyfikenhet. Inte med något speciellt syfte att upptäcka någonting. Det som fick hända fick hända. Och egentligen inget hände. Men det var en fin gemenskap och en del starka berättelser, även om jag har svårt att tro på dem.
GillaGilla