Den gamla chefen, Ronald, Gustaf, Kerstin och Greta har en sak gemensamt. De är alla döda. Men innan de lämnade jordelivet gjorde de på sin ålders mörkaste vinter ett gästspel. Som ärenden i den orangea pärmen.

Vi skola alla den vägen vandra. Som av en dammsugare, ett slukhål, en vattenvirvel sugs vi in i den. Vem vi en gång var spelar ingen roll. Hög som låg blir vi rollspelskaraktärer i ett spel spelat av amatörer. Främlingar. De blir våra närmaste. Det blir en sorts symbios. En arbetsstyrka ingen ser möter en grupp äldre ingen hör. De äldre ropar ut i sitt eget förgångna universum där ingen längre finns. Endast denna hunsade arbetsstyrka lyssnar upp. Om de hinner och orkar.

Det står vad du ska äta, när du ska duscha, hur ofta du ska få hjälp och förstås var du bor.

En gammal chef har hela kylen full med Risifrutti blåbär. Det står att hon gillar det. Hon är väldigt parant när hon öppnar dörren. – Idag tror jag att jag ska äta, få se nu, jo jag vill ha en Risifrutti blåbär. I kylen finns 500 stycken. Hon är praktiskt nog dement vilket gör matvalet enkelt. Hon är nämligen alltid sugen på Risifrutti blåbär. Och hon får avnjuta sin favoriträtt varje dag.

Gamle Ronald är ständigt arg. Han har mjölastma och sitter och tittar på TV 1000 med flimmerbild. Han äter chokladkakor och Magnumglass. En dag tittar han upp. – Fan, grabben, det är inte ditt fel att det blev så här. Dagen efter halkar han i duschen, slår i skallen och dör.

Gustaf vill ha ett tunt lager kaviar på smörgåsen och tepåsen får knappt nudda vattnet. Så snål är han. Medan jag smörjer in hans psoriasisbeklädda stjärt frågar han gång på gång: – Du har väl kommit ihåg att stänga av gasen? Du har väl kommit ihåg att stänga av gasen? Tidigare var han kvarterets charmör.

Kerstin möter en eftermiddag upp i full mundering. Bredvid sig har hon en koffert. – Nu är det slut med Kerstin, säger hon. Ingen tar notis. En timme senare ligger hon och kofferten på gatan efter en flygtur från femte våningen. Kerstin hade fått nog.

Men Greta. Min älskade Greta. Som en blind liten fågel sitter hon och kvittrar mina systrars namn. Det gäller att passa sig. 94 år gammal minns hon allt jag säger. Hon är helt klar, hon är så fin och hon är så nöjd. Greta har aldrig haft mycket men det Greta haft har alltid varit nog.

Så ser de ut, ärendena i hemtjänstens orangea pärm. En samling komplett olika livsöden insprängda i små mörka lägenheter mitt ibland alla oss andra och våra liv som är viktigare och mer på riktigt. Somliga har någon som bryr sig, andra har sina minnen, för vissa hägrar bara slutet och ångesten.

Det fina är att det jämnar ut sig. Den orangea pärmen tar nämligen ingen hänsyn till status. I den är vi alla lika sköra, lika trötta och lika förlorade. Har du väl sett ditt namn där så finns ingen väg tillbaka.

Men misströsta inte, möt slutet som Greta. Var glad för den tid du fick. Har du skött dina kort rätt har du säkert en eller annan släkting eller vän som bryr sig. Som tjatar och ser till att du får det du har rätt till, som inte accepterar att du behandlas som en bortglömd parentes.

Och om du inte är där än har du säkert någon annan som är.

Så ta upp telefonen, ring, hälsa på.

Vänta inte.

Din värme är den bästa gåva di gamle kan få.