Så var det över. Gammal är äldst och twittrade enande medan den trumpne ungtuppen toppade utslag på golfbanan. Den allmänna känslan verkar vara att det goda segrat. Sleepy Joe släpade sig runt i maklig takt och pratade för enskilda anhängare i covid-säkra tillställningar medan Trump flängde riket runt med Airforce One och eldade på massorna. Allt har förstås redan dissikerats i detalj och lär så fortsätta närmaste månaderna.

I Sverige lär det väl som vanligt komma att handla om media lyckats ”visa rätt bild av det splittade USA” eftersom ingen här verkar förstå hur så många kunnat rösta på Trump och kanske också om det är rimligt att alla svenska kanaler har denna gigantiska bevakning när de ändå på något sätt är på ständig läktarplats trots att reportrarna flänger land och rike runt och säger det CNN förstås redan säger bättre. Eller?

Det är tudelat. I ärlighetens namn har jag skippat nästan all svensk bevakning. Orkade inte riktigt efter den tunga öppningen med Mona Sahlin och en förvirrad Carl Bildt som dissade Norrland. Sen den tunga Trump-representationen med SD:s Mattias Karlsson, en bira kille och en kille som förvaltade hedgefonder. Kändes trött och rätt off.

Så det har blivit CNN-knarkande och där är det allt annat än off. Hur ska man ens klara sig utan en county-uppdatering var tionde minut? Den oefterhärmlige John Kings svepande in i de minsta röd/blå-skrymslena i detta ”splittrade” land. Det är militära röster, det är röster från städer, förstäder och landsbygd. Överallt finns röster att räkna och aldrig är det klart. Det förvånar mig djupt att staterna tar en massa pauser i räkningen, borde det inte finnas skift? Å andra sidan har ju spänningen varit mördande. Är det klart??? Nej, fyrtiotusen röster till från ett county där Demokraterna brukar ligga på plus ska räknas. Efter dessa borde Biden gå om!

Mitt i allt detta de andra überproffsen som Wolf Blitzer som bevakat amerikanska val sedan Lincoln. Man orkar nästan inte med all kompetens och de närmast perfekta påannonserna och det perfekta snacket sinsemellan. Som gammalt nyhetsankare vet jag hur svårt det är. Satt och körde valnatt med Bo-Inge på SVT 2008. Det var inte lika sprakande om jag uttrycker mig milt.

Alla är maskiner. Från progamledarna i studion till reportrarna på fältet. De är i ständig kontakt med folk på insidan och får nyhetsutvecklande tips i realtid som de delger tittarna. Det är galet.

Ändå skaver det lite. Som van konsument av amerikanska nyheter i alla möjliga former är det förstås omöjligt att inte notera den polarisering som skett. Det obeskrivliga allvar som varenda CNN-ansikte uttrycker och den så extremt tydliga anti-trump retoriken är visserligen till del förståelig, sedan Trumps fake news-malande började och hans ständigt utpekande av CNN, men ändå irriterande. Programledarna slår knut på sig själva i tävlingen om vem som kan lägga pannan i djupast veck eller tydligast darra på rösten. Det är ett skådespel som för mig påverkar nyhetsförmedlingen. När en av programledarna/bisittarna sedan börjar gråta när Joe Biden annonseras som vinnare blir det väl pekoral för mig, och en fingervisning om hur förvridet mycket blivit de fyra senaste åren.

I de lägena saknar jag ändå vårt mer stapplande fnösktorra. När Stefan Åsberg, Foad Yocefi och Carina Bergfelt kör kan jag för en stund kliva ur Hollywood-dramat och få en känsla av knäckebröd och en enighet kring att jorden faktiskt är rund ändå. Det är lite skönt att få se megadramat genom det svenska filtret, även om såklart Foad och framför allt Carina brandar sig själva rätt hårt på sociala medier. Ibland gillar jag det. Det är kul att se spelet bakom kameran och lite reportervardag.

Så visst jag kommer sakna de amerikanska sifferorgierna och broiler-maskinerna med deras galna proffsighet, men hoppas ändå att skådespelarinsatserna mildras på nyhetsplats. John Kings rapportering var exemplarisk men många andra föll till föga och mördade mig nästan med sin sjävpåtagna högmoralism.

I skuggan av debatten om att avskaffa Public Service tycker jag att SVT i relation till USA-jättarna gör ett bra jobb, trots den slentrianmässiga kritiken om vänstervridning. Total objektivitet går aldrig att få men värdet i att Stefan Åsberg inte regelbundet gråter i TV tycker jag är något att slå vakt om.