Gig 39.

Terrorn har (igen) drabbat Stockholm och jag har varit mitt i den under ett skälvande dygn. Först rörde jag mig omkring attentatsplatsen minuterna efter kraschen och blev en del av kaoset och alla flyende människor, sedan jobbade jag i egenskap av pressansvarig på Stockholms läns landsting med sjukvårdens kommunikation, dvs svarade den gångna natten på journalisters frågor om skadade och avlidna.

Helt klart ett av de mest omfattande medietryck jag varit med om. På så sätt spännande men förstås också ofattbart tragiskt för offren och deras familjer. Om detta har skrivits och skrivs löpande spaltmetrar. ”Vi har vaknat upp till ett annat Sverige”, ”de kan inte hindra vårt sätt att leva” osv.

Det vänder sig lite i magen på mig när jag hör dessa uttryck vi hört så många gånger förr. Jag undrar hur många gånger Sverige ska förlora den där oskulden. Och hur kan Mats Knutsson säga på TV att många nog fortfarande inte trodde att detta kunde ske? Har någon verkligen missat rapportering kring tidigare försök till terrordåd, ökade hotnivåer och rapportering om återvändande IS-krigare Kanske är det så. Fullkomligt horribelt i så fall.

Sedan denna extrema solidaritet som behöver visas upp för alla. Tunnelbanan går inte och folk lägger ut telefonnummer och erbjuder pendlare att sova över hos dem. Jag förstår reaktionerna och det är såklart välmenande, men varför inte behålla denna solidaritetsiver även i vardagen? Så många behövande och ensamkommande som ju varje dag behöver tak över huvudet.

Tills vi vågar se världen för vad den är tror jag vi kommer fortsätta skrika på politiker över misslyckade integrationsinsatser. Gör det bara vetja. Gå fram till en person du upplever inte främst oroar sig över det kontemporära livspusslet och fråga hen hur hen mår, erbjud hen ett jobb eller intressera dig på riktigt för hur hen ser på livet. Jag är nämligen av uppfattningen att integration sker mellan vanliga människor och inte genom stora politiska projekt, även om såklart rätt förutsättningar måste ges. Och du. Gör det för dig själv. Varje dag. När ingen ser. Då gör du det av rätt anledning. Det är svårt. Jag vet. Jag klarar det nästan aldrig. Man vill bara att ens godhet ska synas lite, lite grann. Inte så att den skymmer den goda handling man har gjort men…

Lite av detta försöker jag adressera på kvällens gig på Stockholm Comedy Club. Förutsättningarna för succé är kanske inte de bästa. Vaknade nämligen klockan 15 helt väck. Har tre förvirrade skämtidéer i huvudet om ett mycket laddat ämne. Dessutom är min vän Maja och min obehagliga terapeut Claes på plats. Mannen som ser igenom mig med sin stilla, mörka glasartade blick. Som han vet hur jag kämpar med mitt oroliga inre. Som han vet hur jag brottas med orsaken till varför jag söker scenen. Har jag något att säga eller är det bara skrattens sötma jag tarvar?

Jag är inte det minsta nervös. Det får bära eller brista. Och brister gör det ganska omgående. Ska man ge sig i kast med ett känsligt ämne behöver dina skämt vara jävligt uttänkta om du inte vill stå där inför massans avsky. Mina halvfärdiga vindlingar leder tyvärr inte fram till publikens gunst. Att jag öppnar gör inte saken bättre, men jag njuter faktiskt. Jag tror jag får dem att tänka. Och det är lika viktigt. Hade jag varit nervös eller känt en tillstymmelse till ångest hade jag fått uppträdandets sista skratt, men nu går jag resolut och obönhörligt tillbaka till mitt ordinarie set och får publiken tillbaka.

12 minuter berg- och dal-bana. Härligt och refreshing! Kul också att det går kul för mina komikerkollegor även om ingen nämner terrordådet. Lite subject obligatoire för en komiker att adressera om du frågar mig, men hej, jag bombade så vem är jag att föreläsa?

Ta nu hand om varandra där ute och glöm inte att kommunicera.

Je suis sens.

Nästa gig: Big Ben, sön 9/4.