När jag ser henne är jag glad att jag inte sitter i en gigantisk Bromma-villa med trötta renoveringsplaner. När hennes ex-man senare ställer till en scen drömmer jag mig raskt bort till mötet med hantverkarna och en inredningsbesatt fru vid min sida. Men det är en annan historia. Som passande nog passar i en countrylåt.

– I didn´t apologize. I wrote a song, säger J.P. Harris från scenen. Han är the real deal med en ansiktsbehåring som skulle fått en viss rysk mystiker att famla efter skägg-extentions. ”Countrymusik spelad med själ och hjärta, helt befriad från prefix och insvepningar i luddiga genrenamn såsom americana eller singersongwriter”, lyder en beskrivning. “There’s nothing more romantic than being a 15-year-old kid with a backpack and a pair of boots and an acoustic guitar slung over his shoulder jumping on a freight train…”, säger han vidare.

Alla medelålders män vid min sida håller med. Det skrattas gott och esoteriskt när han levererar sina livssanningar. En trivsam bastion för män som tycker att det var bättre förr. Av deras anleten att döma var det just så. Men det här är idag. Och det är bra.

– I´m crazy bout young women and old guitars.

Bandet the Tough Choices fräser på. Härliga dueller mellan slidegitarristen och den nasalt chickenpickande telecaster-brukaren. Som mer lagd åt bluegrass-hållet saknar jag dock lite tryck i sången. Det blir lite för trivsamt stompigt, för få gälla stämmor och var fan är banjon?

Kvinnan framför mig dansar inbjudande och medan jag funderar på vilket innovativt sätt vår herre tänker använda för att trassla till den här dejten så får jag en tapp på axeln. Där står Theodor Hanson (på bilden nedan). Han och hans far spelade in mitt dåvarande band Dark Labels första riktiga demo. Inte sett karln på 20 år men det är ett kärt återseende. Odödliga säg som ”psycho-ljud på virveln” och ”man blir lurad av lurarna” avhandlas och vi planerar en framtida öl.

Guds innovativa sätt denna gång? Ta da. Den manipulativa före detta mannen. Han uppenbarar sig, slår stämningen i kras och driver för evigt in en kil i något som kunde blivit vackert.

J.P. Harris and the Tough Choices går av scenen och far vidare i Sverige. Jag komplimenterar trummisen för spelningen och vår herre för kreativiteten.

Skönsång. Motgång. Hemgång.

Ännu en kväll är över.