Olika epoker ska alltid definieras. Förr sa någon att pudelrocken slutligen dog under en Poison-spelning 1992 då en aspackad Brett Michaels sluddrade i micken och gitarristen sket i allt och bara spelade solon genom varje låt. Då hade den hårfagra musikstilen ett par år vacklat runt sårad efter den dödliga dolkstöten utdelad av grungen. Vi som var med och höll i den där dolken vet att det då var en monumental förändring och kanske sista gången alternativ rock toppade alla listor och ansågs vara samhällsrelevant.

Numera är rocken fjärran från de så kallade listorna och, som det känns, mest förpassad till olika reservat. Ett lik som en gång var Rob Halford spelar för den söndertatuerade intelligentian på Sweden Rock. Ett annat lik som en gång var Ace Frehley uppträder snart på Gröna lund. Men det finns såklart tusentals undantag som mer eller mindre verkar i det dolda och som gör sina tappra försök att utveckla en tämligen urkramad genre.

Ett av dessa band är Black Belt (Martin Eriksson, gitarr/bas/sång, Joen Carlstedt, gitarr/bas/sång och Andreas Avelin, trummor). Eller verkar och verkar. I lördags stod de på scenen för första gången på fyra år. Plattan ”Three Man Army” hade varit inspelad länge men inte kommit ut på grund av att ”livet kom emellan”. Så som det kan vara när man toppar vid 40. För det är precis vad de här tre barfotarockarna gör. Toppar alltså. ”Three Man Army” är deras tredje platta och den klart starkaste. Tidigare har de turnerat bland annat i Tyskland och om världen hade någon jävla rättvisa borde detta leda till större uppdrag.

Man kan tycka att jag är partisk då jag spenderade tio år av mitt liv väldigt nära två av dem, men det har inte alltid varit så kärleksfullt. 2001 hoppade jag av vårt dåvarande band Autobelle då jag tyckte det vi gjorde inte höll. Knappt hade jag lämnat replokalen förrän Martins gamle skolkamrat Joen Carlstedt dök upp och musiken gick från det mer grungesnirkliga till det mer renodlade riffrockiga (älskar för övrigt musikjournalistik-metaforer).

Gott så. Det hela var egentligen odramatiskt men när drömmen sprack försvann även kittet som höll oss samman. De tre körde vidare på sin grej och jag på min. Mina tankar om kontakt visade sig vara naiva och vi har setts oerhört sparsmakat de senaste 14 åren. Men nu tillbaka till rocken.

När jag hör ”Three Man Army” reagerar jag på den suveräna produktionen och jag tycker soundet har gått mot någon blandning av Sabbath, Tool och Soundtrack Of Our Lives. Coola riff med udda trummarkeringar och oväntade refränger. Innovativt inom en ändå rätt snäv ljudram. Och de fixar faktiskt biffen live.

Releasefesten i en halvmuggig lokal i Södra Hammarbyhamnen hålls tillsammans med bandet Knivderby. Black Belt öppnar med ”Desert skies”, första låten på nya plattan, och ringrosten känns obefintlig. Trots den sparsmakade trio-sättningen är det galet mörs. Martin och Joen turas om att spela bas och gitarr och Andreas misshandlar trumskinnen med något mentalsjukt i blicken. Svänger hårt!

Efter en knapp timme med gamla ”All To You” som extranummer är det över. Jag möter den svettiga trion backstage. Vi knäpper en selfie. Det känns fint. Jämför med bilden under. Det är drygt 20 år mellan bilderna. Jag hade hår då. Alex var med också. Åren går.

För Black Belt är framtiden oklar. De talar om att ta selektiva gig med bra förutsättningar.

Jag hoppas de kör för allt vad tygen håller.

Plattan är värd det.