Hösten börjar bli höst på riktigt och de svarta svanarna behåller sitt grepp om Sverige och världen. En svart svan är en metafor för en osannolik och oförutsägbar händelse som potentiellt kan få allvarliga konsekvenser; coronapandemin, ukrainakriget, inflationen, upploppen i Iran osv. Fruktan råder och marknaden dyker. Alla är livrädda, ingen vill greppa den fallande kniven. Men till slut slutar kniven falla och den som då vågar rycka upp den där den, likt Excalibur, borrat sig ner i den karga stenbotten ska för evigt belönas med berömmelse och framgång, eller med honung och flytande bäckar som det står i Koranen. Allah verkar nästan besatt av dessa flytande bäckar vi ska belönas med i paradiset (om man inte är otrogen förstås). I var och varannan sura står det att läsa om dessa bäckar. Och visst är det något visst med porlande vatten. Där vatten är, där vill man vara.

På mitt livs hav råder, och har i stora delar av mitt liv rått, kronisk storm. Mitt sinne har kastats likt en otyglad flotte mellan djupa vågdalar och sjudande toppar. Flotten styr ofta mot vassa klippor och handfallen har jag förgäves axlat kaptensrollen. De flesta av de jag tidigare kallade nära vänner har lämnat flotten och står bildligt kvar på bryggan, tryggt förankrade i medelklassliv i välsorterade förorter. Det finns inget som helst intresse från deras sida att förhöra sig om detaljer angående denna vådliga flottfärd och inbjudningarna till diverse golfresor med obligatorisk Mariestad klockan 9.00 på morgonen på Gotlandsfärjan, kan ha ebbat ut för gott.

Delar av mitt liv i siffror: 10 tuffa år i den politiska hetluften på Region Stockholm. 2 katter. Mellan 600-700 stand up gig över hela landet. 5 terapeuter – ingen diagnos. 91 kg. 100 kg i bänkpress. 47 år. Milen på omkring 44. 4 yogapass i veckan. Skrivit 23 låtar som jag snart ska släppa och som ingen, sannolikt, kommer att bry sig om. Det är en av mitt livs största sorger (har fler), att ett sketet skämt kan få 300 000 visningar på Tiktok men mina låtar som jag kämpat och slitit med i ensamhet renderar närmast totalt ointresse. Folk verkar inte få kickar av musik längre. Däremot kan vi sitta och titta på ett vidrigt Tiktok-konto där en tidigare vacker ung man har blivit smällfet och gråtande sitter och vräker i sig pizza i en ostädad lägenhet. Sådan är den, tidens tand.

Förutom min uppenbart starka koppling till prestation och erkännande från andra för att känna välbefinnande har jag ärligt högt upp på min livsprioriteringslista. Det är inte alltid hälsosamt i samtiden. Jag råkar känna starkt i min märg att man ska få erkännande för prestation. Dvs om du är skicklig på något så ska du få erkännande för det efter prestation. Dvs är du t.ex. värdelös och går upp på en stand up-scen och genomför ett gig där ingen skrattar så ska du inte tro att du är fantastisk. Du ska såklart inte gräva ner dig mer än nödvändigt, men ändå behöver du förstå att du har en bit kvar till de stora scenerna. Och motsatt om du är skicklig och hela tiden får tätt med skratt när du uppträder så bör du få en chans att uppträda på de stora klubbarna. Nu är det ju tyvärr inte så det fungerar i livet och då kan det vara tufft att ha ärlighet som livsprioritering.

Härom halvåret ser jag en annons på Facebook. Den handlar om ett äventyrsprogram i skogsmiljö på en streamingtjänst som vill slå sig in på den nordiska marknaden. Då vet jag inte att kanalen är Amazon Prime Video och att programmet är The Bridge, ett utländskt koncept som gått i flera länder och som handlar om att tolv deltagare ska bygga en träbro i form av en sorts flottbestyckad flytbrygga gjord av stockar och rep. Jag slänger in en ansökan och blir snart kontaktad av en förtjusande casting-kvinna som ligger bakom det legendariska konceptet Svenska hollywoodfruar. Vi finner varandra direkt. Jag upplever att jag lyckas balansera mina personliga egenskaper så att utkomsten blir ”potentiell person i realityprogram” snarare än ”kan någon ringa psykakuten?”

Vad ska jag i ett realityprogram att göra? Jag hatar allt som har med Paradise Hotel och liknande mänskliga lågvattenmärken att göra, men har en fascination för och undran över hur jag skulle klara mig i exempelvis Robinson. Dock känns Robinson vansinnigt uttjatat, så att få möjlighet att delta i ett helt, åtminstone i Sverige, nytt koncept känns spännande.

Efter ett par zoomintervjuer kallas jag till slutcasting. Här är det hemlighetsmakeri deluxe. Vi vallas runt på olika stationer och det är viktigt att inga potentiella deltagare får se varandra. Jag får träffa tre kvinnor med stenansikten; den exekutiva producenten, producenten och redaktören. Som ståuppkomiker är jag van att hantera konstiga sociala sammanhang så jag behåller lugnet och levererar lagomt.

Och denna lagom-version av Burken verkar uppskattas av damtrion. Ett par veckor senare får jag ett samtal av casting-kvinnan. Jag är antagen. Heureka! osv. Hemlighetsmakeriet fortsätter dock på hög nivå. Jag har ingen aning om vad det är för program jag är antagen till. Jag får en packlista som skvallrar om utomhusaktiviteter men får inte intrycket av att det handlar om att leva under en gran och äta gråsuggor. Drar till välsorterad skogsmullebutik och kittar upp mig å det grövsta vad gäller ull och skalplagg, inget ska lämnas åt slumpen.

Innan avfärd till hemlig destination får jag besök av ett filmteam som ska göra någon form av presentation av mig till programmet. Det här är The Bridge-Erik, liksom. Min roll förefaller vara den roliga citykillen eller nåt. Ligger något i det men visst har jag fler strängar på min Epiphone Sheraton, och dem är jag sugen på att få visa.

Den hemliga destinationen visar sig vara Mjölby i Östergötland och glad i hågen kliver jag av tåget en kylig vårdag i maj. Ett par andra tämligen välvuxna män kliver också av och jag misstänker att de ska vara med i programmet. – Fan, tänker jag. Nu blir det korvfest och machopennalism i tre veckor. Great.

Jag hinner dock inte hälsa på de eventuella medkombatanterna utan blir snabbt upphämtad av den förtjusande casting-kvinnan som kastar in mig i en Peugeot. Sedan körs jag till någon form av kursgård där jag snabbt inackorderas ett kub-liknande hus. Det finns flera kuber utspridda på gräsmattan och jag misstänker att de inhyser mina medkombatanter.

Här väntas sedan tre dagars karantän. Jag får då inte reda på varför men misstänker att det har med covid att göra och att alla ska få en chans att varva ner lite så att de utefter så lika förutsättningar som möjligt ska kunna träda in i spelet.

Likt en lejonbiten hyena vankar jag av och an i min lilla kub. Min hjärna går på högvarv och tankarna börjar vandra. Har spelet redan börjat? Filmar de mig nu? Vi får ett par kortare permissioner och jag lyckas få en glimt av en annan deltagare. Bara välväxta män, fan! Vad är detta? Vi får även in regelbundna måltider och en och annan kopp bilar och jordnötter. Var ska detta sluta?

Hela tiden tror jag att det ska dra igång. Jag hämtas nämligen för ett par produktionsrelaterade uppdrag men blir varje gång körd tillbaka till min kub. Ledan börjar bli outhärdlig men så till slut verkar det vara dags. Jag baxas in i framsätet på Peugeoten och en annan deltagare baxas in där bak. Vi får inte prata med varandra. Det är tyst i bilen och vi kör på vindlande grusvägar allt längre in i den östgötska urskogen.

Vi hamnar på någon form av uppsamlingsplats i en improviserad dunge. Produktionsmänniskor i snabba Oakleys springer omkring och är viktiga och tilltalar dig på ett sätt som bara en luttrad teknikmänniska kan göra, fullständigt oimponerad av om du är Donald Trump, Ola-Conny eller Burken från Årsta. Micken ska vara på varje vaken timme, fattaru? Bra.

– Nu är Erik klar här, skriker teknikmänniskan. En annan produktionsmänniska kommer fram. – Okej, Erik nu ska du gå framåt längs stigen här, du får inte titta upp och inte prata med någon. Är du med?

Så jag stapplar fram med min ryggsäck och ett par stålhätteförsedda kängor som, enligt instruktion, ska vara obligatorium i vissa lägen. Jag kommer senare, med önskvärd tydlighet, förstå varför.

Jag och en annan deltagare leds fram längs skogsstigen under tystnad. En produktionsmänniska pratar i walkie talkie. – Är allt grönt? Då släpper jag på. – Okej, Erik, det är dags. Gå bara fram här tills du kommer fram, du kommer fatta när. Titta inte upp, okej?

Nä, nä, inte titta upp. Jag börjar sakta gå längs stigen och ser hur mina stålhätteförsedda kängor avancerar över rötter och barr. Till slut når jag en liten sluttning. Jag går uppför sluttningen och träden glesnar och försvinner. Ytan öppnar upp sig och jag bara gapar och låter blicken vandra.

Jag är framme och jag förstår att jag kommer att få vara med om något oerhört.