Satan Flinck och kontraktet med människorna

IMG_3564 IMG_3479

Mina starkaste minnen av Thorsten Flinck är egentligen två; dagen då jag duschade med honom i SVT:s katakomber och kunde konstatera att hans rumpa hade mått bra av si sådär 1000 knäböj och att en numera tämligen väletablerad journalist envisades med att kalla mig Thorsten under utbildningen på Journalisthögskolan i Stockholm.

Thorstens rumpa är förstås hans egen ensak men att jag kallades Thorsten kan jag till viss del förstå. Vi är båda ärliga sanningssägare, vi har en förmåga att humormässigt effektivt orientera oss i nuet och vi delar samma mörka blick. Innan vän av ordning börjar skrika ”förbannad pekoral!” är såklart Thorsten mer ”äkta” enligt kontraktet som vi har med våra självutbrännande konstnärer. Det kommer alltid vara mer äkta att i en rabatt vid Slussen återvända från de döda under ett oöverträffat drogrus än att jaga handläggare på hälso- och sjukvårdsförvaltningen i Stockholm. Paragraf 1 i rockstjärnelagen, typ.

IMG_3481 IMG_3480

I november släppte Flinck albumet ”Till flickorna på Upplandsgatan 71 från fiaskot mittemot” som är någon sorts förklaring till hans döttrar om varför han var tvungen att skita i dem för att överleva sig själv. Mycket äkta. Mycket destruktivt självutlämnande. För det är ju det som krävs för att vara ”äkta” i så motto att folk betalar pengar för att gå och se dig bröla på en scen. Att vara äkta och god och göra sin skit och betala sin skatt är inte äkta. Det är sejfande. Sejfande är inte sexigt och det är inte det folk vill ha när de dyker upp framför Gröna Lunds lilla scen för att se Thorsten Flinck och vapendragaren keybordisten och fd Mando Diao-medarbetaren Mats Björkes band spela live. De vill ha svett, vanvett och ingen etikett.

IMG_3482

Trummorna börjar, basmatta och frasiga gitarrer följer. Satyren själv dröjer. Genom glipan i de bakre draperierna kan man se honom. Fumlar lite med pilotbrillorna, verkar mumla något. Draperierna dras sen isär och han är igång, taggad till max likt någon sorts Terminator.

Scenpersonligheten Thorsten Flinck är verkligen svår att värja sig emot. Han glömmer ideligen texten och får bläddra febrilt i sin medhavda sångbok, han förväxlar körtjejens namn med fiolspelarens och får starta om låtar lite då och då när han kommit in fel. Men hans totala närvaro gör att vi förlåter honom allt. Och för det mesta är han riktigt bra. Låtarna är ofta starka och texterna blir i kombination med det vi tror oss känna till om herr Flincks brokiga liv, extra medryckande.

IMG_3513

Flinck är rejält i gasen men har ändå kontroll. Han skriker och brölar, oftast i rätt tonart, trippar som en balettdansös och håller underfundiga monologer. Han berättar hur länge han fick tjata på Nick Cave innan han fick tillåtelse att göra en svensk version av dennes ”Where The Wild Roses Grow”. – När jag avslöjade att jag var morfinist så gav heroinisten Cave till slut med sig.

Jimmie Åkesson får sig också en känga i låten ”God Morgon, Sverige” då Thorsten på bruten tyska imiterar SD-ledaren som styr landet 2022. – Inga kroknäsor ska längre tillåtas i Sverige!

IMG_3541 IMG_3533

Det blir också ett par gästspel. Först av en övertänd Caj Karlsson från Blekinge som nästan slår knut på sig själv i sin lidelse och innerlighet. Men även av unga violinisten Tove Lund som kommer in och briljerar, likt någon replika av Flincks egna barn. Få ögon behålls torra när hennes toner stilla ljuder med Thorsten vänd från publiken.

Avslutningsvis river han såklart av melodifestivalbidraget ”Jag reser mig igen”. Han tackar för besväret och erbjuder sig sedan att signera skivor borta vid mixerbordet.

Jag är inte inlyssnad på Flinck över huvud taget men är över förväntan nöjd. Så sällan det finns plats för dessa oförställda existenser i den kontemporära slätstrukenheten. Han tror på det han sjunger och hans närvaro är total. Ofta noterar han när publiken ropar något och väver in det snyggt i texten.

IMG_3501

Privat har Flinck förstås varit en miserabel fuck up under långa perioder av sitt liv och familjemedlemmar har fått betala för hans äkthet. Samma äkthet den stela svenska publiken denna vackra sommarkväll får kraft av och som är själva essensen i Flincks artistskap.

I tider av lättkränkthet, trygghet och fredagsmys behöver vi kanske våra självförbrännande, gränslösa konstnärer mer än någonsin? Eller är de bara sorgliga exempel på människor som vi inte längre har plats för?

Svaren blåser i vinden.

En reaktion på ”Satan Flinck och kontraktet med människorna

  1. Peter Dahlgren skriver:

    Flinck är ett geni. Han har det där konstnärliga djupet som så få av hans kollegor kan uppvisa.
    I drogdimmorna på 70-talet var de nog betydligt fler, de självförbrännande genierna som vi då älskade. Dagens slätstrukenhet och rädsla fanns inte i samma utsträckning då. Flinck är tragik men jag tror vi behöver hans sort, de som målar med det där djupt röda.

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s