Det skamliga i att vara hemma från jobbet

DSC_6807

Idag är du aldrig fri från någonting. Det vibrerar i fickan, plingar på skärmen och rasslar till i din newsfeed. Du har aldrig en ursäkt att inte ha koll och förväntas ständigt vara tillgänglig. Sen blir du plötsligt sjuk.

Det börjar som en liten rysning, en svag ilning, en svettpärla längs ryggraden. Du lyssnar på jourhavande kvacksalvare i din närhet och kastar dig huvudstupa in i kurer du innerst inne vet inte kommer fungera eftersom virus skiter i vitlök och ingefärakok. Medan du drar ditt tionde färskpressade apelsinjuiceglas förnekar du dessutom allt och intalar dig själv att du bara är lite trött och ofokuserad. Du bestämmer dig för att sova på saken.

När du morgonen efter slår upp ögonen är din hals fylld med spik. Att formulera ett ord är svårare än att förstå oktoberöverenskommelsen om att överge decemberöverenskommelsen och du förstår vad du måste göra. Sjuka dig, av någon sorts respekt mot dina arbetskamrater. Chefen hör vad du säger och får ur sig ett avmätt ”krya på dig”. Det läggs på och blir tyst. Skammens tystnad. Du tänker dig morgonmötet utan dig. Hjälp! För ditt inre hör du dina kollegors hånfulla fnissanden och menande blickar. De ser alla fram emot att utföra dina arbetsuppgifter.

Hemma sitter du iförd mjukisbyxor och skäms. För hur sjuk är du egentligen? Skulle det vara omöjligt att öppna datorn och svara på några mejl? Skulle det vara förenat med livsfara att läsa igenom och korra ett par texter? Sannolikt inte. Men du får å andra sidan inte betalt. Karens-oket hänger över dig och i helvete att det ens ska andas något jobbrelaterat.

Det känns som att gränserna ändå håller på att suddas ut. Med några enkla mejl från dig kan dina kollegor utföra arbetsuppgifter som innebär en lugnare tillvaro även för dig när du återvänder. Du fångas i ett skammens moment 22. Om du halvjobbar hemifrån kanske du i förlängningen blir sjukare och blåser ackordet för alla andra stackare. Om du inte jobbar kommer du och alla andra efter. Du blir visserligen friskare men sätter alla andra i skiten. Och allt härligt jobb finns ju ändå där i din dator och telefon.

I Afghanistan drog jag ut i fält med en klassisk spikhals. Hade tjatat om att få komma ut på operation och vägrade inse att jag hade feber. Lite kringstrosande i afghansk by i minusgrader skulle säkert göra susen. Sagt och gjort utförde jag mitt värv, tog mina bilder och skrev mitt reportage.

Sedan väntade fem dagars feberkoma i min barack i totalt mörker. Jag låg halvt utslagen och skakade i en Kafka-liknande tillvaro där min rumskamrat öppnade en dörr i taket, sträckte ut sin tre meter långa arm och gav mig smörgåsar.

Idag är jag glad att jag tog bilderna och det hela har blivit ett kärt minne. Att pressa ur det där lilla extra är alltid en hållbar strategi. Därför jonglerar jag nu jobbmejlen med vänsterhanden, nyser över datorn, svettas i min filt, bloggar lite, börjar på en ny bok och tittar TV-serie.

En klassisk svensk medelklass-sjuktillvaro på skammens 100-meters-bana.

Vid målgång skymtar en stor fet vägg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s