Låt oss börja med att jag är obekväm inför att använda begreppet CIS-man eftersom det är politiskt laddat, men det bidrar ändå till att beskriva de män jag just nu projicerar på. Mina ”lyckade” vänner med villor i Bromma. Vissa av oss har känt varandra sedan gymnasiet, andra längre än så. Genom åren har vi i olika konstellationer fiskat och spelat golf tillsammans. Det vill säga agerat enligt ett mönster som idag skulle kallas normativt manligt.

Jag tenderar emellanåt att, mer eller mindre omedvetet, kokettera med mitt upplevda utanförskap. Ömsom för att (hur lite jag än vill erkänna det) få folk att tycka synd om mig, ömsom för att framstå som lite förmer än andra. Liksom Zlatan ständigt behöver en fiende behöver jag hata det jag kallar normen. Till del tror jag det är ett skydd för att dölja den ledsamhet som ibland infinner sig när det blir klart för mig att de livsval jag gjort lett till en ibland rotlös tillvaro i marginalen (nåja). Lägg därtill att jag öppnat Pandoras box och låtit dopamintillförselns demoner flöda fritt i det självbekräftelsens okrönta helvete som kallas ”stand up-branschen”. På mer opretentiös svenska: Jag har ur ett övre medelklassperspektiv fuckat upp.

Nu, när jag är inne på min fjärde terapeut, inser jag emellertid att bilden av detta uppfuckande är skapad i mitt eget huvud. Jag inser att det är meningslöst att vänta på att ett intresse för altanbyggande, studsmattor i bemedlad förort och meningslösa diskussioner över nyansad häck med identitetslösa kvinnor plötsligt ska vakna likt en uppenbarelse för en dittills ofrälst. Istället försöker jag omfamna mitt, i huvudet skapade, utanförskap och unikum så att jag med visst processande kan acceptera det och intaga min roll som en atomhög bland andra atomhögar. Och vidare släppa garden och behovet av ständig positionering. Detta förhållningssätt passar sig utmärkt vid helgens begivenhet: en golfweekend på Gotland.

Mitt tjatiga orerande kring mitt hemmahörande/ej hemmahörande i den egentligen rätt svårdefinierbara medelklassen kommer aningen på skam när man tittar på min skicklighet i golf. Jag har haft möjligheten att lägga alldeles för mycket tid på golf för att hävda någon sorts ”konstnär på Österlen”-aura (även om Ulf Lundell såklart har råd med ett par custom-tillverkade Nike-klubbor på Dormys). Sanningen är att jag kan föra mig ganska väl i förment trygga grabbkonstellationer där allt är som det alltid varit, och nuförtiden ännu mer som det alltid varit. Tradition, anknytning och trygghet in i after golfens förföriska öldimmor.

Ändå skaver det lite. Främst när jag känner mig svag. Då förbannar jag mig över deras Brommaperspektiv på världen och deras till synes behagliga resa i det svenska idealets mittfåra. Jag irriterar mig på att jag inte vet någonting om deras kvinnor, eftersom vi inte pratar relationer. Jag irriterar mig å det grövsta på att de på riktigt ”medelålderskrisar” genom att köpa Harley Davidson-motorcyklar. Motorcyklar de såklart ska använda för att ta sig till Gotland medan jag får åka med de minst coola killarna i gänget och HD-ägarnas golfbagar. Jag stör mig kanske mest på att jag stör mig och devalverar mitt eget värde genom att gå in i ett genom åren välutarbetat tankemönster.

När jag är stark känner jag inget av ovanstående. Då prisar jag mitt rika liv, att jag får spela golf med roliga vänner och att jag numera kan duffa en järnåtta utan att kasta upp klubban i en gran.

Det är svårt att acceptera och ta ansvar för sina livsval. Det är svårt att inte låta andra människor sätta en känsla i oss. Men det är aldrig för sent att försöka hitta en acceptans och mening i en faktiskt helt meningslös tillvaro.

Ett första steg kan vara att berömma lacken på gammal väns Harley Davidson.