Är vi avundsjuka på klanen?

Mina vänskapsband påminner mig om stjärnhimlen. Varje stjärnklar natt när jag tittar upp omsluter stjärnorna mig med sin glans. De finns alltid där och talar om för oss vilka vi är, har varit och kommer att bli. Stjärnorna är ständigt närvarande i våra liv och känns självklara och beständiga. Ändå är avståndet mellan oss och dem närmast oändligt och de flesta rusar ifrån oss i mördande hastighet.

I tider när ordet klan revolutionerar som vore det ett nyuppfunnet hjul är det inte utan att jag börjar fundera över mina egna släkt- och vänskapsband. Tänk att få tillhöra en klan. En stor levande organism som inte ser nationella barriärer. En armé av bröder, systrar, farbröder, kusiner och fan och hans moster som finns där för dig och du för dem. En organism som at the end of the day står över både lag och individ och ger en ett självklart sammanhang, en anledning att leva. Vilken samvaro!

Nu är det förstås inte klanens vackrare sidor som gör att ordet seglat upp som en ny mäktig förklaringsterm för det ”havererade naivitetsprojektet” som mer högeranstrukna kallar svensk integration. Nej, klanerna poppar upp i Sverige likt hydrahuvuden för att stjäla, infiltrera och mörda. Ett överhuvud styr med järnhand och klanmedlemmarna har att rätta sig i ledet. Klaner är medeltiden som kommer och slår oss i huvudet med sina västgötalagar. Påminner om en samhällsordning som skrämmer mer än köerna till våra barns adhd-utredningar, och som, om inget görs, hotar fredagsmys, tisdagszumba och lördagsgodis.

Klanen är mest ond har jag förstått, så föregångare till demokrati och statsbildning den är. Ändå är jag djupt avundsjuk. Det finns ”svenska” familjer som också har det där och då tänker jag inte på Kungafamiljen. Kanske är det vanligare på landsbygden. En stor härlig gemenskap där alla känner alla. Stora släktträffar med stoj och glam. Barn i olika åldrar som tultar och springer hejdlöst över daggindränkta gräsmattor. Någons kusin lånar en såg av en svåger. Den svenska klanen är förstås snällare än den mellanösterska eftersom den väljer att finnas trots en välfärdsstat. Den svenska klanen behövs inte för att garantera individens överlevnad.

Ändå inbillar jag mig att den svenska klanen är rätt sällsynt. Det är förstås ingen nyhet att vi i mångt och mycket är antitesen till ett klansamhälle. En pålitlig, trygg stat som tar hand om oss har befriat oss från familjens tvång och destruktiva idéer som hederskultur och förväntad kriminalitet. För det är ju för det mesta så. När svensken själv får välja, så väljer hen inte klanen.

Istället väljer vi, ja vadå? Lite oklart. Vi har ju så många val. Själv har jag valt fast jag inte valt. Ja, val har jag ju gjort men utifrån vilken långsiktig strategi? Resultatet är dock vad det är. Och det är att mina flöden är min klan. På denna stjärnhimmel flockas alla jag egentligen haft någon form av relation till eller med. Också förstås dem som jag kallar och har kallat familj och vänner. Vissa av dem träffar jag till och med i det verkliga livet, men de blir allt färre.

Som snart officiellt medelålders man utan relation och barn, i det kontemporära medelklass-Sverige där jag främst rör mig, är ensamheten utanför flocken något som ofta upptar mitt inre. Den är en grå slöja jag ständigt behöver förhålla mig till. Förutom föräldrar och syskon ligger jag enligt egen beräkning i bästa fall på runt plats tio i en annan människas liv. Dvs om jag och de nio personer den personen tycker mer om än mig står på en klippavsats är jag den som först blir nedknuffad. Och då talar jag ändå om personer jag antar att jag fortfarande definierar som rätt nära vänner.

Det är nämligen oklart nuförtiden. Har jag ens nära vänner? Vad är definitionen av en nära vän? Tillhör du klanen så kan du ha tjugo personer som lämnar allt de har för händerna och kommer rusande till din undsättning. Beredda att offra sin hälsa för att rädda just dig. Vilka i min sociala medie-klan skulle göra det samma? Alltså om jag var utsatt för ett rejält hot. Vilka skulle utan att tveka komma och hjälpa mig? Vilka skulle komma på min begravning? Skulle det ens stinga till lite i deras bröst om de läste min dödsannons? Jag är er svaret skyldig.

Ändå ser jag dem i flödet hela tiden. Tänker du på mig ibland? tänker jag när jag ser en vän krama ett okänt barn som jag förutsätter är vännens eget. Herregud, hur kan han ha ett så stort barn, det där barnet var ju nyss två. Vännen glider likt stjärnorna i universum allt längre bort från mig trots min totala insyn i dennes liv. Jag försöker ropa där bakom skärmen men jag får inget svar. Fick jag inte en like på något av mina kreativa utspel nyligen? Jag skrollar snabbt igenom ett populärt inlägg och där! Personen jag har kallat min vän har sett mig, men har förärat mig den där skriet-liknande emojin som jag inte enbart får en positiv känsla kring. Min vän är en allt mer försvinnande stjärna. Jag brukar definiera det där avståndet genom att tänka mig hur cringe det skulle vara om jag ringde. Låt oss kalla det cringe-nivå. Den är numera väldigt hög när det gäller en allt större andel personer jag tidigare hade en naturlig telefonrelation till.

När blev jag uppringd sist av någon utanför närmaste familjekärnan som ville kolla hur jag mådde? Eller som bjöd in mig till något? Minns det inte ens, men det är klart, ingen kanske ringer någon längre. Ibland tänker jag att jag ska sätta mig och ringa alla de där jag skulle vilja prata med. Bara gå emot cringe-känslan och göra det. Jag har några jag ringer, och som aldrig ringer mig. Vår relation är totalt envägs, dvs om vi ska ha en relation så är det upp till mig. Det är alltid kul när vi ses men om jag inte hör av mig så kommer vi aldrig ses igen. Det är en dystopisk känsla.

Om jag ändå ska krypa ur min självömkan (vore jag en superhjälte vore den min största kraft näst efter självhat, eller förresten, min största superkraft vore nog kraften att måla upp en bild av mig själv som en självhatande och självömkande person, för jag tycker nog snarare att jag är förmer än andra. Skickligare, starkare, smartare. Men det skulle jag aldrig erkänna. Då blir den upplevda ensamheten så mycket outhärdligare. Lättare skylla på andra) så kan jag ändå ibland ställa mig frågan vad vi ska med vänner och familj till? Någonstans är jag ju den svenska skapelsens krona. En autonom individ som klarar sig helt själv, inte sjukskriver sig och betalar skatt. Jag begår inte brott och har faktiskt ägnat mig åt en del ideellt arbete för andra. Jag lägger också ner större delen av min tid, när jag inte bidrar till att utöka skattebasen, till att underhålla andra och fysiskt träna så att jag längre fram inte ska bli en onödig belastning för skattebetalarna. Jag är det svenska samhällets lilla arbetsmyra som tar en för laget och offrar min lycka för att du ska kunna ha ditt livsprojekt rullande. Jag betalar för dig och de dinas klimatavtryck.

Men det är klart, att vara det svenska samhällets krona på verket innebär ju någonstans att gå emot den mänskliga naturen. Vi är flockdjur och sett till människans omkring 200 000 år gamla historia är det ju klansamhället som ligger närmast hur vi har levt i princip 99,9 procent av tiden. Ständigt omgivna av andra har vi agerat med gruppens bästa för ögonen. Allt annat hade inneburit döden. Men nu. Vad ska vi med vänner till? I bästa fall är vänner som en slags tidstunnel till ett annat jag man jagar men istället visar sig ha sprungit ifrån. I hjärndöda ritualer träffas vi hannar, häver i oss öl och beter oss som barn. Regredierar till en tid då striden var äkta, möjligheterna många och känslorna rika. Men såklart kommer vi inte dit. Vi blir trötta, bakfulla och delar dagen efter blicken som säger, det här, det talar vi aldrig om igen.

Men gott så kanske. Den svenska klanen har krympt. Den består mestadels av 4-5 individer eller ensamma individer som får finna tröst i det digitala. Det är vad tryggheten och avsaknad av egentlig livsmening gör med oss. Det blir bygga veranda, övervikt, ungarna, död passion eller ensamhet, gnag, tomhet och ilska.

Det är nöden som skapar den riktigt starka vänskapen. Och i Sverige för den i landet födde, den i medelklassen drillade, är den för de allra flesta inte speciellt närvarande. Det får mig att tänka att vår skräck för mellanösterns klaner kanske främst bottnar i vår avundsjuka på deras starka mellanmänskliga band, snarare än vår skräck för deras våldskapital. Jag menar, innerst inne tänker nog de flesta svenskar rotade i medelklassen att klanerna ju ändå främst skjuter på varandra. För nu har vi ju lärt oss att största andelen grov brottslighet i Sverige kan relateras till klan, eller? Och handen på hjärtat, när den 12-åriga flickan i orten blev ihjälskjuten häromsistens i en gängkonflikt så inte ledde det till något agerande från din sida för att kanske främja integrationen för framtida generationer som att t.ex. donera till hjälporganisationer, bli god man, anmäla dig till läxhjälp eller dylikt. Det är helt okej. Vi står alla oss själv närmast. Det gör de flesta.

Bakom skärmen ser jag att det verkar vara som vanligt i min klan. Någon visar sitt vinkunnande, någon försöker dölja sin ensamhet (takes one to know one), någon tar vara på varje sekund och någon verkar vara förlorad. Jag ropar på dem men de hör inte. – Kommer du ihåg när vi gjorde det där reportaget? Fan va vi garvade, ropar jag. Personen ifråga står på ett fjäll och jobbar inte ens som fotograf längre. Han är sig lik men ser rakt igenom mig. Han svävar liksom bakåt, bortåt. Sällar sig till de andra ogreppbara små stjärnorna där ute som är i full färd med att visa upp sitt och de sina.

Det är förtjusande vackert, men mörkt kallt och tyst.

Jag kan inte andas.

2 reaktioner på ”Är vi avundsjuka på klanen?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s