Marcus Berg förkroppsligar vårt självhat

Jag känner egentligen ingen som haft något positivt att säga om Marcus Berg. Ingen som hyllat hans jobb i defensiven, hans positionsspel, eller hans ”löpningar för laget”. För det är ju det som brukar lyftas om Berg, en stor och stark ansvarstagande slitvarg som inte bangar för obekvämt hemjobb. Efter sin (vad som gick att bedöma från den vinkel som visades) horribla miss fortsätter han istället att cementera sitt arv i fotbollshistorien som den stora målsumparen. För det finns ju en överhängande risk att du som forward främst kommer bli ihågkommen för din förmåga att göra mål.

Men hur har egentligen Berg skött sig på målfronten? Ganska bra faktiskt. Med sina 24 mål på 87 landskamper (plats 16 avseende landskamper genom tiderna) ligger han på plats 11 genom alla tider avseende mål i landslaget. Hans målsnitt på ca 0,28 mål per match är dock sådär. Förutom ett par gamla stötar som Sven Rydell och Gunnar Gren med galna målsnitt från en annan tid ligger t.ex. Zlatan Ibrahimovic, som gjort överlägset flest mål i landslaget, på 0,53 mål per match. Tomas Brolin har ett snitt på hela 0,55 mål per match och Henke Larsson 0,35. Berg har sämst målsnitt av alla 11 främsta målgörare genom tiderna. Jämför man med alla forwards på listan slår han Ola Toivonen och Johan Elmander samt har samma målsnitt som Johnny Ekström, annars har han sämre snitt än de flesta.

Marcus Berg har varit inblandad i jämförelsevis få uppmärksammade situationer. Zlatan har klacken mot Italien, bicykletan mot England, nättakssmaskaren mot Ungern, magmålet mot Ungern, yttersidan mot Spanien, liggande cykelsparken mot Frankrike etc etc, en aldrig sinande flod av minnesvärda ögonblick. När det gäller Berg minns jag egentligen inte en enda situation, ja missen igår minns jag förstås. Annars sällar sig Berg in i gänget med målgörare jag blandar ihop. Var det Toivonen? Var det Berg? Toivonen minns jag för hans mål från halva planen mot oklart motstånd, men Berg har för mig inget mål (eller något annat heller) som direkt skapar en minnesbild i huvudet. Jag letar och letar. Det är sorgligt, men inget kommer upp.

Marcus Berg varit med i ett VM-slutspel, två EM-slutspel och får ständigt nytt förtroende. Och mål gör han ju, även om det är ganska långt mellan tillfällena. Ändå ställer man ju ofta samma fråga som just nu tusentals självutropade förbundskaptener och näthatare: Har vi ingen bättre? Svaret är nog att få förkroppsligar det svenska fotbollslandslaget bättre än Marcus Berg. Marcus Berg är det svenska fotbollslandslaget personifierat.

Hur svårt jag än har att acceptera att svenska fotbollsspelare tycks agera i ett eget universum där det är omöjligt att göra sin gubbe, hålla i bollen och överlag röra sig snabbt med boll, så är det ju uppenbarligen så det är. Svenska fotbollsspelare måste bemästra det fulaste i fotboll. Skära av passningsvinklar, ta hemjobb, förminska ytor och maska med inkasten. Vi måste bli bäst på allt det som inte har med det vackra i fotboll att göra, det som alla förbundskaptener ser och hyllar medan jag ser en skock räddhågsna höns. Och Marcus Berg verkar bemästra det i fotboll som inga fans ser eller förstår.

Marcus Berg är den svenske mannen, det är därför han väcker sådana känslor. Visst, vi hatade bitvis Zlatan också och faktiskt även Brolin efter att han brutit foten, men inget triggar oss som män som Marcus Berg när de misslyckas. De är som de flesta av oss: blyga, oförmögna att komma på oförglömliga citat, börjar alla meningar med ”nääää”, är sällan bäst när det gäller och gnetar på i sörjan bland alla andra. En hopplös person att bygga hjälteliknande framgångssagor på, men en idog samhällsbyggare som stärker gruppen.

Den unisona hatkören, ni skulle se i mitt flöde hur män och kvinnor i alla åldrar enades, mot Janne Andersson när han plockade ut Alexander Isak symboliserar vår avsky mot faktumet att behöva acceptera oss för de vi är. Vi är beredda att offra all defensiv för att en tröttkörd Isak ensam mot spanjorerna till slut ska lyckas tråckla sig igenom och smälla upp bollen i taket, och därmed få oss att glömma vilka vi är för en kort stund.

Ibland får de flyga och frälsa oss, våra självbildsbrytarfåglar. Kenneth Anderssons nick mot Rumänien, Zlatans skott i nättaket mot Ungern och Zlatans frispark mot Danmark. Men, förutom Kenneths mål, sker dessa ögonblick främst i kvalmatcher på bakgårdsliknande gräsplaner med svajig elektricitet. I slutspelen är det i grunden heroiska lagprestationer som ibland lyckas baxa oss över muren till åttondelsfinal.

Därför. Tills vi lär oss blir lika snabba och tekniska som spanjorer behöver vi lära oss att snabbt förlåta Marcus Berg och i stället hylla hans förmåga att ställa motståndare i passningsskugga.

Vi måste inse att våra självbildsbrytarfåglar endast utgör garnityr på kollektivets tårta. De må vid givna tillfällen förändra världen, såsom en ny stil för en stund kan väcka en sedan länge uttråkad partner.

Men snart sitter man där i soffan i mjukisbyxor, småskrattar förläget åt förändringsförsöket och knyter handen i byxfickan. Vem försökte man lura?

Jag är svensk. Jag är 0-0 mot Spanien.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s