Jag står där en halvtimme in i mitt timslånga crosstrainer-pass och kämpar på nivå 25. Det är den tyngsta möjliga nivån på just den här crosstrainer-maskinen som jag föredrar eftersom stegen blir ganska korta och maskinens rörelsemönster därför påminner om löpning. Fast på just nivå 25 påminner mitt rörelsemönster mest om en stelopererad koma-patient. Det går helt enkelt väldigt trögt och jag svär både inombords och utombords över min jämmerliga smärtsituation.

Det är ungefär här du dyker upp i TV4:s Nyhetsmorgon. Snygg, städad och fräsch ler du ditt pojkaktiga leende mot programledar-Soraya. Jag hör inte vad som sägs eftersom jag lyssnar på musik men jag förstår att du har det hektiskt. Du har fått en skådespelarroll och verkar också ha något jul-musikal-aktigt för dig. Som sagt. Jag hör inte vad som sägs.

Men plötsligt anas en spricka i din tillvaro. Något mörkt har dragit in över din annars blåa himmel. Det är skivbolaget. Dessa gamar har försökt förmå dig att spela in ännu en julskiva och det här har nästan knäckt dig kan jag utläsa av grafiken. Egentligen fullt förståeligt eftersom du är upptagen med musikalroller och skådespeleri. Hur skulle du ha hunnit? Gamar…

Trots att jag inte hör vad som sägs så händer här ändå något inom mig. Något som får mig att för ett par minuter avbryta mitt crosstrainer-pass, ta en bild på dig där du sitter i din nakenhet och sedan lägga ut den på Instagram tillsammans med en text i klart isande ironiskt tonläge. Som att jag driver med pressen du upplever.

Jag ska försöka ta dig igenom den djupt olyckliga tankeprocess som sker i mitt huvud när jag ser dig där i soffan. På något sätt känner jag att du ju är där så ofta och att intresset för dina ändå rätt förutsägbara prestationer i alla sin skicklighet borde vara begränsat. Jag känner också att din röst liksom aldrig riktigt berört mig. Detta i kombination med din oerhörda trevlighet blir det som får mig att torka mina svettiga händer, pausa crosstrainer-programmet, trycka upp knapplåset och inleda händelseförloppet som leder fram till det publicerade instagram-inlägget.

Varför händer det? Bakgrunden är att jag håller på med ett eget projekt. En uppföljare till min skiva ”Just Like Cancer”. Liksom du, Peter, har jag en ganska ljus röst som i mitt fall inte riktigt rimmar med mitt burdusa yttre. Jag har lärt mig att acceptera den och ibland gilla den. Den kommer inte att ta mig till några broadway-scener men kanske till stunder av välbefinnande där åtminstone jag själv kan njuta av min kreativitet. Jag tycker helt enkelt att mitt brokiga musikaliska liv skulle vara intressantare att avhandla där i soffan än att höra dig tala om ännu en julshow. Jag och inte du borde sitta i soffan, Peter. Tycker jag. Dock förstås få andra. Det är därför du sitter där och jag trollar från en crosstrainer-maskin.

Å andra sidan förstår nog få hur mycket som krävs för att göra det du gör och leverera på så hög nivå år ut och år in. Jag förstår. Även om din röst inte är min kopp te så är din talang givetvis odiskutabel.

Det är också fint och kanske nödvändigt i dessa tunga tider att en kändis upplevelser kring pressen från skivbolaget ska kunna avhandlas samtidigt som flyktingar dör i båtar. Att du i dessa tider orkar sitta och beklaga dig i TV ska du faktiskt ha en eloge för. Allt kan inte handla om tragik på högsta nivå, ibland behövs även mellannivån och lägstanivån. En välbehövlig paus i den uppskruvade retoriken kan göra oss alla gott.

Därför. All respekt till dig och lycka till med julshowen. Vore även kul att höra vad du tycker om min nasala stämma.

Not The New Messiah på Spotify.