Den gamle Kiss-gitarristen verkar närmast förlägen på Gröna Lunds scen där han trött vankar omkring och levererar osammanhängande meningar i mikrofonen. Men däremellan lyckas han ändå prestera något som ingen Kiss-medlem har gjort på rätt många år; en hyfsad rock n roll-show och ett häpnadsväckande gediget musicerande.

Jag tillhör ett av få Kiss-fans som inte jublade över den sminkade reunion-turnén 1996. Fantastiskt i teorin, otajt och trött i verkligheten. Nu nästan 20 år senare turnérar spillror av Kiss fortfarande runt i allt tajtare kostymer och låter sämre och sämre. Bråkstakarna Ace Frehley och Peter Criss finns inte med. Men nyktre (?) alkoholisten Ace lever mot alla odds och fastän han i spritdimmorna glömt bort större delen av 80- och 90-talet så sitter hans 70-tal där det ska.

Vare sig det rör sig om hela bandet eller enstaka medlemmar har Kiss alltid haft en av världens trognaste fan-skaror. Det märks när Gröna Lund är i det närmaste proppfullt runt stora scenen i väntan på Ace som gett sig ut på vägarna igen med färska albumet Space Invaders i bagaget. Knappast ett mästerverk om jag uttrycker mig milt, men någorlunda habilt. Fansen som samlats ikväll skiter dock i vilket, de vill förstås höra Kiss´s George Harrisson framföra klassiker som den gamla listettan New York Groove, Hotter Than Hell-stänkaren Parasite, svängiga Rip It Out och paradnumret Shock Me, med ett av hans bästa gitarrsolon.

Det fyra man starka bandet som Ace släpat med sig består av gamle trotjänaren Richie Scarlet, gitarr/sång, som lirat med Ace till och från sen 80-talet, Cult-basisten Chris Wyse som även lirar på nya skivan samt trummisen Scot Coogan som också lirat med Ace tidigare. Den sistnämnde står även för Paul och Genes sånginsatser när klassiska Kiss-låtar rivs av.

För 39 år sen stod faktiskt Ace på samma scen när Kiss 1976 levererade en klassisk Sverigespelning. Nuförtiden är det lite tröttare och Ace skrider sakta fram på scenen i sina solglasögon och låter det andra göra grovjobbet. Det gör han rätt i. Förutom Coogans ojämna trumspel (han kompenserar med starka sånginsatser) så lyfter övriga medlemmar Ace och låter honom skina i sina välkända gitarrsolon. Och skiner gör han faktiskt påfallande ofta (famför allt i Shock me, Rip It Out och Deuce) Det märks att han övat mer än han krökat och trots lite låg sångvolym så gör han vad han ska även bakom micken.

Utan Ace Frehley hade jag aldrig börjat spela gitarr. Han är den gitarrist som överlägset influerat mig mest och som utgjort grunden till mitt eget sätt att spela sologitarr. Därför är det kul att få se honom (en sista gång?) i så pass god form att man slipper skämmas.

Även övriga fans verkar nöjda. Stoffe som har runt 4000 olika Kiss-plattor hemma har sett Kiss och Ace många gånger genom åren säger att det är en av hans bättre spelningar och flera yngre förmågor håller med. Själv såg jag Kiss första gången på Isstadion 1984 som nioåring. Ett oförglömligt minne. Inte ens jag var gammal nog att vara med på 70-talet när det verkligen hände men Kiss har alltid haft en enastående dragningskraft på unga generationer och det fenomenet verkar bestå.

Sminket och scenshowen nämns alltid som orsaker till detta. Kiss musik har det alltid fnysts lite åt från kritikerhåll. Kanske föga förvånande givet deras våldsamma ojämnhet genom karriären. Kiss 70-tal kan dock ingen ta ifrån dem och där var Ace med sin närmast oöverträffade förmåga att med relativt enkla medel bygga löjligt signifikativa solon för varje låt, en viktig byggsten.

Den här kvällen blir vi åtminstone ganska ofta påminda om det och det är gott nog. Ace säger i slutet att han kommer tillbaka. Kul om så sker men knappast nödvändigt.

Ändå glad att än en gång ha fått höra de odödliga licksen och minnas tiden när fyra sminkade män ägde en liten killes hjärta.