Så var det över. Gammal är äldst och twittrade enande medan den trumpne ungtuppen toppade utslag på golfbanan. Den allmänna känslan verkar vara att det goda segrat. Sleepy Joe släpade sig runt i maklig takt och pratade för enskilda anhängare i covid-säkra tillställningar medan Trump flängde riket runt med Airforce One och eldade på massorna. Allt har förstås redan dissikerats i detalj och lär så fortsätta närmaste månaderna.

I Sverige lär det väl som vanligt komma att handla om media lyckats ”visa rätt bild av det splittade USA” eftersom ingen här verkar förstå hur så många kunnat rösta på Trump och kanske också om det är rimligt att alla svenska kanaler har denna gigantiska bevakning när de ändå på något sätt är på ständig läktarplats trots att reportrarna flänger land och rike runt och säger det CNN förstås redan säger bättre. Eller?

Det är tudelat. I ärlighetens namn har jag skippat nästan all svensk bevakning. Orkade inte riktigt efter den tunga öppningen med Mona Sahlin och en förvirrad Carl Bildt som dissade Norrland. Sen den tunga Trump-representationen med SD:s Mattias Karlsson, en bira kille och en kille som förvaltade hedgefonder. Kändes trött och rätt off.

Så det har blivit CNN-knarkande och där är det allt annat än off. Hur ska man ens klara sig utan en county-uppdatering var tionde minut? Den oefterhärmlige John Kings svepande in i de minsta röd/blå-skrymslena i detta ”splittrade” land. Det är militära röster, det är röster från städer, förstäder och landsbygd. Överallt finns röster att räkna och aldrig är det klart. Det förvånar mig djupt att staterna tar en massa pauser i räkningen, borde det inte finnas skift? Å andra sidan har ju spänningen varit mördande. Är det klart??? Nej, fyrtiotusen röster till från ett county där Demokraterna brukar ligga på plus ska räknas. Efter dessa borde Biden gå om!

Mitt i allt detta de andra überproffsen som Wolf Blitzer som bevakat amerikanska val sedan Lincoln. Man orkar nästan inte med all kompetens och de närmast perfekta påannonserna och det perfekta snacket sinsemellan. Som gammalt nyhetsankare vet jag hur svårt det är. Satt och körde valnatt med Bo-Inge på SVT 2008. Det var inte lika sprakande om jag uttrycker mig milt.

Alla är maskiner. Från progamledarna i studion till reportrarna på fältet. De är i ständig kontakt med folk på insidan och får nyhetsutvecklande tips i realtid som de delger tittarna. Det är galet.

Ändå skaver det lite. Som van konsument av amerikanska nyheter i alla möjliga former är det förstås omöjligt att inte notera den polarisering som skett. Det obeskrivliga allvar som varenda CNN-ansikte uttrycker och den så extremt tydliga anti-trump retoriken är visserligen till del förståelig, sedan Trumps fake news-malande började och hans ständigt utpekande av CNN, men ändå irriterande. Programledarna slår knut på sig själva i tävlingen om vem som kan lägga pannan i djupast veck eller tydligast darra på rösten. Det är ett skådespel som för mig påverkar nyhetsförmedlingen. När en av programledarna/bisittarna sedan börjar gråta när Joe Biden annonseras som vinnare blir det väl pekoral för mig, och en fingervisning om hur förvridet mycket blivit de fyra senaste åren.

I de lägena saknar jag ändå vårt mer stapplande fnösktorra. När Stefan Åsberg, Foad Yocefi och Carina Bergfelt kör kan jag för en stund kliva ur Hollywood-dramat och få en känsla av knäckebröd och en enighet kring att jorden faktiskt är rund ändå. Det är lite skönt att få se megadramat genom det svenska filtret, även om såklart Foad och framför allt Carina brandar sig själva rätt hårt på sociala medier. Ibland gillar jag det. Det är kul att se spelet bakom kameran och lite reportervardag.

Så visst jag kommer sakna de amerikanska sifferorgierna och broiler-maskinerna med deras galna proffsighet, men hoppas ändå att skådespelarinsatserna mildras på nyhetsplats. John Kings rapportering var exemplarisk men många andra föll till föga och mördade mig nästan med sin sjävpåtagna högmoralism.

I skuggan av debatten om att avskaffa Public Service tycker jag att SVT i relation till USA-jättarna gör ett bra jobb, trots den slentrianmässiga kritiken om vänstervridning. Total objektivitet går aldrig att få men värdet i att Stefan Åsberg inte regelbundet gråter i TV tycker jag är något att slå vakt om.

Mina vänskapsband påminner mig om stjärnhimlen. Varje stjärnklar natt när jag tittar upp omsluter stjärnorna mig med sin glans. De finns alltid där och talar om för oss vilka vi är, har varit och kommer att bli. Stjärnorna är ständigt närvarande i våra liv och känns självklara och beständiga. Ändå är avståndet mellan oss och dem närmast oändligt och de flesta rusar ifrån oss i mördande hastighet.

I tider när ordet klan revolutionerar som vore det ett nyuppfunnet hjul är det inte utan att jag börjar fundera över mina egna släkt- och vänskapsband. Tänk att få tillhöra en klan. En stor levande organism som inte ser nationella barriärer. En armé av bröder, systrar, farbröder, kusiner och fan och hans moster som finns där för dig och du för dem. En organism som at the end of the day står över både lag och individ och ger en ett självklart sammanhang, en anledning att leva. Vilken samvaro!

Nu är det förstås inte klanens vackrare sidor som gör att ordet seglat upp som en ny mäktig förklaringsterm för det ”havererade naivitetsprojektet” som mer högeranstrukna kallar svensk integration. Nej, klanerna poppar upp i Sverige likt hydrahuvuden för att stjäla, infiltrera och mörda. Ett överhuvud styr med järnhand och klanmedlemmarna har att rätta sig i ledet. Klaner är medeltiden som kommer och slår oss i huvudet med sina västgötalagar. Påminner om en samhällsordning som skrämmer mer än köerna till våra barns adhd-utredningar, och som, om inget görs, hotar fredagsmys, tisdagszumba och lördagsgodis.

Klanen är mest ond har jag förstått, så föregångare till demokrati och statsbildning den är. Ändå är jag djupt avundsjuk. Det finns ”svenska” familjer som också har det där och då tänker jag inte på Kungafamiljen. Kanske är det vanligare på landsbygden. En stor härlig gemenskap där alla känner alla. Stora släktträffar med stoj och glam. Barn i olika åldrar som tultar och springer hejdlöst över daggindränkta gräsmattor. Någons kusin lånar en såg av en svåger. Den svenska klanen är förstås snällare än den mellanösterska eftersom den väljer att finnas trots en välfärdsstat. Den svenska klanen behövs inte för att garantera individens överlevnad.

Ändå inbillar jag mig att den svenska klanen är rätt sällsynt. Det är förstås ingen nyhet att vi i mångt och mycket är antitesen till ett klansamhälle. En pålitlig, trygg stat som tar hand om oss har befriat oss från familjens tvång och destruktiva idéer som hederskultur och förväntad kriminalitet. För det är ju för det mesta så. När svensken själv får välja, så väljer hen inte klanen.

Istället väljer vi, ja vadå? Lite oklart. Vi har ju så många val. Själv har jag valt fast jag inte valt. Ja, val har jag ju gjort men utifrån vilken långsiktig strategi? Resultatet är dock vad det är. Och det är att mina flöden är min klan. På denna stjärnhimmel flockas alla jag egentligen haft någon form av relation till eller med. Också förstås dem som jag kallar och har kallat familj och vänner. Vissa av dem träffar jag till och med i det verkliga livet, men de blir allt färre.

Som snart officiellt medelålders man utan relation och barn, i det kontemporära medelklass-Sverige där jag främst rör mig, är ensamheten utanför flocken något som ofta upptar mitt inre. Den är en grå slöja jag ständigt behöver förhålla mig till. Förutom föräldrar och syskon ligger jag enligt egen beräkning i bästa fall på runt plats tio i en annan människas liv. Dvs om jag och de nio personer den personen tycker mer om än mig står på en klippavsats är jag den som först blir nedknuffad. Och då talar jag ändå om personer jag antar att jag fortfarande definierar som rätt nära vänner.

Det är nämligen oklart nuförtiden. Har jag ens nära vänner? Vad är definitionen av en nära vän? Tillhör du klanen så kan du ha tjugo personer som lämnar allt de har för händerna och kommer rusande till din undsättning. Beredda att offra sin hälsa för att rädda just dig. Vilka i min sociala medie-klan skulle göra det samma? Alltså om jag var utsatt för ett rejält hot. Vilka skulle utan att tveka komma och hjälpa mig? Vilka skulle komma på min begravning? Skulle det ens stinga till lite i deras bröst om de läste min dödsannons? Jag är er svaret skyldig.

Ändå ser jag dem i flödet hela tiden. Tänker du på mig ibland? tänker jag när jag ser en vän krama ett okänt barn som jag förutsätter är vännens eget. Herregud, hur kan han ha ett så stort barn, det där barnet var ju nyss två. Vännen glider likt stjärnorna i universum allt längre bort från mig trots min totala insyn i dennes liv. Jag försöker ropa där bakom skärmen men jag får inget svar. Fick jag inte en like på något av mina kreativa utspel nyligen? Jag skrollar snabbt igenom ett populärt inlägg och där! Personen jag har kallat min vän har sett mig, men har förärat mig den där skriet-liknande emojin som jag inte enbart får en positiv känsla kring. Min vän är en allt mer försvinnande stjärna. Jag brukar definiera det där avståndet genom att tänka mig hur cringe det skulle vara om jag ringde. Låt oss kalla det cringe-nivå. Den är numera väldigt hög när det gäller en allt större andel personer jag tidigare hade en naturlig telefonrelation till.

När blev jag uppringd sist av någon utanför närmaste familjekärnan som ville kolla hur jag mådde? Eller som bjöd in mig till något? Minns det inte ens, men det är klart, ingen kanske ringer någon längre. Ibland tänker jag att jag ska sätta mig och ringa alla de där jag skulle vilja prata med. Bara gå emot cringe-känslan och göra det. Jag har några jag ringer, och som aldrig ringer mig. Vår relation är totalt envägs, dvs om vi ska ha en relation så är det upp till mig. Det är alltid kul när vi ses men om jag inte hör av mig så kommer vi aldrig ses igen. Det är en dystopisk känsla.

Om jag ändå ska krypa ur min självömkan (vore jag en superhjälte vore den min största kraft näst efter självhat, eller förresten, min största superkraft vore nog kraften att måla upp en bild av mig själv som en självhatande och självömkande person, för jag tycker nog snarare att jag är förmer än andra. Skickligare, starkare, smartare. Men det skulle jag aldrig erkänna. Då blir den upplevda ensamheten så mycket outhärdligare. Lättare skylla på andra) så kan jag ändå ibland ställa mig frågan vad vi ska med vänner och familj till? Någonstans är jag ju den svenska skapelsens krona. En autonom individ som klarar sig helt själv, inte sjukskriver sig och betalar skatt. Jag begår inte brott och har faktiskt ägnat mig åt en del ideellt arbete för andra. Jag lägger också ner större delen av min tid, när jag inte bidrar till att utöka skattebasen, till att underhålla andra och fysiskt träna så att jag längre fram inte ska bli en onödig belastning för skattebetalarna. Jag är det svenska samhällets lilla arbetsmyra som tar en för laget och offrar min lycka för att du ska kunna ha ditt livsprojekt rullande. Jag betalar för dig och de dinas klimatavtryck.

Men det är klart, att vara det svenska samhällets krona på verket innebär ju någonstans att gå emot den mänskliga naturen. Vi är flockdjur och sett till människans omkring 200 000 år gamla historia är det ju klansamhället som ligger närmast hur vi har levt i princip 99,9 procent av tiden. Ständigt omgivna av andra har vi agerat med gruppens bästa för ögonen. Allt annat hade inneburit döden. Men nu. Vad ska vi med vänner till? I bästa fall är vänner som en slags tidstunnel till ett annat jag man jagar men istället visar sig ha sprungit ifrån. I hjärndöda ritualer träffas vi hannar, häver i oss öl och beter oss som barn. Regredierar till en tid då striden var äkta, möjligheterna många och känslorna rika. Men såklart kommer vi inte dit. Vi blir trötta, bakfulla och delar dagen efter blicken som säger, det här, det talar vi aldrig om igen.

Men gott så kanske. Den svenska klanen har krympt. Den består mestadels av 4-5 individer eller ensamma individer som får finna tröst i det digitala. Det är vad tryggheten och avsaknad av egentlig livsmening gör med oss. Det blir bygga veranda, övervikt, ungarna, död passion eller ensamhet, gnag, tomhet och ilska.

Det är nöden som skapar den riktigt starka vänskapen. Och i Sverige för den i landet födde, den i medelklassen drillade, är den för de allra flesta inte speciellt närvarande. Det får mig att tänka att vår skräck för mellanösterns klaner kanske främst bottnar i vår avundsjuka på deras starka mellanmänskliga band, snarare än vår skräck för deras våldskapital. Jag menar, innerst inne tänker nog de flesta svenskar rotade i medelklassen att klanerna ju ändå främst skjuter på varandra. För nu har vi ju lärt oss att största andelen grov brottslighet i Sverige kan relateras till klan, eller? Och handen på hjärtat, när den 12-åriga flickan i orten blev ihjälskjuten häromsistens i en gängkonflikt så inte ledde det till något agerande från din sida för att kanske främja integrationen för framtida generationer som att t.ex. donera till hjälporganisationer, bli god man, anmäla dig till läxhjälp eller dylikt. Det är helt okej. Vi står alla oss själv närmast. Det gör de flesta.

Bakom skärmen ser jag att det verkar vara som vanligt i min klan. Någon visar sitt vinkunnande, någon försöker dölja sin ensamhet (takes one to know one), någon tar vara på varje sekund och någon verkar vara förlorad. Jag ropar på dem men de hör inte. – Kommer du ihåg när vi gjorde det där reportaget? Fan va vi garvade, ropar jag. Personen ifråga står på ett fjäll och jobbar inte ens som fotograf längre. Han är sig lik men ser rakt igenom mig. Han svävar liksom bakåt, bortåt. Sällar sig till de andra ogreppbara små stjärnorna där ute som är i full färd med att visa upp sitt och de sina.

Det är förtjusande vackert, men mörkt kallt och tyst.

Jag kan inte andas.

Stand Up-klubbar är som ogräs. De poppar upp där man minst anar det, blommar och vissnar. En särskild plats i bombar-hjärtat har King Comedy, Johannes Hakalas klubb på anrika kvalitetsstället King´s Table på Sveavägen 64. År 2017 är King Comedy gratisklubbarnas fula kusin. Insprängda mellan trumset och ett lågt skrank i bästa neonljus får komikerna lära sig veta hut.

Lockelsen med King Comedy är att du får köra åtta minuter. Alltid åtta minuter. På Big Ben får de flesta komiker ”bara” köra fem till sju minuter, så den där åttan är rätt nice, om man gillar åtta minuter tortyr. Och det gör man ju.

Har egentligen aldrig ett riktigt bra gig på King Comedy under klubbens glansdagar 2017. Men ett gig är ett gig så jag släpar mig ändå dit titt som tätt. Det största problemet är väl att det i princip aldrig är mycket folk. Mest folk är det när stand upen går av stapeln efter nån sorts ”alla kan sjunga-sångsekt” som då och då kör innan. Efter dessa tillställningar kan några med kristet utseende stanna kvar och under förfäran utstöta skrattliknande ljud när Jonas Dillner stannar kvar ”där nere” .

Dillner ja. Jag gillar den där killen från Jämtland. Mer än han verkar gilla mig. Vår relation har nämligen aldrig blivit sig lik efter mitt värsta ögonblick som ståuppkomiker och nästan som människa. Jag och min dåvarande komikerbuddy John Olsson hade haft ögonblicket när vi förstod att vi inte kommer att vara komikerbuddys längre. En komikerbuddy kan vara bra att ha och rekommenderas av folk med insyn. Med komikerbuddyn testar du skämt och slipar material. Denne blir en trygghet i ditt ensamma komikerliv.

Men förutsättningen för en fungerande komikerbuddy-relation är att det finns kemi, att båda bidrar till att göra den andre bättre. Där börjar nog John och jag tvivla. Det är en söndag några timmar före ett King-gig och jag och John träffas i stora kalla lokaler på mitt jobb för att bolla material. Vi testar skämt på varandra men det lirar inte. Blir bara stelt och plågsamt. Jag drar nåt jag tycker är kul men John ser ledsen ut, som att han vill iväg. Vi säger vi ska skita i situationen och köra för varandra förutsättningslöst, men kylan består. Det är som att dra ett skämt för någon som just hängt sig och sakta vajar där i snaran framför en.

John och jag går ändå ner till King Comedy. Där möts vi av Jonas Dillner i en rock, Benny Rodin och kändisen Tore Kullgren. Det känns direkt att det kan bli en kväll att minnas av fel anledningar. Den vanliga publiken på King brukar bestå av semialkoholiserade män som i bästa fall skriker att de hatar dig på finska. Hörs skrattliknande ljud kommer de oftatst från komikerna eller någon nära anhörig som vågat sig dit. Lite som det kan vara när kurser i improvisationsteater har uppspel. Alla vet att det som händer är ett haveri.

Det börjar också stökigt. Tore blir avbruten av en birakille med tourettes och går efter ett tag av scenen. När det är min tur är jag definitionen av oladdad. Vill bara upp och dra några av de ursäkter till skämt jag värkt fram med John. Åtminstone få höra mig själv säga dem så att jag vet om det är något att bygga vidare på. Men den möjligheten ska mig ej erbjudas.

En överviktig man med serbisk aura börjar snart störa mig. Han ropar hela tiden ”Lasse”! ”Lasse”! Jag försöker skämta med honom men han vägrar sluta och häcklar vidare. Lassssseeeee! Till slut får jag syn på en fårad, äldre man med glasartad blick som står vid sidan av scenen. Det är tydligen Lasse. – Ska du komma upp på scenen, Lasse, så din vän blir nöjd? Lasse svamlar något ohörbart till svar. Han står och svajar och verkar inte vara sugen på comedy. Jag ropar till mannen lägre bak. – Är du nöjd nu? Lasse vill inte vara med. Men han ger sig inte. – Laaaaasssse, Laaaasssse. Det börjar gå upp för mig att jag inte ens kommer få dra mina nya grejer. Jag är trött, irriterad och överger försöken att göra comedy. Istället skriker jag tillbaka. – Fuck you! Fuck you! Eldar upp mig själv så till den milda grad att jag efter giget försöker ta mig fram till den serbliknande med närgången tillrättavisning som mål. Jag blir dock hejdad av Benny Rodin som föser ut mig och där möter jag en förgrymmad Dillner som inte har mycket till övers för mitt utbrott.

Kära King Comedy. Hos dig träffade jag en nazist, hotade en gäst och sjöng med thailändskor och tänker att well, det som inte dödar en kan ändå fucka upp en rätt ordentligt. Men King var en viktig klubb för mig det där första riktiga året och hjälpte till att öka gigfrekvensen.

Klubben fick emellertid inte vara kvar och nu är Kings Table som vilket ölsjapp som helst längs Sveavägen. Ibland går jag ensam förbi Sveavägen 64 och tar en plankstek och en Åbro. Sätter mig till rätta och hälsar på bartendern som inte hälsar tillbaka. Tittar upp mot scenen och tänker, fan, om jag någon gång står på ett räcke och tvekar, då är det bara rekapitulera Lasse, neonljuset och det där låga skranket.

I coronans standup-Sverige kör Thanos Fotas nuförtiden nån sorts egen show på Big Ben i korsningen Folkungagatan/Renstiernas gata på lördagar. Det känns naturligt. Mitt första år 2016 är han nämligen Big Bens obestridlige kung. Han avslutar alltid kvällarna och jag tycker nog där och då att han är den komiker jag brukar se som får mig att skratta mest. Han kör samma rutin varje gång: är du svenne eller svennefitta? frågar han. Sen improviserar han bitvis utifrån det och varje gig blir ändå relativt unikt.

Förutom Thanos lördagsspektakel kör Big Ben som enda klubb (förutom Under Jord i Malmö väl?) nuförtiden regelbundet shower, men bara en gång i veckan, på torsdagar. Det märks att det inte är nog. Tjugotalet komiker hänger runt som svultna gamar och alla kommer inte få tid. Jag har aldrig förstått komikerkonstellationer eftersom jag inte ingår i någon, men det förefaller som ett nytt garde börjar växa fram. Det är som årskullar. Man vet vilka man startade tillsammans med. Vissa lägger av medan andra fortsätter. Vissa går egna vägar och söker mer etablerade konstellationer medan somliga kör på sin kant. Det är en liten bransch där många försöker ta rygg på vinnarna och hoppas på att något av vinnarglansen ska falla även på dem och generera instaföljare. Följare som sen ska kunna ta del av alla dessa mer eller mindre outhärdliga och strömlinjeformade komikerstoriesflöden.

Big Ben är Sveriges mest berömda open mic/rookieklubb. Har hållit på i femtontalet år och kör mer eller mindre utan undantag fyra kvällar i veckan, mån, tis, tors och sön. Torsdag är internationell night där första halvan är på engelska. Nu har ju förstås coronan ändrat på show-frekvensen och just nu körs alltså bara torsdagar.

Vem får köra? Jo det, ser du, är lite komplicerat. Det finns ett bokningssystem, Stand Up-bokaren, som är segare än MSB:s del i Folkhälsomyndighetens presskonferenser. Där ska man rösta på andra komiker och man får olika epitet på en skala från ny till superstar. Detta ska sen generera gig i olika utsträckning.

Big Ben är som gymmet. Det är här man börjar, det är här man filar på nytt material och det är här man nöter in nya skämt. Mitt första stockholmsgig är på Big Ben och genom åren är det nog klubben jag kört mest på.

Det tar ett tag att bli bekväm på Big Ben, om man någonsin blir det. Publiken är ofta irrationell. Ibland är den väldigt stand up-van, ibland kan den bestå av en skolklass från Göteborg och ibland utgörs den av häcklare som vill se dig dö på scenen. Det blåaktiga ljuset är besvärligt och olycksbådande. Det lyser dig rakt i ansiktet och du ser i princip ingen i publiken, förutom de på första raden. Ibland glappar micken och du får stå och skrika ut skämten utan ljudförstärkning (okej det hände en gång men det var fucked up).

Om du är ny brukar du ha 5-7 minuter och får ofta köra tidigt, ofta först. Det kan vara både och. Publiken är inte uppvärmd och det brukar generellt gå lite trögare då, vilket också kan vara en tröst om man får få garv. Man får också vara beredd på att etablerade komiker som står över Stand Up-bokaren glider in och får en lång spot innan en själv, det är bara acceptera.

Jag har så många minnen från Big Ben de senaste snart fyra åren att det är svårt att välja, men från början försöker jag köra så mycket jag kan. Det blir ett gift och jag kan knappt säga nej till gig. Det medför att jag flera gånger tvingar mig ner trots att magen värker och att jag går upp på den där scenen trots att det är det sista jag vill.

Ett härligt minne är när jag har en sån där ångestkväll. Av någon anledning bestämmer jag mig för att gå ner i den olycksbådande Big Ben-källaren iförd kostym. De andra komikerna garvar föraktfullt när jag kommer ner och jag känner direkt att det här är en dålig idé. En sanning som det tar olika lång tid för komiker att förstå är att ju mer genuin man är på scenen desto bättre kommer det gå. Dvs, om man kör nån stil som publiken direkt ser inte lirar med det de ser på scenen så kommer de hata dig. Jag är ingen kostymkille och det passar inte med mitt material men ändå står jag där i blåljuset. Självförtroendet är på noll och jag minns att jag har noll mån att rädda ett taskigt gig. Förstås faller det första skämtet platt och jag får torr mun och tunghäfta. Lyckas ändå ta mig igenom giget och får några mummel här och där, men det är en plåga. – Bra kört, säger en komiker. Det säger alltid komiker till andra när det gått skit. När jag slaktar är det ingen som säger någonting, då är det bara hat. De vet att de måste fejsa ett nytt hot. När man bombat däremot, då ler de andra komikerna Joker-leenden inombords. – Så fucking jävla underbart skönt att det inte var jag tänker dom. – Bra kört, grabben! He he…

Förstås har jag haft flera svinbra gig på Big Ben. Garv är alltid garv men man kan förtjäna dem i olika utsträckning. Vissa kvällar kan det vara galet lättskrattat. Publiken garvar åt varenda komiker och alla som kör den kvällen känner att det nog är läge att köra en timmes Netflix-special nu. Andra kvällar är det helt jävla stendött. Då krävs det riktigt grymma komiker för att rädda kvällen. Några såna gig man minns är Thanos runt 2016/2017 och Al Pitcher som slaktade sönder ett Big Ben som fram till honom varit en likvaka. Sådant imponerar storligen. En somalier smög upp under giget och började helt obrytt ladda sin telefon i ett uttag på scenen mitt under Pitchers gig. Pitcher improviserade kring detta i några galna minuter som lyfte taket.

Mitt första Big Ben-gig där jag ”river”, dvs får applåder och tätt med skratt mest hela giget är under tiden TV-serien SKAM är som populärast. Ett par som sitter längst fram ser exakt ut som två av huvudrollsinnehavarna och jag får galet med garv när jag noterar det. Sen flyter det bara på. När jag tittar på giget idag så är det rätt kasst. Pratar för fort och ingen tajming men de gillaar mig på grund av introskämtet och så rinner det på. Visst, skratt är skratt, men det är inte materialet som gör att jag river, det är omständigheter just den kvällen. Det gäller att se skillnad på det. När materialet fungerar (mer eller mindre) varje kväll, då börjar det likna nåt.

Trots ångest och skräck älskar jag ändå Big Ben och det är grymt kul att helt nya komiker samma kväll kan dela kväll med fullblodsproffs. Big Ben är den första viktiga nyckeln i min tidiga utveckling. De första två åren rymmer för övrigt ett inte oansenligt antal förnedringsmoment. Bland annat tar jag under en period över den stolta facklan att få vara dj. Dvs sätta på några rackliga, repiga ursäkter till CD-skivor mellan komikernas framträdanden. Likt ringaren i Notre Dame sitter jag där 41 år gammal i en hoodie. Anledningen till dj:andet är förstås att jag får mer gig då så ibland hasar jag ut från dj-båset och river av en femma för att sedan hasa tillbaka in. Nuförtiden finns ingen dj, MC:n sätter pliktskyldigt på nån CD då och då. Det passar mig bra då blotta åsynen av en dj i Big Ben-båset tar mig tillbaka till skamliga hoodie-ögonblick.

I och med coronan rycktes stand up-livet ifrån oss. Och trots att min stand up-karriär initialt handlade om att blidka en ryss och inte om att bli bra så har det bitvis kommit att förändras. En paus var välbehövlig men nu har jag nästan tappat fotfästet. Kicken av att regelbundet få stå på en stand up-scen ska inte förringas. Jag vet inte vad som händer nu. Var på Big Ben en torsdag för ett par veckor sedan men det var för kaosigt. Dock är det grymt att klubben kör, en långkörare bland långkörare, det sjunkande skeppets sista mast som syns ovanför ytan. Där klamrar sig en liten besättning fast och drar covid19-skämt tills havet slukar dem alla.

Jag minns inte hur men på nåt sätt har jag anmält mig till en stand up-tävling på Stockholm Comedy Club. Vid den här tiden, januari 2017, är det Action Jackson Deluxe i Södra Sällskapets källarlokaler på Åsögatan på Söder i Stockholm. Klubbägare Janne Westerlund och hans sämre/bättre hälft Magdalena har boostat Jannes baby och pressar in nya koncept vilket renderar i ett stort antal shower varje vecka. Lokalen är fantastisk med en grym närhet till publiken, allt inklätt i en bedårande röd sammetslyster.

Året innan står Robin Grubbström som segrare. Det här året minns jag inte det totala startfältet men går i alla fall till final tillsammans med bl.a. Gerda Bylund, Viktor Carlsson, Sofia Nordin och Jonni Salimi. Finalen vinns av Daniel Sanchez, en ”nörd” från Rinkeby som gillar gifflar och tar bilder på sig själv i hissen.

Äger semifinalen men gör skitgig i finalen. Domaren ”The Godfather Of Stand Up” Thomas Oredsson säger att settet inte hänger ihop. Bryr mig inte nämnvärt, den modesta framgången i tävlingen leder nämligen till att jag för en tid hamnar inne i värmen hos Janne och Magdalena som vid den här tiden fyller den stackars källarlokalen till bredden med olika showkoncept. Ser en möjlighet att snabbt få många gig innanför västen.

Janne Westerlund. Vad finns att tillägga som Big Bens mest frånvarande MC Ahmed Behran inte redan har sagt? Kanske att jag gillar honom. Svensk stand up är en skitsnackarsörja. Det gäller att vakta sin tunga rätt. T.ex. påstår en klubbägare som bett mig att inte gå upp på scenen och imitera ett fyllo att jag skulle bett honom hålla käften, ignorerat honom, imiterat fyllot och sen tokbombat. Vad som är sant i detta är oklart men ingen säger åt mig när/hur/var jag ska imitera ett fyllo. Ingen. Hur som helst blev jag portad i några månader. Branschen är hård och vidrig. Små förvirrade skojar-cp:n springer runt med söndertrasade självkänslor och ler mot allt och alla, lägger upp svindåliga instastories som alla egentligen hånskrattar åt men ändå lajkar strategiskt för att försöka komma in i rätt humorkretsar. Allt medan klubbägarna kan säga som en av dem sa till mig på en av alla dessa varma kollegiala branschträffar: Hur många följare har du? Haha, kom tillbaka när du har 10 000. Då kanske du får köra. – Din fiiiiiittttaaaa, tänkte jag tillbaka.

Som en bildad person med mer livserfarenhet än att ligga i badet och tänka ut ännu ett ointressant pod-avsnitt behöver jag kanske i mindre utsträckning en konstgjord grupptillhörighet, och vågar tänka själv. Tyvärr har det egentligen inte tagit mig någonstans. Medan vissa utnämns till ”Svensk stand ups nya stjärnskott” och flåsar runt på bilder med personer de hatar, dvs gör jobbet, så bloggar jag i nån sorts odefinierbar ilska och känner mig osedd och ouppskattad. Nu vet jag ju, terapierfaren som jag är att hat mot andra generellt bottnar i egna tillkortakommanden. Därför: Hat mot andra komiker korellerar ofta med egen skämtskrivarinsats. Ju mindre jobb jag gör själv desto mer hatar jag andra komiker. Fast det handlar också om att många av de andra komikerna såklart är ena små svin, haha. Så är det ju.

Efter denna självförhärligande harang, tillbaka till Janne. Denna gåta. Hade Columbus använt samma kompass som styr Janne i hans karriär så hade han väl knappt upptäckt sitt eget arsle. Ha ha! Nej, det där var taskigt, och faktiskt felaktigt, men det lät kul:) Det jag vill säga är att jag inte riktigt förstår de vägar han tar, men så länge Janne har kul så är det ju svinbra. Och vid den här tiden är jag en av de små nykläckta måsungar som får bygga bo i hans varma svensk-finska famn. Helt plötsligt är jag nån sorts household name och kör nån gång tre shower på en kväll.

Under våren 2017 kör Stockholm Comedy Club showerna förfest, huvudshow, Late Night, open mic och väl Female Friday också. Det är ett jäkla hålligång och jag är mc för en av late night kvällarna och får faktiskt headlina hela tre gånger det året. Med tanke på det material jag hade då så är det väl lite av en gåta även om åtminstone två av giggen går helt ok.

Headlina betyder såklart att köra sist och längst. Headlinern ska vara ”håll käften” (fan vad jag hatar det uttrycket)-komikern som visar alla var skåpet ska stå, kvällens roligaste komiker. Mitt första headlinergig är lätt bisarrt. Jag har bjudit alla jag känner. Alla som bedriver något sorts kulturuttryck vet att då brukar i bästa fall en eller max två dyka upp. I det här fallet kommer tjugo, och nästan ingen annan. Jag ska alltså stå och dra skämt i 30 min för min egen släkt plus två shunos från Bredäng. Sllllllllaaaaaakt deluxe. När förkomikerna dessutom är Markus Berggren och då tämligen nye påläggskalven Viktor Engberg så fattar alla som kan stand up att man kan ha lite puls. Det går ändå rätt bra tycker jag då, även om tre av rutinerna är halvfärdiga och rinner ut i typ ingenting. Skulle förstås aldrig headlina med så svagt material idag, men då kör jag bara på.

Förutom headlinergigen får jag alltså äran att ansvara för en egen show. Late Night. Tillsammans med muntergöken Niklas Löfgren och sleezekvinnan Kirsty Armstrong ska vi hålla i det här lite grövre konceptet. Första kvällen är kanon. Jag är MC och regerar. Starkt med tanke på att jag haft ett skitgig timmarna innan. Oförklarligt gick det dåligt. Då, med någon timme kvar till Late Night-premiären vandrar jag omkring bräcklig som ett nyömsat ormskinn backstage. Då kommer Janne vaggande med en bricka öl. Jag drar i mig en sejdel i ett drag och blir som förändrad. Orädd, på gång, helt närvarande. Ibland finns det inget som alkohol. Late Night-giget går svinbra och jag river typ som MC. Sen blir det ruffigt eftermäle när några afghanistanveteraner inte uppskattar att jag, som också är afghanistanveteran, drar några, enligt dem, opassande skämt på scenen och en av dem får för sig att han ska läxa upp mig näveledes. Något hans alkholintag tyärr inte tillåter.

Min väg mot 300 får en rivstart. Team Janne och Magdalena levererar och jag får köra alla möjliga gig den där våren. Skit snackas så det ryker både här och där men mot mig är de schyssta. Jag får till och med betalt ibland och även öppna för Jakan Öqvist och what not.

Det är guldstämning i en guldlokal. Men det hela får ett abrupt slut på grund av någon form av varumärkesintrång och Stockholm Comedy Club lämnar Södra Sällskapet och Söder. Sen drar de runt i en massa olika lokaler med konstigt ljus och jag hajar inte riktigt grejen. Sen blir det Norrtälje och jag gör några gästspel till genom åren.

Men det blir inte som det var den där våren 2017. Tydligen har det också noterats. En överförfriskad Viktor Carlsson börjar plötsligt lätta sitt hjärta en blöt kväll på Power i fjol. Han undrar hur jag överlevde att Janne och Magdalena dumpade mig? Svårt att ta hans simmiga metoo-ögon på allvar. Så har jag inte uppfattat situationen. Det blev färre gig men jag hängde också på och tjatade mindre, sen drog de till Norrtälje och då blev det naturligt ännu färre.

Sammanfattningsvis gav Janne och Magdalena mig mina första riktigt bra gig. De var alltid schyssta mot mig och Janne är en grymt rolig komiker som nästan alltid skapar sköna kvällar.

Nu är Janne radiopratare, Magdalena har flyttat till Skåne och alla som inte dansar är covid-smittade.

Då är det fint att kunna minnas nådens år 2017.

Efter mitt första Big Ben-gig 30:e augusti 2016 börjar min stand up-resa på allvar. Vägen mot 300 gig, för betala en galen ryss för ett förlorat vad, ligger utstakad. I dessa virustider känns det som ett helt annat liv.

Big Ben-premiären går, som jag skrev i förra inlägget, över förväntan. Det är ofta så. Adrenalinet pumpar och man tror man är kung. Sen, ett par gig senare, kommer sanningen ifatt och jag får uppleva hur det känns att dra skämt inför närmast total tystnad, vilket på stand up-språk kallas att ”bomba”. Jag vill så här några år senare sträcka ut och hakan och hävda att jag nog aldrig bombat helt, dvs att det varit helt tyst hela giget, men nog har det varit tyst långa stunder. Man ska inte vara rädd för att bomba, att bomba för sällan innebär också att man inte testar att ta ut svängarna utan bara står och drar det väl inrepade materialet som sitter i ryggmärgen.

Det blir en rätt märklig höst, den där den första stand up-hösten. Kör en open mic-kväll i Midsommarkransen som inte bara är till för stand up. Är man 65 och vill stå och recitera Dylan i en kvart går det också bra. Minns att jag får lite energi av ett fyllo annars rätt kasst gig, men det skiter man ju i när man är ny. Att bara stå och hålla i micken på scenen känns galet stort. Här träffar jag för första gången muntergöken Johannes Hakala som sedan ska dra igång bombarmekkat King Comedy.

Kör som tredje gig ett företagsgig. Ställer mig med rätt kasst material och en bibba papper i näven framför tio IT-killar som ändå skrattar till här och där. Ljudanläggningen utgörs av en 30 watts gitarrförstärkare. Efteråt får jag hämtpasta.

Jag kör på Leroy´s live comedy. En sunkig klubb i dåvarande Nortons källare på Folkungagatan på Söder. Klubben drivs av en sån där komiker som alla komiker älskar, Johannes Brenning, och som vissa kvällar är nykter på scenen.

Går också ännu en av alla dessa stand up-kurser. Hur mycket har jag inte betalat till dessa kurskomiker som ska ha in pengar till brödfödan? Den här gången är det södertäljekomikern Lasse Karlsson, som kört stand up sedan slottet Tre Kronor brann, som håller hov i Norra Brunns lokaler. Ibland kanske du ser komiker som lägger upp profilbilder när de kör på Norra Brunn och du tänker ”Den där sopan såg ju jag på Big Ben i förrgår och denne sög ju ashårt, hur kan denne få köra på Norra Brunn?”. Då är svaret att vederbörande troligen gått kurs där och vill nyttja klubbens välrenommérade logo för att höja sin egen status. Hey, det var vad jag gjorde i alla fall.

Memorabelt från denna kurs är en kvinnlig komikers rutin om där hon ramlar runt inne på en SJ-toalett och får bajs på fingrarna och att hon ställer sig helt oförstående till varför hon nog inte kan använda ordet ”negerbög” på scenen. Hon är nämligen varken svart, homosexuell eller likeable och kan då tänkas få lite svårt komma undan med denna ändå lite laddade fras.

Hösten rundas av med några Big Ben-gig och jag får ”riva” för första gången. Dvs typ ha ett väldigt bra gig där du får skratt nästan hela tiden. Jag plockar att två i publiken ser ut som huvudpersonerna i den då galet populära norska ungdomsserien SKAM. Det räcker för räkmacka åtminstone för det giget. Det ska ta 100 gig till innan jag fattar att publiken behöver gilla en för att du ska få de stora skratten. Men här jobbar jag fortfarande mycket med märklig ironi som kan gå either way.

Rätt nöjd med första hösten, det blir ett tjugo-tal-gig och i januari 2017 ska jag komma att vara med i en tävling på Stockholm Comedy Club som får lite prylar att hända.

Den 30:e augusti 2016 uppträder jag för första gången på en stand up-klubb i Stockholm. Det är mitt andra gig efter premiären på räkfrossan i Skåne. Big Ben heter klubben och är legendarisk i stand up-kretsar. I källaren i korsningen Folkungagatan/Renstiernas gata på Söder kan vem som helst som anser sig rolig eller funktionsvarierad gå upp och försöka få en publik att skratta och klubben är populär både bland etablerade komiker som testar nytt material och rookies som kanske gör sina första minuter på en scen.

Idag får jag vanligtvis inte någon större puls av ett Big Ben-gig men den här kvällen är allt nytt och spännande. Jag våndas länge över beslutet att gå den västbeklädde ryssen Dmitris vansinniga förslag (se tidigare inlägg) om att köra 300 stand up-gig till mötes, men efter kurs i Skåne och normal omsorg om liv och hälsa så känns det ändå rätt.

För den som vill läsa om mina första gig mer i detalj går det bra att skrolla ner i bloggen. Jag bloggade relativt detaljrikt om mina 123 första gig innan jag insåg att det efter hand blev rätt ointressant för utomstående. Men det är kul att titta tillbaka på idag. Jag har alltid varit ärlig kring hur det går och det har verkligen varit upp och ner.

Denna premiärkväll har jag bjudit in familj och vänner eftersom jag fortfarande har ett mer normalt socialt liv och att det såklart är superstort att ha sitt första stand up-gig PÅ EN RIKTIG SCEN, wooooow!

Vid den här tiden finns en DJ på plats som strax innan showstart sätter på en punkslinga som vittnar om att det snart är dags. Förmodligen är det Ahmed Berhan som konfar. ”Hallå gott folk mår ni bra”, ”fett tungt asså”, ”Här får ni se nya komiker som kör sitt första gig och mer etablerade komiker som kanske testar nytt material”. De här fraserna och punkslingan skulle jag komma att höra till leda men just nu är det magiskt.

Komikerhierarkin är tydlig. Alla vet vilka som är nya, vilka som kört lite längre, vilka som är coola, vilka som är kurskomiker, vilka som är old timers och det snackas hela tiden skit om allt och alla. Eftersom stålarna är kassa och det är allas kamp få chanser så gäller det att liera sig med rätt personer, lajka rätt personers skämt och instastories, samt förneka kännedom om andra. Säkerligen ingen skillnad från andra konkurrensutsatta branscher.

Jag skäms för säga det, men idag kan jag förakta rookies. Glädjen i deras blickar, vänligheten mot allt och alla, alla frågor. Alla små sargade själar som tror att just DOM har hajat stand up. De har inte hajat shit. De har gått upp på en scen där konfrenciern har krattat manegen: ”Här kommer Erik Berglund, han gör sitt första gig! Ge honom stöööd!” Publiken applåderar i extas och exakt i den här stunden börjar ens väldigt korta stand up-smekmånad. Snarare smekvecka.

För det första gigget går ofta rätt bra. Man är så full av adrenalin och bara känslan av att en publik garvar åt något man har tåtat ihop ger ett dopaminpåslag som endast kan jämföras med att träffa sin första klockrena järnfemma i golf. Känslan när du inte känner att klubban träffar bollen och bollen drar iväg nästan 200 meter. Det är då du fattar vad du är för person. Antingen blir du biten och måste ha den där kicken igen och igen eller så fortsätter du ditt välbalanserade mysliv i mittfåran.

Alla som kör vet precis hur det första gigget var. Vissa minns ingenting, vissa bombade sönder och vissa rev. Så här skrev jag om mitt första gig: ”Kvalitetsmässigt har jag en bit kvar, men jag måste säga att jag känner mig förvånansvärt stark för att vara rookie. Fick ett par rejäla skratt som värmde som stekta sparvar i kistan.” Alltså lite balanserad i början innan rookie-självgodheten tar över.

Nedan ser ni ett skämt från mitt första Big Ben-gig och det sammanfattar rätt tydligt vad jag avskyr hos rookies. Den här ”fan vad jag är skön”-minen, det lilla ”fan va jag är skön”-skrattet efter skämtet (som förstås är en ordvits som jag ändå faktiskt småironiskt ibland drar fortfarande om jag har ett längre gig), och så har jag förstås eftersom jag är så tagen av min egen förträfflighet glömt namnet på komikern som kommer efter. En jävla birakille med hybris helt enkelt.

Okej, okej, jag kanske ska vara snäll mot rookies och mig själv nu. Jag hårddrar och överdriver. Egentligen kanske jag bara saknar sorglösheten och den dåvarande uppfattningen om konstformens enkelhet. ”Ha ha, var det inte svårare än så här? Vilka jävla losers, jag kommer ju äga scenen i övermorgon!!!” Sorglösheten innan sorgsenheten. Innan den kommande tortyren.

Mannen på bilen är Andreas Åström. Han är min första komikerkompis. Alla komiker ska ha en komikerkompis. Det gör resan lite lättare, smärtan lite lindrigare. Andreas och jag träffades på en kurs i improvisationsteater. Vi delade båda suget efter stand up, minns honom som en rolig fan. Idag har han rakat av sig håret och ser ut som Sture Bergwall en sämre dag. Vi har tyvärr ingen kontakt. Mina komikerkompisar rinner mellan mina fingrar. Antingen har vi olika ambition, olika temperament eller så lirar det bara inte. Vill också vara en enhet, en Falkengberg, en Behranovic för att nämna några kontemporära komikerpar, men så kul har det inte fått vara. Jag har burit mitt kors själv.

Anländer i juli 2016 till Skåne, Helsingborg och Sundsgårdens Folkhögskola för att gå stand up-kurs med skånekomikern Martin Svensson. Andreas är den enda jag känner på kursen. I vanlig ordning är det en brokig skara som dyker upp. Sportförfattaren Sölve, galningen Kristoffer, den tyste Jonas, hundälskaren Eva-Marie, författaren och socialarbetaren André för att nämna några. Syftet med kursen är att få ihop en act på ca 3-5 minuter som i slutet av veckan ska framföras vid en räkfrossa.

Kursledaren Martin Svensson är riktigt bra. Förutom att han är en duktig komiker lyckas han få oss alla att gräva i oss själva och i princip i samtliga fall få ut något som liknar stand up. Flera kommer helt utan material eller en uppfattning om vad de ska prata om, men alla levererar en act i slutet av veckan. Det ska Martin ha en eloge för.

Vad lär man sig på en stand up-kurs och varför ska man gå en sån? Blir man rolig? Det beror på vad du är för komiker. Om man vill lära sig reglerna innan man bryter mot dem är det nog bra. Att förstå vad man signalerar rent utseendemässigt och förstå grunderna i hur skämt är uppbyggda och kanske vilka skämt som passar just en själv är nyttigt. Dessutom är det socialt och trevligt. Att förbättra sig som komiker och nöta är ensamt och plågsamt. Den mysiga kursgemenskapen kan lindra detta men också ingjuta falsk trygghet. Framstegen görs i högre utsträckning när du skriver nytt, testar och bombar än när du sitter och fikar på din sjunde stand up-kurs.

Men så här i den absoluta begynnelsen är gemenskapen fin. Vi går omkring ute i solen, testar material på varandra i små grupper och kör uppspel inför hela klassen. Det är en tillåtande och mjuk atmosfär, säkerligen för att vi alla är så gröna och överväldigade av att vi kan skämta på en scen så att folk skrattar.

Jag har ju skrivit en vecka innan så jag har rätt många ”skämt” med mig. Pratar lite om min bakgrund på SVT, Sölvesborg och Jimmie Åkesson, spaningar på Tinder osv. Saker som händer i mitt liv eller som känns lokalt. Jag är lite av en nötare. Gillar att träna, öva in saker. Det är bra men kan också leda till att man blir alltför bunden av manus och tappar i spontanitet.

Till slut har jag en act och i alla fall något att jobba med när jag kommer till Stockholm och ska börja vägen mot de 300. Det är intressant att titta tillbaka på det här idag. Entusiasmen och lyckan över att få sina första skratt men också hur tillgjort det känns. Se nedan och njut.

Skåne i mitt hjärta! Vi befinner oss i Kvesarum strax utanför Höör. Långt ifrån ryssar och tung trafik. Här startar min och Moas resa in i kultursfären. Jag ska försöka skriva skämt, Moa laddar för kurs i improvisationsteater och vidare utbildning till dramapedagog. Sen den där veckan i Skåne har våra vägar bara korsats en gång. Ibland dör de mest givande av relationer oväntat ut. De brinner häftigt men bränslet som försörjer dem är ofta begränsat till en kort period.

Återigen, vi har inte en intim relation. Vi är partners i ny livsuppgift. Ett uppbrott från det gamla, en spricka i fasaden, en liten växt upp genom invand asfalt. Vi delar en start mot något nytt och okänt.

Den röda villan är som gjord för uppgiften. Ingen av oss har varit här. Det luktar som det gjorde förr. Trä, tradition och trygghet. En doft av det stillastående, det oföränderligt robusta. Vi får också sällskap av en feministisk vissångerska vi kan kalla Hedvig.

Jag går promenader i den magiska idyllen. Hur väl resonerar inte mitt väsen med det svagt surrande lantlivet? Det surrar alltid någonstans, på håll från någon skördetröska eller nära från någon förbiflygande humla. Dofterna renar mitt inre och livet känns lätt och ledigt.

Då händer det. Plötsligt hör jag ett ljudligt frustande. Jag tittar snabbt åt höger och cirka fyrtio meter in i hagen fastnar min blick på två klotrunda eldar till ögon. Dessa tillhör ett jättelikt vitt muskelpaket som taktfast står och skrapar med ena klöven.

Jag skulle säga att jag under vissa omständigheter har svår tjurfobi. Min blick vandrar från tjuren till elstängslet som nog får ha en jäkla laddning om det ska hålla det där vidundret på rätt sida. Jag backar sakta och opretentiöst. Hur fan var det med tjurar? Skulle man spela död? Ser märkligt nog inte en ko i sikte. Bara den där tjuren inne i hagen. Vad gör han där? Vem har sänt honom? Plötsligt gör han ett utfall. Rusar fram tio meter och tvärstannar framför elstängslet. Här tappar jag det. Det är som att allt jag någonsin varit rädd för kanaliseras i den där kokande kötthögen. Jag vänder och springer som jag aldrig sprungit förr.

Det är närkontakten med tjuren som får igång mig. Hedvig och Moa skrattar när jag kommer tillbaka sjöblöt och upprymd. Jag går in och plitar ner mitt livs första försök till stand up. Det är inte bra det är det inte, men det är något. Har bestämt mig att försöka ha med mig hyfsat med material till kursen. Inte för att jag har någon tydlig uppfattning om vad hyfsat material är, men något som låter som skämt.

Hedvig och Moa kör yoga, spelar och sjunger. Jag går varv efter varv runt huset och försöker komma på något kul. SVT, Jimmie Åkesson, Pokemon och en död katt. Det är där det börjar.

Veckan innan kursstart i det röda huset går fort. Den slutar med en sorts uppspel i vardagsrummet. Hedvig och Moa är publik och sitter och tjoar medan jag går ut och river av 5-10 minuter med ett vedträ som mick. Hedvig är bra och anmärker redan på de obligatoriska rookie-sunkigheterna. Moa påstår att jag har fallenhet för genren. Jag vet inte jag, har ju inbillat mig det. Men nu har jag i alla fall något. Nästa anhalt Sundsgården och kurs med skånekomikern Martin Svensson.

På jobbet är stämningen tryckt. Jag jobbar som kommunikatör och att ha uteblivit på grund av en drängfylla ses inte med blida ögon. – Vafan, är du 22, Burken? Skärp dig! säger en kollega.

För husfridens skull skickas jag till en beteendevetare. Där berättar jag om Dmitri. Beteendevetaren skrattar så näsdukarna yr. – Men hörrudu!? Det låter ju heeelt bisarrt. – Aa, javet. Men han satte en kniv i min dörr så softa med sarkasmerna. – I din dörr? Men det är ju allvarligt. Har du polisanmält? – Nej, känns som fyllecellnatten får räcka. Pallar inte, han ger sig väl. – Men ska du inte testa då? – Testa vadå? – Att gå upp på en scen, dra några skämt. Det kanske är det du behöver om du hänger på Kellys i veckorna, eller hur? Hon lägger huvudet på sne och ler som ett fån. – Är vi klara här? – Sure, men skärp dig nu, du är en del av ett system.

Jobbar på några dagar. Går allt bättre att förneka det som har hänt. Glider till SATS Kocksgatan på torsdagen för ett tungt bänkpass. Inget går upp mot att ha flyt i bänken. Lassa på vikterna och reppa på. Känna direkt att man kommer persa.

Kör på styrkelyftarytan, där finns en grym stång med en sorts stopp som gör att man vågar lyfta tungt utan att riskera att spräcka bröstkorgen om man skulle överskatta sin egen styrka, vilket jag gör jämt. Planen är att trycka upp en åtta på hundra.

Talkar händerna, ringfingrarna på ringen för att hitta perfekt kombo mellan axlar, trickar och bröst, pressar ner arslet i bänken, blundar och lyfter av. Det känns lätt direkt. Sänker stången och exploderar upp. Ett rep, två reps. Jäklar, kommer greja åttan! Tre, fyra, fem. Sen. Tvärstopp. Fan händer? Stången har naglat fast sig i bottenläget. Hör två olycksbådande ljud av sprintar som åker ut och själva stoppanordningen faller ner vilket betyder att jag får stången pressad mot bröstet. När jag öppnar ögonen ser jag honom.

— Shutnik! Vad är det som tynger ditt bröst? Berätta för Dmitri.

Den vidriga ryssen pressar ner stången och jag hör hur bröstbenet börjar knaka. Är det så här jag ska dö? Då släpper han plötsligt och hjälper mig att pressa upp. – Du ska dansa som apa inte lyfta som elefant, vad är det du inte förstår?

En annan man med obefintlig nacke och smala ögon kommer fram, ser mongolisk ut. – Det här är Ilja, säger Dmitri. Tjetjendödaren. Han har en lagerlokal i Frihamnen. Vi kan säga att han arbetar där. Vill du följa med Ilja och testa hans nya verktyg? Han kan få en älg att citera koranen.

— Vafan händer här? En PT vid namn Johannes kommer fram. Jag brukar köra på hans pass. – Är det lugnt, Erik, eller? – Ja, det är lugnt, mannen. De skulle just gå.

Ilja ler och ger mig en blick kallare än att använda hipster som creddig referens. De båda männen strosar ut från gymmet och jag blir kvar sittandes på gymbänken. Börjar haja att det är på riktigt nu, verkar inte komma ur det här.

Dagarna går och jag får fler subtila tecken. En urtagen duva hittas nedkörd i mitt brevfack på jobbet, jag väcks på natten av 20 bikers som vrålar med cyklarna utan ljuddämpare nedanför mitt fönster på Folkungagatan och en busschaufför med tribal i pannan väser: vi ser dig, Shutnik.

Min ryska är inte den bästa men I get it. Jag måste börja avverka mina egna Herakles storverk; Eriks 300 stand up-gig. Men hur börja? Jag vet att jag kan få folk att skratta men har aldrig stått på en stand up-scen. Googlar runt lite och hittar en stand up-kurs på Improvisationsstudion på Skånegatan. Söker men det är fullt. Däremot finns plats på en kurs i improvisationsteater. Jag anmäler mig.

Skånegatan känns som en bra adress att återuppväcka insomnad meglomani. Här har de kulturtrendiga festat sen Dackefejden och Fredrik Virtanen har gett kvinnor potentiellt förtalsstoff i varje port. Glad i hågen tar jag hissen ner till källarplan och äntrar en obehagligt svart miljö. Känns som Hitlers bunker med åskådarläktare.

Här står vi. En samling kantstötta, utsvultna vargar med kvävda teaterdrömmar som på ålderns höst ska göra en sista kraftansträngning för att få sluka åtminstone en mikroskopisk del av det så kallade rampljuset. De rödvinsdoftande kulturkvinnorna strax över 50 som nyper mig i stjärten, den tystlåtne pedofillike programmeraren, den sprudlande yogatjejen med djupt begravd livsångest, den hämmade handläggaren, lärarinnan som efter att ha fostrat fem ungar efter 20 år ska få satsa på sig själv. Och så jag. Som kämpar för livet.

En kurs i improvisationsteater är för vissa svenskar, som skyr salsakursen och brakfyllan under whiskeyresan, det första steget mot någon form av självutlevelse. Det hela bygger i korthet på att spela upp olika scener utan manus, att tillsammans skapa handlingen medan scenen pågår. För att det ska bli underhållande finns en rad tekniker. Det handlar i grunden om att att låta kreativiteten flöda utan att tänka, att låta det roliga bara hända. Lättare sagt än gjort förstås.

Kursledaren är sprudlande. Vi sätter direkt igång med olika uppvärmningsövningar. Man ska bejaka det motspelaren gör: – Titta vilket fint blomkålshuvud. – Ja, va fint det är och vad gott det ser ut! Inte: – Titta vilket fint blomkålshuvud. – Det där är ju inget blomkålshuvud, det är en fotboll! Om ni fattar. Sen lattjar vi med olika status i olika scener. Högstatus möter lågstatus, lågstatus möter lågstatus osv.

Det hela är en prövning. Jag och en kvinna vi kan kalla Gertrud, på dagarna revisor, ska spela upp en scen tillsammans. Inramningen är en amerikansk westernstad på 1800-talet. Kursledaren spärrar upp ögonen och gör överdrivna blåsljud. – Vinden är stark!!! Det är nästan folktomt och sanden yr omkring på huvudgatan och en avlägsen dörr slår gång på gång. Du går på gatan, Erik, plötsligt möter du Gertrud som kommer runt hörnet. Ni båda…

Kursledaren blir plötsligt avbruten. – Jag är en dinosaurie, aaaaarrghhh, vrålar Gertrud och börjar Gollum-likt hoppa runt i rummet till övriga deltagares förskräckelse. – Eh, Gertrud, jag var inte riktigt klar men vad gör en dinosaurie i en amerikansk westernstad? säger kursledaren. – Ohhh, den bor där. Den har en hel guldgruva under marken som den ligger och ruuuvar på. Fattar ni?? Gertrud lägger sig ner och ser ut som björnen i leken ”björnen sover”. – Den ruuuuvar på sitt guld. Fattar ni inte?

Gertrud blir kritvit. Hon hade inte sagt något på hela kursen och haft svårt att leva ut. Nu skulle allt ut på en gång. Hon fullkomligt strimlade sönder sin comfortzone med en skördetröska och lät år av tillbakahållen livsglädje strömma ut i form av en malplacerad, påhittad dinosaurie. Plötsligt är hon sig själv igen, bara ännu mer förnedrad där hon ligger hopkurad på golvet

— Förlåt, jag tänkte mig inte för, snyftar hon. – Men, Gertrud, det där var väl inget, försöker kursledaren. Gertrud lyssnar inte, hon reser sig upp och lommar ut ur lokalen. Det ska visa sig att hon inte kommer tillbaka.

— Känns lite som en meteoritnedslag här nere nu, haha, försöker programmeraren. Ingen skrattar.

Improvisationsteatern blir ett första steg för mig och ändå en bra upplevelse. Kursledarna är entusiastiska men kanske lite väl sugna på att sälja in sina egna gig. Dunno. Gillar gemenskapen men känner att min egen utveckling kanske inte tokgynnas. Det bästa på kursen är att jag träffar en ”partner in crime-kvinna”, vi kan kalla henne Moa. Vi är ungefär i samma ålder, hon är mitt inne i en livs-switch och hon ska gå ytterligare en improkurs kommande sommar, den här gången i Skåne. Själv lyckas jag få plats på en stand up-kurs, också i Skåne, och vi båda bestämmer oss hux flux för att hyra ett hus en vecka innan våra respektive kursstarter för att slipa på material.

Kosan styr således mot Skåne.